Våren hälsar på

Takdropp

I helgen kom våren. Ser ni takdroppet från stuprännan på den övre bilden? Det har droppat hela helgen så att droppet urholkat snön ända ner till gräsmattan.

Snötäcket har sjunkit undan rejält nu. Ändå ligger det ju kvar överallt, och det dröjer nog länge innan vi har barmark igen. I morgon ska det ju komma mer snö. Eller kanske regn. Det är svårt att veta när temperaturen pendlar kring nollan så här. Men på dagen idag har vi haft +5 och det känns att det kan bli vår i år också.

Snön har lossnat från taken och det bara droppar hela tiden. Men problemet är förstås att det är stora sjok av is och snö som åker ner, och jag blev nästan träffad av en stor isklump igår. Men hann springa undan, som tur var.

Bakslagen kommer, det kan vi vara säkra på. Frågan är bara när vi kan ha riktig vår, dvs plusgrader dygnet om under en längre tid. Och barmark.

Bullbak

På bokrean hittade jag en bakbok som heter ”Bästa bullarna”, skriven av Anna Braw. Den ingår i serien Kyrkkaffe utgiven av Libris förlag. Jag bakar ju en hel del bullar och har nu tänkt att baka mig igenom den här boken.

Idag började jag med kalljästa kanelbullar.

kanelbullar

Vi tycker båda två att bullarna smakar bra, men att vanliga är bättre. De här blev lite torrare, eller snarare sprödare, trots att det är betydligt mer smör i dem än vanliga varmjästa bullar.  Jag kan tänka mig att baka sådana här igen om jag behöver göra en deg tidigt på dagen och vill ha färska bullar när gästerna kommer på eftermiddagen eller kvällen. Man bakar nämligen ut dem på plåten direkt, innan de ska jäsa.

Recept

8-9 dl mjöl
200 gr smör
50 gr jäst
0,5 dl socker
2,5 dl kall mjölk

Lägg mjölet i en skål. Blanda i smöret, som ska vara kallt, så att degen blir smulig. Rör ut jästen i sockret och tillsätt detta. Blanda ner mjölken.
Baka genast ut bullarna. Kavla ut degen och bred på smör, kanel och socker (eller vaniljsocker eller t ex äppelmos). Rulla ihop och skär till bitar och lägg på plåten. Pensla med ägg och strö på pärlsocker. Sätt dem att jäsa kallt och grädda sedan i 225-250 grader tills de fått fin färg.
Det står inte hur lång tid de ska jäsa. Mina jäste i ungefär fem timmar i våra kallgarderob där det är 9-10 grader nu, och jäste upp alldeles lagom.
Gräddningstiden beror ju lite på hurdan din ugn är, men är oftast mellan 10 och 15 minuter.

Andra bloggar om: ,

Fantastisk mammabok

Charlotte Schledt från Rumänien blev senare grevinnan Stenbock-Fermor i Berlin och så småningom fru Hirdman i Sverige. Född 1906, död 1966, efter ett strapatsrikt och äventyrligt liv. 1943 blev hon mor till Yvonne Hirdman, som nu skrivit en bok om sin mamma. Boken heter ”Den röda grevinnan” och har getts ut på Ordfront förlag.
En fantastisk bok om en fantastisk kvinna. Jag är glad för att hon skrivit den så att jag kunde läsa den. 

Bild från boken:

Charlotte är bokhandlardotter, äldsta barnet till ett tyskt-schweiziskt par, med så småningom två syskon. Familjen flyttar flera gånger och innan hon slår sig till ro i Sverige 1940 har hon hunnit bo i åtskilliga av Europas länder.
Under Weimarrepubliken roar hon sig i Berlin, är gift några år med den röde greven Alexander Stenbock-Fermor. Hon blir kommunist, träffar Heinrich Karulla, som är skolad hos bolsjevikerna och är sambo med honom i Moskva 1934-37.
Under Stalins utrensningar lyckas hon ta sig ut och lämnar sin älskade Heini kvar 1937. På en kursgård i Frankrike träffar hon den blonde vackre svensken Einar Hirdman 1939.

