Amerikanska fenomen

Det måste ha varit sommaren 1967 som tv-serien med Monkees visades på svensk tv, kanske gick den året efter också. Jag såg den hemma hos min kompis Ann-Charlotte för hennes familj hade tv då. Det hade inte vi. På den tiden var det svartvitt i rutan. De var ju så söta, killarna, och allra mest Davy Jones. Vi förde bok över vad varje avsnitt handlade om och vad vi tyckte om det, i ett sådan där skrivhäfte man hade i skolan då. Nu är de äldre gubbar allihop, 40-talister som de är. Ikväll såg jag dem på tv igen och det är alltså 40 år sedan senast ungefär. Ja, det är bara att konstatera att tiden går. men jag kan fortfarande tralla med i ”Last train to Clarksville” och ”I’m a beliver”.

Monkees var ju ett band som konstruerades för tv-serien, inte tvärtom. Något som skapades för media. Ett typiskt amerikanskt fenomen, åtminstone på den tiden.

I morse läste jag ut Erik Åsards nya biografi om Hillary Rodham Clinton. Hon och jag har minst en sak gemensam, men det är inte därför jag läst boken. Det vi har gemensamt är att vi inte byter efternamn vid giftermål. Hon behöll sitt flicknamn (flicknamn förresten, visst låter det fånigt… man säger ju inte pojknamn) Rodham och det var först när det gick upp för henne att det kunde vara avgörande för om maken skulle kunna bli vald till guvernör som hon la till hans efternamn. Men hon behöll sitt eget. Hennes inställning är, liksom min, att jag har min identitet i mitt eget namn, inte i en mans namn.

Hur som helst är det en mycket intrssant biografi, dels för att den berättar en hel del om henne som jag inte visste, dels för att den ger en förklarande bakgrund till det amerikanska presidentvalet i år. Erik Åsard skriver om hennes politiska historia, inte den privata, och det gör det lättare att förstå läget idag. Jag har tidigare inte följt hennes karriär, inte mer än vad de flesta väl gjort via media sedan presidenttiden på 90-talet. Men hon är förstås en mycket intressant person eftersom hon är den första kvinna som faktiskt har en reell chans att bli USA:s president. Och idag vann hon i Nevada, läser jag i DN ikväll.

Andra bloggar om: , , ,

Mordet på Benazir Bhutto

Jag minns när jag lyssnade på intervjun med Benazir Bhutto i på BBC i oktober, när hon var på väg i planet hem till Pakistan efter så många år i exil, att jag tänkte på vilka risker hon tog. Jag tänkte att hon kommer att bli attackerad, och hur länge kommer hon att klara sig? 150 människor dog vid oroligheter när hon anlände hem, och frågan är varför hennes liv skulle vara mer värt än deras. Men så är det vi ser det, vissas liv är mer värda på grund av de liv de lever och hurdana de är och vad de står för. Ja, sorgligt är det, djupt sorgligt. Hon klarade sig undan bombattentatet på väg från flygplatsen i oktober, men inte nu längre. Hon kunde ha vunnit valet, men nu är hon död. Vad ska hända?

Länk till BBC:s nyheter idag.

Andra bloggar om:

Helg i Malmö

sammanträdeNågra timmars styrelsesammanträde i går eftermiddag blev orsak till en längre resa. Att köra till Malmö och åter en lördag-söndag är för mig en lång resa. Betydligt fler timmar i bilen än på sammanträdet. Ändå är det viktigt för att föreningen ska fungera. Vi i den här styrelsen (Klubb Maritims riksförening) kommer från spridda delar av landet och träffas på olika orter varje gång. En av ledamöterna reser till och med från Åland till varje möte. Men som tur är har vi möten bara tre-fyra gånger per år. Fast drygt 80 mil i bilen känns i kroppen nu.

Det är bara sedan årsmötet i våras som jag varit med i styrelsen. Förtfarande innebär det en social lära-känna-process för mig, men det känns bra. Föreningsarbete är viktigt och vi är väldigt många som ägnar oss åt det. Varför är det viktigt? Människor kan ju träffas kring gemensamma intressen utan att formalisera umgänget. Nja, det verkar väl ligga i vår kultur att det är så här vi formar en stor del av vårt sociala liv, i föreningar. Och föreningar hålls ihop genom bland annat styrelsearbete.

Per Albin Hanssons hem

Mötet höll vi i Per Albin Hanssons barndomshem i Malmö. Det visste jag inte när jag åkte dit, jag hade bara en adress, Per Albin Hanssons väg 91-93. Idag är huset museum som drivs av en stödförening. Han skapade folkhemmet som jag växt upp i och som präglat mig starkt. Om några månader är det 80 år sedan han slog fast systemskifteet från klassamhälle till folkhem, skriver Heidi Avellan i lördagens Sydsvenskan. Men klassamhället har aldrig försvunnit utan trängt sig på oss alltmer i vår tid.

Per Albin Hanssons hem

Köket i Per Albin Hanssons födelsehem, numera museum.

