Vad hände på Gotland?

I min släktforskning har jag stött på anfäder och anmödrar på Gotland som anges som ”frigiven” i husförhörslängden. Detta sker i Rone församling i husförhörslängden 1807-1827 och det gäller flera familjer. Jag har också stött på det i ytterligare någon församling just vid den här tiden, då med årtalet 1804.

husförhörslängd Rone församling

Hur kan jag få veta vad detta innebär?

Jag har hört mig för bland släktforskare, bland annat på Gotland, men inte fått någon förklaring.

En tanke jag haft är att de kunde varit krigsfångar under Rysslands tillfälliga ockupation av  Gotland 1808. Då pågick finska kriget mellan Sverige och Ryssland och ryssarna intog Gotland den 22 april, under ledning av den ryske konteramiralen Bodisco. Ryssarna landsteg i Slesviken och gick mot Hemse. Svenskarna landsatte fyra bataljoner i Sandviken den 14 maj. Det blev ingen strid utan två dagar senare kapitulerade Bodisco och ryssarna lämnade ön den 18 maj. Några krigsfångar lär aldrig ha tagits under den här korta ockupationen. Dessutom är det både män, kvinnor och barn som ”frigifvits” och det gör den här teorin än mer osannolik. Dessutom finns ju anteckningen från 1804, som gäller en man från Västerlaus i Burs socken.

Det kan inte heller betyda att dessa människor blivit frireligiösa och lämnat kyrkan, för det blev inte tillåtet förrän 1858. Så vad kan det betyda?

Min egen teori är att det har med att göra hur de sköter sitt kristendomskunnande. Antingen att de är så kunniga att prästen inte längre anses sig behöva förhöra dem. Eller att kunskaperna är så dåliga att prästen inte anser det meningsfullt att förhöra dem mer. De kan ju ha varit obstinata och hade kanske varit frireligiösa om det varit tillåtet.

Men jag vet alltså inte alls. Det är en gåta.

Andra bloggar om:

På samma plats

Skallsjö är en liten ort i utkanten av Floda samhälle i Lerums kommun öster om Göteborg. Skallsjö är en egen församling och för ungefär hundra år sedan var kanske själva Skallsjö större än Floda.

I Skallsjö socken bodde de flesta av mina barns farfars fars anfäder  och -mödrar. 1898 flyttade Wilhelm Svensson med sin son Herman och övriga familjen från Floda till Närke. 1915 bodde och arbetade min egen farfar John Oskar Johansson på samma plats. Han var då kusk vid Floda bruk i Skallsjö församling. Det kan man läsa i vigselboken för Rolfstorps församling, för det var då han gifte sig med farmor där:

Från Skallsjö församlings husförhörsbok på 1890-talet. Wilhelm Svensson är född 1861. Hon bor på torpet Böledal under Floda med sina föräldrar Sven August Andersson och Anna Katrina Andersdotter och syskonen. Anna Katrina dör 1897.

I en tidigare husförhörslängd finns Sven August, oäkta son till Ingjerd Olofsdotter på Floda bruk och född 1834.

Att min farfar och mina barns fars farfars farfar skulle råka bo på samma ställe, om än med drygt 15 år emellan, känns ju lite osannolikt. Men så var det.

 

Andra bloggar om:

Riktigt bra spänning

Det här är riktigt bra spänning. Även om författaren ibland faller i deckargenrens vanliga fällor så är det riktigt bra. Linwood Barclay har skrivit en lite annorlunda thriller, det känns som en frisk fläkt bland alla deckare som översvämmar marknaden idag.

Frågan är om han kan fortsätta succén i senare böcker. Jag ska i alla fall läsa minst en till och hoppas på det bästa.

Den här, med titeln ”Utan ett ord” börjar med att 14-åriga Cynthia vaknar en vårmorgon 1983 och huset är tomt. Hennes föräldrar och äldre bror är borta. Spårlöst försvunna. Kvällen innan har hon varit ute för länge med en pojke med dåligt rykte, kommit hem onykter och grälat med föräldrarna innan hon smält igen sin dörr och somnat.

Hennes familj kommer aldrig tillbaka. Fallet är olöst.

Det går 25 år och hon är med i ett tv-program om gamla olösta fall. Och då börjar saker hända.

