Första dagen på det nya året, då brukar jag skriva ett blogginlägg med lite summering och bilder. I år är det bara en bild. Här bor vi, och om ett halvår har vi bott i Västerås i fem år:
2023 vill jag inte ha tillbaka. Alldeles för mycket krämpor, sjukdom och värk av min artros. Och en släng av covid igen i höstas.
Höjdpunkten under året var att mitt sjätte barnbarn föddes i slutet av juli. Hans fem syskon och kusiner är mellan sju och tio år gamla, så det blev en liten sladdis. Så underbart! Sex barnbarn, det är verkligen rikedom.
För några år sedan föresatte jag mig att röra på mig mer, för att inte stelna till och bli gammal i förtid. Jag har tidigare alltid sprungit, gått eller simmat men på senare år har det blivit lite sämre med rörligheten, delvis beroende på artros.
Jag behöver mätbara mål i livet. Mitt mål är att gå minst 10 000 steg per dag. Så vitt jag förstått är 10 000 steg inte en siffra som egentligen ska ha någon betydelse för hälsan. Men för mig är det ett bra mål och jag tänker att det ändå måste vara bra att vara ute och gå en och en halv timme varje dag.
I genomsnitt blev det 10 693 steg per dag under 2023. Då ingår några sjukdagar och dagar då jag helt enkelt inte hunnit med de dagliga promenaderna, så jag är nöjd med det resultatet. Att vara ute och gå varje dag har blivit en sådan vana att jag inte avstår om jag inte måste.
I höstas blev det flera sjukdagar. Hela hösten, från första helgen i september, har jag varit snuvig och är fortfarande. Om ni visste hur trött jag är på det…
Det började med en rejäl förkylning och så fick jag bihåleinflammation en vecka senare. Den tog några veckor och ett par medicinkurer innan den var över. Men jag tror att jag fått kronisk snuva sedan dess, för den har inte gett med sig än. Fortfarande känner jag av bihålorna ibland, det ömmar och irriterar.
Krämpor, som jag på sätt och vis vant mig vid men helst vill slippa. Tre läkarbesök och fortsatt medicinering har inte botat mig, även om det hjälpt en del.
Nu hoppas jag på ett friskare 2024. Hoppas går ju i alla fall.
I maj fick vi skicka vår gamla bil på skrotning, den som vi haft sedan 2004 och som tjänat oss mycket väl. Att det blev så beror på att tjuvar en natt stal katalysatorn. De måste ha hissat upp den, sågat av rören och tagit katalysatorn. Att katalysatorn på gamla bilar är stöldbegärlig visste jag inte förrän det hände oss.
Vår bil var 27 år gammal och vi hade redan innan detta hände diskuterat om vi skulle fortsätta ha bil. I Västerås går bussarna ofta och vi har bara 5 minuter till busshållplatsen. Till Stockholm tar vi alltid tåget, det går på under en timme.
Så nu bestämde vi oss för att se hur det kändes över sommaren att vara utan bil. Jag har alltid haft bil, sedan jag blev vuxen, så det är ett ganska stort steg att ta. I vår bostadsrättsförening finns inga laddstolpar för elbilar så det hade fått bli en hybridbil eller bensinbil om vi skulle köpt en ny (begagnad). Så det känns bra av miljöskäl att inte längre ha bil.
Än har vi inte köpt någon ny bil och tycker att det går bra. Man vänjer sig. Och vintertid är det skönt att slippa stå ute och skrapa is från en infrusen bil tidiga morgontimmar.
Någon gång i månaden följer jag med en snäll granne i hennes bil för att storhandla, det är jag tacksam för. Utöver det klarar vi oss bra, med både ett Coop och ett Ica inom promenadavstånd. Till Skiljebo centrum tar det 12 minuter att gå och där finns både bibliotek, apotek, frisör, restaurang och mataffär. Vi bor bra fast vi bor i utkanten av stan. Nära skogen men också nära service. Perfekt.
Men inte bara bra. I somras skedde ett mord (med skjutning) ett par kvarter ifrån oss och en natt i höstas en skjutning mot en port i grannhuset. Otäckt och skrämmande, men att flytta är inte aktuellt för oss.
Nu får vi se vad 2024 har att bjuda på.