Resa i försommartid

Vid den här tiden på året blommor sipporna på Öland. Backsippa, fältsippa, gulsippa och vitsippa. Men också aronstorpsrosen och gullvivan. Och en mängd andra blommor så klart. På vissa ställen så långt ögat når.

Det blev jag varse i helgen som gick, då jag träffade ett par ungdomskamrater från studieåren. Vi sågs i Kalmar, åkte på utflykt till södra Småland en dag och till södra Öland den andra dagen. Innan vi åkte hem i söndags hann vi med en kort vända till Ljungbyån vid Krankelösaholm.

Det var en verkligt vederkvickande helg och jag kom hem med ny energi. Landskapet visade sig från sin allra bästa sida och vädret var lagom ljummet. Försommaren har kommit fort, efter en sen vinter.

Tack, mina vänner, för dessa fina dagar!

Bilder från Öland:


Backsipporna växte vid Hagapark, ett helt fält.


Bland backsipporna fanns ett par Sankte Pers nycklar, som är vilda orkidéer.


Den praktfulla arontorpsrosen, som också kallas våradonis, finns bara på Öland, på Stora Karlsö och på södra Gotland. Vi såg den i naturreservatet Strandhagen.


Arontorpsrosor så långt ögat såg. Erik Axel Karlfeldt diktade om arontorpsrosen:
I Arontorp där blommar en ros.
Jag far min kos
från rosorna på strand.
Jag är en öländsk lättmatros,
och havet är mitt land.


Gulsippor och vitsippor täckte marken i Albrunna lund. Här hörde vi näktergalen!


Där finns flera kvarlämnade skyttevärn från andra världskriget.


Porten till alvaret.


Gulsippa och blåsippa växte ihop.


Blomsterprakten var inte dålig på Capellagården heller.


Dagen avslutades på Jordtorpsåsen. Detta ska vara fältsippa, en blomma jag aldrig tidigare sett.


Gullvivorna blommade på Jordtorpsåsen.


Och korna betade i kvällssolen.

Bilder från Småland:


Första stoppet på Smålandsdagen blev Linneryds by.


I byn finns den gamla byvägen och det mesta av bystrukturen kvar. Laga skiftet genomfördes först 1927 och då flyttades bara en av gårdarna.


Här bodde skomakaren förr i tiden.


Mitt emot skomakartorpet. Vilket slit med alla dessa stenmurar! Och ändå är det sten kvar på åkrarna.


Det här är Småland.


Korna hör till Norregården i Linneryd.


På Korrö.


Korrö gamla sågverk. Hela Korrö är en väldigt fin miljö med många gamla hus bevarade. Här åt vi lunch.


I byn Heddamåla i Linneryds socken bodde mina barns förfäder på 1600- och 1700-talet.


Älmeboda gamla kyrkoruin. Kyrkogården används fortfarande.


Inifrån kyrkoruinen.


Det här är utvandrarbygd. Vid vägskälet i Åkerby samlades utvandrarna inför resan till Karlshamn. Här finns ett minnesmonument över emigranterna.


Ljungbyån väster om Kalmar. Så idylliskt!


Är det en vildapel?

Vid årets slut

Visserligen är det mer än ett halvår sedan jag bloggade men jag har nog inte slutat, det tror jag inte. Men året som gått blev så fyllt av annat så när databasen krånglade i somras kom jag av mig.

När det nu blivit årets sista dag borde jag summera året, men vad tjänar det till? Min far blev sjuk och dog, jag skrev en bok, jag passade mina barnbarn och jag jobbade. Och så var jag med om en massa annat också, så klart.

Det är nog bättre att blicka framåt. Även om det är mörka moln på himlen med en galen president där borta i väster så ser jag ändå strimmor av ljus. Framför allt är det mina barn och barnbarn som står för det ljuset.

Nyårslöften har jag aldrig avlagt, åtminstone inte på allvar. Det blir knappast så vid det här årsskiftet heller, men en intention eller kanske snarare ambition, har jag. Jag ska minska min konsumtion. Nyligen läste jag några artiklar på temat och tänkte också på det jag gjorde förrförra året. En av mina grannar berättade att hon antagit en utmaning från en kompis att inte köpa nya kläder under ett år framåt (förutom sådant som verkligen behövs). ”Jag är med på det” sa jag genast. Det följde jag och det blev en bra tankeställare.