Det som gör att den här deckaren höjer sig över mängden är flera saker. Historien är väl uppbyggd, riktigt spännande och välskriven. Den känns till stora delar trovärdig och handlar om ganska vanliga människor. Länge får vi undra hur den ska kunna få en lösning. Det visar sig nämligen inte alls vara vad man kanske tror, utan egentligen mer trivialt än så. Fram på slutet, när det uppdagas vad som egentligen hänt så tänker jag ”jamen det klart, så är det ju” och det är något som mycket väl skulle kunna hända, en sådan där historia man kan läsa om i tidningen någon gång ibland.

Det är smart att tänka ut den här historien, och dessutom skriva en bra berättelse om den.

Andra bloggar om:

En sommar utan män

”In 1873… …evidence from clinical studies conducted at Harvard on intellectual women which had determined that too much knowledge had made these poor creatures sterile, anemic, hysterical, and even mad. Maybe that was my problem. I read too much and my brain exploded.” Det konstaterar Mia Fredricksen i Siri Hustvedt nya bok ”The summer without men”.

Den kommer på svenska i höst och heter då ”Sommaren utan män”.

Mia är poet, disputerad och lärare på Columbiauniversitetet i New York. Mias make sedan 30 år, Boris, har bett att de ska ta en paus i sitt äktenskap så att han får pröva sina vingar med en betydligt yngre forskarkollega som han är förälskad i. Först blir Mia galen, får ett mentalt utbrott och hamnar på sjukhus. Hon återhämtar sig på några veckor. Det är senvår och hon bestämmer sig för att lämna New York över sommaren och tillbringa den i den lilla staden Bonden i Minnesota, där hennes 87-åriga mor bor och där hon själv är uppväxt. Hon hyr ett hus i närheten av modern och åtar sig att hålla en sommarkurs i poesi för de lokala ungdomarna. Samtidigt ska hon bearbeta och ta ställning till sitt äktenskap och makens uppbrott.

Mia lever bland kvinnor den här sommaren. Hon kommer snabbt in i gemenskapen i Bonden, både i hennes mors väninnekrets, med grannarna och i den lilla studiegruppen med sju tonårsflickor. Konflikter och dramatiska händelser avlöser varandra. Samtidigt har hon  kontakt med Boris och med deras vuxna dotter Daisy som vakar över sin far lite på avstånd.

Det här är en bok som talar både till känslor och intellekt. Periodvis är den mer essä än roman, och vinner på det. Siri Hustvedt är en skribent med hög klass, en verkligt god berättare, med flyhänt och elegant stil. Vi rör oss i en akademisk värld men utan de akademiska restriktiva ramarna. Tvärtom, hon har i Mia skapat en skarp iakttagare med mycket humor och livsvisdom, en på flera sätt överraskande romanfigur.

En mycket läsvärd bok som lämnar bestående intryck.

Andra bloggar om:

Rapport från landet

En intensiv jobbvecka har passerat, mitt i semestern. Nu har jag min fjärde och sista semestervecka framför mig den här kommande veckan. Det känns bra att göra ett femdagars inhopp så här, och semesterperioden känns nästan längre än de annars fyra veckorna. Dessutom är det roligt och lit annorlunda att jobba med sommarvikarier i stället för de gamla vanliga arbetskamraterna.

blåbär

Min sista semestervecka har börjat bra, med både blåbär och vildhallon från skogen och en väl genomförd motionsrunda. Totalt blev det nog ett par liter bär på en timme i skogen.

blåbär

Det ser ut att bli gott om blåbär i år. Än är det de första som mognat, och lingonen är bara små gröna pluppar än.

Mina tomater är nu på väg att mogna också.

tomat

Om ett par dagar kanske den här är röd. Och det kommer många till på samma planta. Den här heter Elin.

tomat

Även denna är på gång att mogna, den heter Garders delight och är en körsbärstomat med ganska stora tomater.

tomat

De här ser roliga ut, små och avlånga. Jag har ingen aning om vad de tär för sort. Jag fick plantan av en arbetskamrat som drivit upp den. Hon hade för många och skulle slänga, och det kan man ju inte göra så jag tog hand om den. Samtidigt fick jag också en chiliplanta, men den trivs inte riktigt lika bra.

