Lokaljournalistikens framtid?

Just nu läser jag en deckare av Linwood Barclay som heter ”Never look away”. Den börjar bra, och jag brukar gilla hans deckare.

Det som är intressant precis i början av boken är att huvudpersonen David arbetar som lokalreporter på en landsbygdstidning någonstans utanför Albany i USA. Han sitter på jobbet och gör en intervju. Och så får vi veta att den lilla familjeägda tidningen har fått utstå stora rationaliseringar på senare tid, efter ett generationsskifte. En åtgärd är att anlita reportrar på distans i Indien, som bland annat lyssnar och tittar på webbtv-sända kommunala möten och skriver mötesreferat, som om de vore på plats. De jobbar för en tredjedel av lönen mot de amerikanska journalisterna, som till viss del alltså har ersatts.

Då tänker jag: kan detta hända i Sverige? Kan min gamla arbetsgivare Västerviks-Tidningen någon gång långt in i framtiden tänkas anlita indier för en bråkdel av våra löner? Eller kanske letter och litauer? Har arbetsmarknaden blivit så global, även i vårt yrkesområde, när tillgången till information är global? Jag har ju svårt att tänka mig det på grund av språket. Men kan de som bor i Ukraina och Senegal lära sig svenska språket och svenska förhållanden så mycket att de kan vara sambandscentral för färdtjänsten, så kanske även lokaljournalistiken kan gå på export?

Jag hoppas att inte detta händer, eftersom jag tycker att det finns ett värde i att finnas på plats där läsarna finns. Och förstås att vi ska få behålla jobben här hemma i Sverige. Men vem vet hur det blir?

Massor av ved

I fredags fick vi 15 kubikmeter ved levererat. Det är halva årets förbrukning. Vi köper det kapat och klyvt.

vedleverans

Det går snabbt att lasta av. Mellan de här bilderna är det bara tre minuter.

ved

Det är ett rejält lass att ta hand om. Veden är nyhuggen och väldigt tung.

ved

Igår började vi stapla veden i det tomma skjulet. Så här mycket var gjort efter ett par timmar.

ved

Idag är skjulet fullt. Det går in ungefär 10 kubik här, eller åtta kubik staplad ved. Det är två tredjedelar av leveransen. Här ska veden ligga och torka till någon gång fram i höst.

Skjulet byggde vi för ett par år sedan, av lastpallar. Vill du bygga ett vedskjul kan du se hur man gör.

ved

Innan vi slutade för idag började vi stapla i nästa skjul. Resten ska vi försöka hinna få gjort under veckan.

Det har gått fortare än vanligt att stapla veden den här gången, förmodligen för att det är större vedträn än vi brukar få. Vi beställde lite större eftersom det ska vara till pannan och inte som brasved. Ibland har de inte haft så mycket stor ved där vi köper den, så det har varit mindre vedträn. Det brinner effektivare med större vedträn i pannan. En del vedträn är så stora att vi får hugga dem innan vi eldar med dem, för att få in dem i pannan. Men det är bara trevligt att hugga ved.

Det känns i rygg, överarmar och lår nu efter att ha hivat och staplat ved i två dagar. Även om vi hanterar ved en hel del året om så är det torkad ved, som är mycket lättare.

vedVi köper blandved. I det lasset vi fick nu är det ovanligt mycket fin björkved, vilket är extra bra. Det är en hel del fur och gran och några andra träslag, bland annat bok. Och så den här röda veden. Det är en hel del röd ved, och det brukar vi få. Jag har undrat vilket träslag detta är, och fick idag svar på Facebook av min morbror Erik, en erfaren vedeldare, att det är al. Jag vet att man ofta använder al till ved, men visste inte hur den ser ut. Alen är ganska grovfibrig, och mer kompakt än fur men inte lika kompakt som bok. Det verkar som om den gärna växer snett för vedträna är ofta vridna lite där de klyvts.