2018 ska jag försöka dra det ett steg längre, så att det inte bara gäller kläder. Jag ska bara handla sådant jag verkligen behöver, som att ersätta något som går sönder och som jag verkligen använder. Böcker gör jag ett undantag för men för varje nyköpt bok ska jag ge bort eller sälja en bok jag redan läst (jag säljer på Bokbörsen). Dessutom gör jag undantag för presenter till mina barnbarn. Mina barn får mest sådant jag tillverkar själv.

Vi får se hur det går. 2018 är snart här.

Varför är det så ont om grönt?

barnklader

Barnkläder verkar nästan bara finnas i blått och rosa numera. Varför?

De senaste dagarna har jag tittat efter barnkläder till mitt ena barnbarn och letat efter något annat än blått och rosa. Till exempel kläder i grönt, rött och gult. Men det finns nästan inga. Utbudet av andra färger än blått och rosa är så litet att jag inte hittar lämplig modell eller storlek.

Det finns en hel del barnkläder även i grått, men det känns knappt som en färg, även om grått kan vara snyggt. Jag har varit inne i flera butiker, och det är likadant överallt. Även i butikerna på nätet, fast där finns lite mer färger att välja på, men i begränsad omfattning.

I en affär i stan där de sålde barnkläder när man barnbarns pappor var små, gick jag in och tittade men såg inga, och frågade då en anställd om de säljer barnkläder. Något svar fick jag inte utan en motfråga: ”Är det till pojke eller flicka?” Varför är det viktigt? Det spelar väl ingen roll. Barn är barn och använder byxor och tröjor och jackor.

I affärerna där jag hittade barnkläder hänger de tydligt åtskilda utifrån kön. Det är blå i olika nyanser, grå och svarta pojkkläder. Rosa, cerise, vita och ibland glittriga flickkläder. Även i de allra minsta storlekarna. Det här är ju som på 50-talet! Pojk- och flickkläder. Pojk- och flickböcker. Pojk- och flickleksaker.

Att man i kedjebutiker inte kan påverka utbudet lokalt kan jag förstå, men varför har det blivit så här? Det är vi vuxna som pådyvlar små barn hur de ska klä sig utifrån kön. När mina söner var små hade de kläder i många fler färger, och båda två hade var sin rosa jacka. Det gick alldeles utmärkt, och de var inte ensamma om det. Framför allt var det liten skillnad på hurdana kläder pojkarna och flickorna hade på sig, när man såg sig omkring på dagis.

Jag har två barnbarn, en pojke och en flicka som är två och ett år gamla. Till de vill jag ge kläder med klara och fina färger: rött, gult, grönt och blått. Jag saknar 80-talets utbud med dessa färger och inte så sällan blandade i samma plagg.

Jag trodde utvecklingen skulle gå framåt, inte bakåt mot cementerade könsroller.

Twin Peaks, Snoqualmie och Snohomish

I dag fick jag en liten aha-upplevelse. Eller vad man nu ska kalla det.

Jag läste om Snoqualmie där delar av inspelningen av Twin Peaks skedde. Det har jag säkert läst om tidigare, förmodligen när jag såg serien på tv år 2000, eller senare någon gång. Men det är först nu som jag vet mer om min egen släkt och kom på hur det hänger ihop.

För några veckor sedan letade jag fram en hel del nya uppgifter om min fars två morbröder Karl och John som emigrerade till Amerika 1909 och 1911. Läs om dem på Rötterbloggen.

De bodde båda två i många år i dessa trakter i norra delen av staten Washington, strax öster om Seattle. De bodde i Baring, Snohomish och Index och kanske på fler ställen som jag inte känner till. Dessa platser ligger tre-fyra mil från Snoqualmie. Snoqualmie ligger i King County, det county som gränsar till Snohomish county på södra sidan.