Yvonne Hirdman tror att hennes mamma aldrig slutade hoppas på att återse Heini, eller åtminstone få veta vad som hände honom. Det är först i vår tid, i arbetet med boken, som Yvonne Hirdman får klart besked om att han avrättades i Moskva redan 1937.
I boken diskuterar Yvonne Hirdman om hennes mamma kanske var spion för Sovjetunionen sedan hon lämnat landet. Även om dokument tyder på det, är hon inte helt säker.
Charlotte Hirdman levde mitt i den politiska smältdegeln i Berlin och senare i Moskva. Hon var aktiv kommunist, umgicks med intellektuella och politiskt aktiva socialister men också andra.

Det är inte bara Charlotte Hirdmans liv som fängslar mig, utan också Yvonne Hirdmans sätt att ta sig an sin mammas historia. Hon berättar om svårigheterna med att rekonstruera sin mammas liv, om sökandet efter spår och fragment i böcker, historiska dokument och i den historiska forskningen om 1900-talet. Hon förmedlar också känslan av hur viktigt detta är, flera decennier efter mammans död. Men också våndan över att ge sig i kast med detta, och den sorg det för med sig.

Vinterväder i repris

Båda bilderna är tagna från det ena vardagsrumsfönstret. Översta bilden är från igår morse. Då kunde man åtminstone se den översta delen av fårstängslet. I natt snöade det en hel del och i morse gick snön så högt att det nästan helt dolde stängslet. Jag skulle gissa på att det är 6-7 dm högt snötäcke nu. Torkvindan står fortfarande ute.

I morgon bitti kommer sotarn så idag har vi tagit bort istapparna och skottat rent kring takstegen. Vi vill inte riskera eldningsförbud om det inte skulle gå att sota. Just nu är det  -15,3 ute, så utan värme i pannan skulle vi inte klara oss.

Bilen har stått på gården sedan i fredags kväll, och när jag sopade bort snön idag mätte jag snötäcket. 14 cm visar linjalen. En del har blåst av, för jag tror att det kom mer än så bara under lördagsdygnet.

Här på ostkusten gör alla jämförelser med snövintrarna 1985 och 1987, när vi fick så här mycket snö också, men på kortare tid. Och det låg inte kvar lika länge. Nu är det över två månader med snö.

Så här såg det ut där vi bodde 1985, ett par mil härifrån, med äldste sonen i barnvagn:

Mera snö

Snö är så uttjatat så det orkar man knappt prata om längre. Ändå gör förstås alla det. Inte så konstigt heller, det dominerar ju tillvaron totalt. Om det inte snöar så ligger det så mycket överallt att man knappt tar sig fram i stan.

På vår väg in till stan, några mil morgon och kväll, har snön packat sig som en lätt vågig tvättbräda och det dundrar om bilen hela vägen. Vägen kan vara hal också och en morgon var jag inne i en snövall vid sidan när jag mötte en stor timmerbil i en smal kurva. Det kändes ändå som om vi skulle krocka, men allt gick bra.

Här ute på landet har vi jättebra plogning på gården och i utfarten, tack vare grannen. Det är guld värt en sådan här vinter. I stan är det sämre. På vår parkering där (vid lägenheten) har plogbilen inte varit många gånger utan det är bara att skotta själv. Men snöröjarna ska ju räcka till så mycket. Vilket tröstlöst jobb de har den här vintern. När de nyss fått undan snön är det dags för nästa snöfall.

Nu ikväll har det nya snöovädret börjat visa sig och flingorna faller där ute. Bilen har redan fått ett vitt täcke, sedan jag kom hem vid niotiden (vi har inget garage). Och mer ska det bli, om vi ska tro prognoserna. Hittills har de stämt i alla fall.

Firar fem år med blogg

Idag för fem år sedan skrev jag mitt första blogginlägg. Då, 2005, hade det blivit riktigt stort att blogga och det var hajpat i media. Jag hängde på trenden, och tänkte kanske att det var en trend. Och det kan det ju vara även om den blivit ganska långlivad. Många startade bloggar och övergav dem sedan, och nu har vi ju Facebook och Twitter.

Egentligen är det väl ganska egotrippat att blogga, men så länge det känns OK för mig så fortsätter jag.

För mig personligen blir det ju ett slags arkiv för sådant jag gjort och tänkt på. Ganska praktiskt, om jag vill veta när gjorde en resa eller när våren kom något år eller vad jag gjorde på semestern.

I början var jag mer utåtriktad och kommenterade oftare sådant jag läste och hörde om i media, men på senare år har jag blivit mer introvert och privat, och det är väl frågan vem som har glädje av det.

Privatlivet på nätet

Varför är vi så öppna om vårt privatliv på nätet? Det kan man ju undra. Det gör redaktionen på programmet K1 i P1. Finns som poddradio.