På utflykt

Under släktbesök i tre dagar har vi sett oss omkring i bygden igår. Jag vill verkligen rekommendera besök på Hjorteds mopedmuseum och Almviks tegelbruksmuseum.

mopedmuseum

På mopedmuseet fanns det mesta. Allt från cyklar från 20-talet med hjälpmotorer till 80-talsmopeder. Min bror och jag letade efter hans gamla moped, som han tror var en Crescent, men just den modellen fanns inte. Och min gamle far kunde det mesta om lättviktare och något som kallas Iwö-hjul.

mpedmuseum

Det är ett riktigt trevligt utflyktsmål om man vill uppleva nostalgi. Precis som Almviks tegelbruksmuseum.

Gamla industri- och arbetslivsmuseer fascinerar mig. De ger en bild, en idé om hur det tidigare arbetslivet sett ut. Vad våra förfäder gjort. De ger pusselbitar till vår mikrohistoria, såväl som samhällshistorien.

tegelbruksmuseum

Här kom leran in med linbanan för att bearbetas.

tegelbruksmuseum

Konstnären Gösta Holmer har gjort fantastiska ”gubbar” i trä. Den här tror jag ska föreställa en arbetare som skär tegel i rätt form.

tegelbruksmuseum

I den långa torkladan torkades teglet innan det brändes, i rad efter rad.

tegelbruksmuseum

Tegelbruket lades ner i november 1971, för snart 40 år sedan. Nu behövs inte arbetsstövlarna längre.

tegelbruksmuseum

I brännugnen brändes teglet. Det är dunkelt inne i museets byggnader, och svårfotograferat.

tegelbruksmuseum

Ovanpå brännugnen. Härifrån tror jag eldarna hölls vid liv.

tegelbruksmuseum

Gammalt taktegel, ser det ut som.

Därför älskar jag landet

Trots att vi bott här ute på landsbygden i över två år har jag aldrig varit i Forsebo, fast det bara är ett par kilometer dit. Landsvägen dit är extra krokig, smal och backig så det känns alltid lite osäkert med bilarna när man promenerar eftersom sikten är så begränsad. Jag kör ju vägen varje arbetsdag och vet hur överraskad man blir om det plötslig går en människa i vägkanten.

Vid Forsebo ligger Gölpafallet som vi ser från vägen. När isen smälter är det full fart, eller när det regnat, och även däremellan ibland. Jag vet inte hur fallet regleras.

Ikväll gick jag dit, jag hade det som mål vid kvällens stavgång. Jag vill gärna ha ett mål, där jag bestämt mig för att vända. Från landsvägen är det en bit på grusväg, kanske 500 meter, som går utmed sjön Gölpens västra sida. När jag närmade mig fallet hörde jag hur det dånade allt mer av vattenmassorna ju närmare jag kom.

Gölpafallet

Det är mäktigt att höra och mäktigt att se. Vilka oerhörda krafter!

Gölpafallet

Uppifrån bron över fallet.

Gölpafallet

På andra sidan fallet ligger sjön blank som en spegel, några meter högre upp. Detta är änden på sjön Toven.

På kartan ser det ut att finnas fyra gårdar i Forsebo. Jag vände vid den andra som ligger strax ovanför fallet. Tänk att bo så där, och höra dånet och bruset från forsen varje dag. Förmodligen känns det väldigt konstigt de dagar som fallet sinar eller när det fryser på vintern.

Gölpafallet

Det är så himmelens vackert här.

Forsebo

I ett skjul står den gamla traktorn kvar. Den har inte varit i bruk sedan tidigt 70-tal i alla fall. Registreringsskylten är av den gamla sorten såg jag, med länsbokstav H för Kalmar län. De slutade användas 1973.

Forsebo

I vägrenen växte blommor jag aldrig tidigare sett, vad jag vet. Den röda med stora spetsiga blad undrar jag över. Någon som vet? Bredvid den verkar det vara en tistel ser jag nu på bilden.

Det är ett privilegium att få bo med en sådan här miljö inpå knuten. Det tänker jag på ibland när jag surar över mördarsniglar, bökande vildsvin i trädgården och tunga vedlass.

Senare tillägg:
I Västrums hembygdsbok läser jag om Gölpa. Det har funnits kvarn, pappersbruk och benstamp vid fallet sedan 1700-talet. De verksamheterna lades ner i början av 1900-talet, när en kanal byggdes mellan Toven och Hjältemaren för att frakta timmer. Det har även varit affär här, till någon gång vid förra sekelskiftet.