JohnElinKarlOten
John, Karl och Karls hustru Elin någon gång på 1910-talet i Seattle.
Karl (eller kanske John) fotograferad i Seattle vid ett annat tillfälle.

Snoqualmie
Googlemaps. Droppen är Snoqualmie. De röda prickarna är platserna där Karl och John bodde.

Snoqualmie, Baring och Index ligger, precis som Snoqualmie, i kanten av den stora bergskedjan Kaskadbergen som tar vid där Sierra Nevada slutar och sträcker sig in i Kanada.

Nu blev det mycket geografi men det jag vill komma fram till är att de miljöer som visas i Twin Peaks är samma miljöer som min fars morbröder levde i för hundra år sedan. Det är höga berg och djupa dalar, storslagna vattenfall, stenbrott och brädgårdar där timret sågades. Både Karl och John arbetade i stenbrott och på sågverk här.

Nu ser jag fram emot nästa omgång av Twin Peaks som ska spelas in snart. Jag kommer nog också att se om de gamla avsnitten i väntan på de nya. Nu kan jag se på dem med nya ögon och tänka på Karl och John och upplevelsen av att se den miljö där de levde.

Oavsett detta gillar jag Twin Peaks, så det är med en viss förväntan jag ser fram emot den nya säsongen.

Länk till karta med Twin Peaks inspelningsplatser utanför Seattle.

Jul på Gotland

Att ett år redan gått sedan förra julen kändes nästan lite överrumplande när vi satt på färjan till Gotland dagen innan julafton. Förra årets resa känns som om det var så nyss. Och nu är vi redan hemma igen, efter en mycket fin jul med familj, släkt och vänner. Och lilla solstrålen själv, mitt andra och yngsta barnbarn.

Silke

Mitt första barnbarn träffade vi i advent, och träffar snart igen.

På juldagen gjorde vi en utflykt till Bungenäs söder om Fårösund. Vilket fantastiskt ställe! Solnedgången förstärkte upplevelsen.

0280

1906 startade ett kalkbrott på Bungenäs och sedan har det varit ett militärt område som hört ihop med KA3, den  numera nedlagda kustartilleridivisionen i Fårösund. Innan dess var det en halvö med tegar som användes av gårdarna runt omkring, troligen som betesmark.

Läs mer i Rötterbloggen där jag skriver om Bungenäs historia och om dem som bodde där för cirka hundra år sedan.

Det är ett stort område som nu är naturreservat. Det får bebyggas men med stora restriktioner. Bland annat byggs det sommarhus i de gamla militära bunkrarna. Lämningarna från kalkbrottstiden finns kvar.

0270

Den gamla matsalen är nu sommarrestaurang och ett mindre hotell.

0272

Huset till vänster är gamla Konsum. Tänk att det fanns en affär här en gång i tiden. Det bodde en hel del folk här under den första tiden med kalkbrottet, på höger sida om de här husen ska arbetarbostäderna ha legat.

0290

Midvinterljuset är magiskt.

 

Centrum förskjuts

Just nu är det en del debatt om Västerviks centrums överlevnad. På senare år har flera varuhus etablerats vid infarten till stan och handeln i centrum förlorar kunder.

I måndags diskuterades detta i kommunfullmäktige och igår i en grupp handlare i stan. Men diskussionen har pågått länge.

Det sker alltså en förskjutning av stan västerut. Inte bara av affärer och arbetsplatser utan också av bostäder, allt detta som utgör själva kärnan i en stad. Detta blev påtagligt på nytt för några veckor sedan när jag läste artikeln om nya bostäder vid infarten.

bostäder byggs

När jag flyttade till Västervik 1981 var Kvännarenområdet ganska nytt men det kändes som om det låg långt från centrum. Sedan dess har bostadsområdena fortsatt växa västerut.

Västervik är en långsmal stad, utbredd ungefär i nordvästlig-sydöstlig riktning. (Eniros karta) På 40- och 50-talet byggdes Johannesdal, en förstad i stil med Vällingby, där man skulle både arbeta, bo och ha tillgång till service. Johannesdal hade sitt eget lilla centrum kring klockan.