I vedlasset finns också en del tyre, alltså vedträn av fur som har mycket kåda kvar. De hugger vi till späntved och använder som tändved, för det brinner extra bra.

Björkveden sorterar jag undan och har till kakelugnarna. Björkved är den bästa veden, den brinner effektivt och ger mycket värme. Och det knastrar så trevligt. Björkveden är ganska lätt att hugga också, när den torkat.

100 år sedan Titanic

Nu, den 14 april, är det 100 år sedan Titanic sjönk. Tack vare telegrafisterna ombord kunde över 700 räddas.

Den här filmen handlar om de två telegrafisterna Harold Bride och Jack Phillips. En stark och känslosam film. Som gammal telegrafist gör det nästan ont i magen att se den här.

Läs om Harold Bride och Jack Phillips.

Om Titanics radiostation. Mer om telegrafisterna och radiotrafiken på Titanic.

Påsk med nostalgi

påskliljor

En glad påsk borde jag ha önskat för flera dagar sedan. Påskhelgen är i princip över och har bjudit på både vila och glädje.

Var det natten till påskafton som det snöade och blåste hela natten? Dagarna flyter ihop. Världen var vit på morgonen och snön ligger delvis fortfarande kvar på skuggiga ställen.

snöig påsk

Det blev ingen utomhusfika den här påsken. Ruggigt och kallt har det varit.

Igår hade vi trevligt besök, en arbetskamrat med sin familj. Tre barn under åtta år, det livade verkligen upp oss. Det är roligt att ha barn omkring sig ibland. Före besöket hade vi städat och jag bakade både bullar och kakor. En del gick till frysen så nu är vi rustade inför soligare vårväder och utomhusfika.

Idag tog grannen med mig till loppmarknaden i Skaftet. Inte hade jag tänkt handla något särskilt men kom hem med några fynd i alla fall. Där fanns nämligen en hög med romansmagasin, eller vad man ska kalla det, från 60-talet. Serietidningar med riktigt sliskigt romantiska berättelser, typ Mitt Livs Novell.

serietidningar

Jag köpte dem enbart för nostalgifaktorn. Tre tidningar fick jag med mig hem idag.

När jag gick i femte-sjätte klass på 60-talet lästa alla tjejer sådana tidningar, och vi bytte med varandra och pratade om dem. Tänk som det var…

Om 50-talet på 50-talet

1958 skrev Rona Jaffe om kontorsflickor på 50-talet. Nu har den återutgetts, efter att den nämnts i Mad Men. Och visst är det ungefär som i Mad Men, men från andra sidan. I Det bästa av allt är det kontorsflickornas sida som berättas, inte chefernas. Men mycket är likt.

Boken utspelar sig 1953-55 och blev film 1959. Den är alldeles för lång och lite ytlig, känner jag. Fem unga kvinnor gestaltas: Caroline, April, Gregg, Barbara och Mary Agnes. De är arbetskamrater, vänner och bekanta med varandra. Jag känner inte att jag kommer dem riktigt in på livet, även om vissa delar av deras känsloliv beskrivs ingående. Alla går de och väntar på att få gifta sig, eller snarare bli gifta. De jobbar tillsammans på det stora förlaget i New York men jobbet är i stort sett bara en passus på väg till den äktenskapliga sängen.

Det här känns ju väldigt förlegat idag, men är ändå intressant eftersom det skrevs i sin egen tid, inte som efterkonstruktion idag. Och jag misstänker att det här är en ganska rättvis skildring av 50-talets situation för unga kvinnor i USA. Kanske delvis också i Sverige.

Rona Jaffe skriver om det som var kontroversiellt då: abort, sex före äktenskapet, otrohet, sexuella trakasserier från män i överordnande ställning, orättvisa kvinnolöner med mera. Det är bra, och väckte uppmärksamhet när boken gavs ut 1958.

Den var lite småtrevlig att läsa men 479 sidor är för mycket, ibland blir det platt och tråkigt.