För mig står Malmö som idé för arbetarklass, bekräftad när jag läste boken ”Saknar bildning” av Hans Lagerberg för drygt 25 år sedan. Boken handlar om Axel Danielsson och en hel del om hans tid i Malmö. Den boken gjorde en liten del av vår svenska historia levande för mig då. Kanske ska jag ta och läsa om den snart…

Innan vi körde hem idag tog vi en tur i Pildammsparken. Där har jag aldrig varit förut och jag blev förstås helt betagen. En underbar park att strosa i, och annorlunda mot andra parker jag besökt. Både vildvuxen och stramt tuktad på samma gång. Vädret var på vår sida med sol och hög luft. Här skulle jag vara ofta om jag bodde i Malmö.

Pildammsparken1

Pildammsparken2

Pildammsparken3

I Margaretapaviljongen i parken åt vi lunch innan vi åkte, men vi satt utomhus. Jag kan inte låta bli att visa den vackra matsalen. Om jag minns rätt är den från 1917. Fast det var mer 50-tal än 10-tal över paviljongen enligt min mening.

Galtsjön

Vid Galtsjön utanför Ronneby var det några som fiskade från en eka. Där tog vi en fika.

Brömsebro

Det var här mitt öde avgjordes, vid freden i Brömsebro 1645. Då blev Halland svenskt. Kanske hade jag annars varit dansk idag? Inte så fel det heller. Idag utgör bron länsgränsen mellan Blekinge och Kalmar län.

1966

Det året var fortfarande svartvitt, precis som i ”Upp till kamp”, Peter Birros och Mikael Marcimains nya tv-serie. Första avsnittet bådar gott. De gör det mycket bra, trots att nog ingen av dem ens var född då. Och kanske är det därför. Det kändes helt autentiskt, i både miljöer, kläder och beteende, som är viktiga tidsmarkörer. Vi är nog många som minns. även om jag var i tidiga tonåren då, och inte lika gammal som huvudpersonerna, så kände jag igen mycket.

1966, då var 60-talet fortfarande ganska nytt. 50-talet tog slut 1964, och 1965 började 60-talet, det riktiga 60-talet. 1965 var det ett markant skifte i samhället, både i mode och design, musik och politik. Ett slags systemskifte. 50-talssamhället sträckte sig in på 60-talet, fram till slutet på 1964. Sedan kom en förändring som ledde till något helt annorlunda. Så minns jag det.

Andra bloggar om: ,

K.J.

Helgen har jag delvis tillbringat i sällskap med Klara Johansson, i Carina Burmans biografi ”K.J.”. Det är en fascinerande berättelse om en ovanlig människa. Klara Johansson var en av landets första studenter, en bland de första som läste på universitet i Sverige, och en av de första kvinnorna som anställdes på en tidningsredaktion. En pionjär på flera områden. Hon föddes 1875 och dog 1948. Strax efter sin fil kand-examen blev hon anställd på Stockholms Dagblad som litteraturkritiker 1899, efter en tid på kvinnotidskriften Dagny. Snart blev hon en mycket ansedd litteraturkritiker.

Jag gillar att läsa biografier, speciellt när det handlar om en så intressant person, skriven av en forskare som Carina Burman. När jag nu läst om Klara Johansson blir jag mer nyfiken på den här tiden och de kvinnor som då var aktiva feminister. Mycket av det som berättas om deras livsvillkor går att känna igen idag, som attityden till kvinnor, stressen i det dagliga arbetet, kraven på att vara duktiga osv. Egentligen slår det mig hur lite som egentligen hänt, trots att vi idag har formell jämställdhet i Sverige med lika rättigheter för båda könen.

Min recension av boken finns här.

I boken nämner Carina Burman vid ett par tillfällen Ellen Fries. Hon var född på en gård här i närheten, strax utanför Västervik 1855, och blev den första kvinnan som disputerade för doktorsexamen i Sverige. Det skedde 1883 och givetvis klarade hon det ypperligt. Jag hoppas få tillfälle att skriva en artikel om henne, kanske till nästa år när det är 125 år sedan hon doktorerade.

Andra bloggar om: , ,

Klimakterietantens midsommar

”…medelålders kvinnor är särskilt stigmatiserade genom att de anses sakna drivkraft”. Så skriver sociologen Richard Sennett i sin senaste bok (som jag skriver mer om här) där han iakttar och analyserar det nutida samhället. Bland annat skriver han om vilka fördomar som frodas, och hur de drabbar människor på olika sätt. Och om oss klimakterietanter identifierar han alltså dubbla fördomar: både kopplat till ålder och personlighet. Som om vi alla vore lika…??

Men visst finns de här fördomarna på många olika plan i samhället. Hur många vittnesmål finns det inte från 50-pluskvinnor som berättar om hur de söker det ena jobbet efter det andra, jobb som de är mer än väl kvalificerade för, men inte får. Arbetsgivaren tittar inte ens på ett CV från en kvinna född på 50-talet. Trots att vi har 10-15 år kvar i arbetslivet. Särskilt märkligt kan det ju tyckas eftersom vi idag har så många projektanställningar på kort sikt, snarare än på livssikt. Sennett konstaterar: det är mycket billigare att anställa den som är ung, både för att den har lägre löneanspråk och för att den unge drar när det blir problem i stället för att stanna kvar och kritisera och komma med krav. Han skriver att ”…erfarenheten förlorar värde ju mer den ökar”. Ja, vad är min över 30 år långa erfarenhet från arbetslivet värd egentligen? Inte mycket tror jag. Även om jag minsann har drivkraft och lär mig nytt hela tiden.