För drygt hundra år sedan byggdes Sta Gertruds sjukhus vid Marnäs, som då var en bra bit utanför centrala stan. Mentalsjukhus ville man ha långt från stadsbebyggelsen. Numera är det en stadsdel med många nya bostäder, men också jobb, inte minst på fängelset.

Förskjutningen västerut är kanske lite överraskande för oss som bor i Västervik. Vi tycker nog att stan ska ligga utmed vattnet.

Frågan är vad som kommer att hända i framtiden. Jag som gärna tittar bakåt har slagits av vilken förändring som skett under alla de år som gått sedan Västervik blev Västervik.

karta 1707

Jag tror att den här kartan är från 1707, eller i alla fall tidigt 1700-tal. Den hänger inom glas och ram på VT:s redaktion, det är därför det blänker i glaset på bilden.

På 80-talet upplevde jag att Spötorget var Västerviks centrum. Här kunde man bli stående halva lunchen och prata med bekanta bara för att alla rörde sig här omkring. Domus, biblioteket och så systembolaget lite längre bort. Idag tror jag att Spötorget inte är lika frekventerat, och särskilt inte nu när busstrafiken lagts om.

Tittar vi på 1700-talets karta finns inte ens Spötorget. Där det ligger kom landsvägen söderifrån in i stan och det var utmarker där Mejeriet och Biostaden nu ligger, om jag tolkar kartan rätt. Troligen var centrum då mer kring Stora torget och vid Sta Gertruds kyrka.

Stans centrum förskjuts alltså i takt med utbyggnad. Kommer centrum av Västervik om tio eller tjugo år att vara uppe vid Ljungheden? Blir det gamla Västervik bara en turistkuliss som putsas av på sommaren? Det känns väldigt avlägset att tänka sig det.

Själv vill jag ha kvar stadskärnan, och känslan av att befinna mig i en stad med en lång historia. Jag hoppas att jag inte är ensam om den tanken.

 

Andra bloggar om: ,

Änglavakt

Meddelande till Svevia:
”I tisdags var det bara ren tur, eller kanske änglavakt, att jag klarade mig undan med livet i behåll på vägen. Jag körde från den nya rondellen väster om Målilla i Kalmar län mot den gamla rondellen i Målilla samhälle. På ett ställe där vägen svänger går den under en vägbro, jag tror att vägen ovanpå kanske går till det gamla sanatoriet.
När jag kom fram till vägbron låg det massor med snömodd på vägbanan. Grå och skitig snömodd, så förmodligen har den ramlat ner från vägbron ovanför. Där fick jag sladd på bilen och åkte först ner mot snövallen på höger sida, fick rätat upp bilen och då sladdade den över på vänster sida, tvärs över vägen och snurrade ett halvt varv. När bilen äntligen stannade stod jag åt andra hållet på motstående vägbana och med sidan av bilen mot den upplogade snövallen. Hade jag fått ett möte där hade det bara blivit mos av mig och bilen.
Jag körde inte särskilt fort. Det är 90-väg men jag tror att jag höll omkring 70.
Jag tycker att ni ska undersöka om snömodden kom uppifrån vägbron, och i så fall se till att det inte kan ramla ner snö där. Det kan rädda liv.
Vänliga hälsningar,
Eva Johansson”

Detta skickade jag till Svevia ikväll. Det har gått några dagar nu sedan det hände. Jag körde hem direkt, jag hade åtta mil kvar, och det gick bra även om jag var skakig och förmodligen lite i chock. Men jag var totalt slut när jag kom hem. Efteråt trodde jag att det skulle försvinna, men jag tänker på det ofta, särskilt på kvällarna.

Det var totalt hemskt att uppleva att jag inte hade den minsta kontroll på bilen, den körde som den ville själv. Jag vågade inte titta om det kom något möte, jag bara koncentrerade mig på att försöka få stopp på bilen. Men ingen mötande trafik, och det blev skillnaden på liv och död.Nu förstår jag hur lätt en olycka kan ske.

Dagen efter körde jag till stan och hem. Allt gick bra, även om det kändes lite otäckt. Men jag måste köra bil eftersom vi bor på landet, och hade jag inte kört direkt så hade jag kanske inte vågat sedan.