I midsommarhelgen har jag till exempel sysslat något lite med en kursuppgift på javascript-kursen. Men mest har jag slappat, läst böcker, funderat på om jag ska möblera om, tittat ut på livet utanför balkongen och så där. Det har varit så himla stressigt på jobbet de senaste veckorna så jag är helt slut när jag är ledig. Då orkar jag inte mycket.

springtiderSprungit har vi gjort två gånger. Och konditionen ökar. Jag håller koll på tiden och den bara sjunker, som ni ser.

Diagrammet visar antal minuter det tar för mig att springa 5,5 km. I början av april tog det över 40 minuter, nu är jag nere i runt 35. Fast idag var det segt i spåret, direkt efter en regnskur och fortfarande trött efter veckans jobb. Jag vet inte när jag var riktigt pigg och utvilad senast. Och i morgon är det dags igen. Det är tur att det är så kul att jobba.

Andra bloggar om: , ,

Övergivna platser

Det finns massor med övergivna byggnader och anläggningar utspridda i det svenska landskapet. Gamla fabrikslokaler, nedlagda bruk, tomma hotell och till och med villor som man bara lämnat att stå och förfalla. Om sådana här platser och byggnader skriver docenten i ekonomisk historia, Jan Jörnmark, både i en bok och på sin hemsida. Boken läste jag i helgen och skriver om den på min boksajt.  Jag blev helt betagen i boken. Kanske mest för de fantastiska bilderna men också för hans berättarstil, att han lyckas berätta så levande om svensk 1900-talsindustri.

Visst har väl många av oss någon besökt ett sådant ställe, en modern ruin, en byggnad som stått tom men där någon glömt låsa dörren. Det är lite spöklikt och kusligt och samtidigt så fascinerande och spännande att gå in och se sig om. Tänka sig in i hur det kan ha varit när människor rörde sig här dagligdags.

Uppenbarligen är det inte bara Jan Jörnmark som fascineras av sådana här platser, i hans hemsidas forum finns det många fler som delar hans intresse.

12007 steg blev det idag, men bara i stan, inte till några övergivna platser.

Framtiden är snart här

I två dagar har jag varit på seminarium om framtiden. Det ordnades av koncernledningen och handlade om framtiden för lokaltidningar, arrangerat av Kairos Future. Vi identifierade hot och möjligheter som konsekvenser av framtida förändringar. Mycket intressant och angeläget. Mediamarknaden förändras så mycket och snabbt numera och för oss lokaltidningar gäller det ju att inte tappa bort oss i dessa förändringar. Vilken strategi behöver vi för att överleva som nyhetsförmedlare? Hur får vi nya unga läsargenerationer att välja lokaltidning? Det är ödesfrågor för oss och andra lokaltidningar nu.

Att få möjlighet att ventilera sådana här frågeställningar är förstås värdefullt, och tankeutbytet med andra i koncernen kring detta gör att jag kommer hem med betydligt mer än vad jag åkte iväg med, både i kunskap och funderingar.

Det var skönt att komma ut i motionsspåret ikväll, trots att jag var trött och hade huvudvärk. Men tiden blev densamma som sist, 39,40 minuter. Helt OK.

Hunger

I morgon är det precis 90 år sedan hungerupproret i Västervik 1917, ett märkesår i Västerviks historia. Då var vi nära en revolution i Sverige.

På grund av förhållandena under första världskriget hade vi brist på livsmedel i Sverige. I april 1917 hade folket i Västervik tröttnat på att gå hungriga efter en svår vinter, och närmare två tusen personer samlades på torget i en demonstration mot hungern och bristen på mat. Om detta skrev jag en artikel i VT inför millennieskiftet (men då hade vi inget arkiv på nätet så den ligger på min egen sida).

Till 70-årsminnet av hungerupproret 1987 intervjuade jag Gustav Andersson som då hunnit bli 94 år. Han var en av arbetarledarna vid demonstrationerna 1917 och hade mycket att berätta om. Med hans hjälp blev historien levande.

Tillägg 16/4: Nu har min kollega Hasse Hjertqvist skrivit en artikel till 90-årsminnet.

Radio Paradise är hotat

Lyssnar du också på Radio Paradise, internetradiostationen som är en av de reklamfria kanalerna i USA? Nu hotas dessa kanaler av ett nytt lagförslag i USA som innebär betydligt höjda avgifter, så höga att en kanal som Radio Paradise riskerar att få läggas ner. Läs mer i kanalens blogg. I mina ögon verkar detta som ett slag mot demokratin och det fria internet. Rysligt, tycker jag.

Radio Paradise hittar du i iTunes radiokanalsamling under Eclectic.

Andra bloggar om: , , , , ,