Det var intressant att lyssna på diskussionen om hur privata vi är i sociala medier, att vi är så öppna där fast vi inte är det i det vanliga umgänget med bekanta som inte är nära vänner. Och vad vi väljer att dölja. Att vi själva friserar den offentliga bilden av oss, även om man bjuder på väldigt mycket av sig själv. En av de intervjuade sa t ex att han skruvar till en del som han skriver på Facebook eller andra ställen, för att göra sig mer intressant och få mer kommentarer, både positiva och negativa. Tja, det mediokra kanske inte lockar så många.

Naturligtvis har jag funderat en hel del på det på senare år. När jag började blogga och sedan gick med på Facebook bestämde jag mig för att vara återhållsam, särskilt om sådant som berör andra människor. Det ska man vara tycker jag.

I programmet går man tillbaka i historien och konstaterar att vi var betydligt öppnare med vårt privatliv förr i tiden. Många bodde trångt och hade väl egentligen inte så mycket privatliv. När jag pratade med maken om detta ikväll kom han genast att tänka på de gamla utedassen med flera hål på rad. Var det där skitsnacket började?

Andra bloggar om: ,

Ändernas vinter

Änderna har nu intagit Fiskaretorget. De får mat av folk som kommer förbi och många av änderna kommer nog att klara vintern även om en del dukar under.

Änderna lever i flock.

När mamman med barnet kommer går de undan åt samma håll.

Sedan fick de brödsmulor av en förbipasserande. Alla kom inte åt maten.

Ett par sothöns ingår i flocken. Eller är det kanske en annan sorts fågel?

Måsarna ville också ha av maten men det gillade inte änderna.

Hmmm… jag måste lära mig få bort rödstick från snön.

Läs om Anni och Sami

Social misär och supande föräldrar. Obsklass och fosterfamilj. Trots detta blir Anni en samhälletss töttepelare, en socialarbetare. Men hennes bror Sami blir knarkare och tjuv.
Susanna Alakoskis nya roman ”Håpas du trifs bra i fengelset”  handlar om något som inte är sällsynt eller ens särskilt ovanligt: en knarktjuvs liv. Men kanske ovanligt i litteraturen. Det är perspektivet, intensiteten, det egensinniga språket och medkänslan den väcker som gör den unik och annorlunda.
Susanna Alakoski berättar om syskonen i en arbetskraftinvandrad finsk familj. Sami blir en utanförmänniska, Anni en innanförmänniska ur samhällets synvinkel. Det illustreras tydligt i scenen där Anni ser en löpsedel med texten ”Du ska sitta inne, så att jag kan vare ute”.

Det är Anni som berättar för oss, om sitt förhållande till brodern som hon älskar och hatar ibland, som hon saknar och sörjer, som hon ofta är ilsken på och som hon ibland kan skämmas för. Helst ska ingen få veta om knarkSami, tjuvSami.

Susanna Alakoskis språk är kärvt och kargt och nyskapande, och speglar effektivt Annis känslor gentemot Sami och det samhällssystem som han tvingas in i. Hela boken blir en svidande kritik mot detta havererade sociala system, som Anni själv är en del av. På ett inträngande sätt visar romanen den anhöriges situation, det ständiga skiftet mellan hopp och förtvivlan. Hoppet om att den här gången ska det gå bra, förtvivlan när det inte blir så, när han är självupptaget påtänd igen och grips som tjuv.

Ingenting är vitt eller svart. Barndomen med de supande föräldrarna är inte bara svart. ”Så dålig var hon inte. Det fanns ljusa sidor också” tänker Anni när hon i tonåren hör fostermamman prata med grannen om Annis mamma.
Anni skuldbelägger sig själv. När hon konfirmeras ber hon sin egen bön till Gud: ”Käre gode Gud, förlåt mig för att pappa dricker, för att han slår mamma, förlåt mig för att min mamma också dricker, förlåt för att vi inte har det så fint hemma, snälla gör så att mamma och pappa slutar att dricka…”.

Att läsa Annis berättelse är att sugas in i hennes liv, och se det inifrån. Se orsak och verkan, och känna lidandet med Anni och Sami. Det går inte att tränga undan. Kan den som levt ett skyddat medelklassliv sätta sig in i och förstå den här berättelsen? Ja, förhoppningsvis.
Både ämnet, berättarkonsten och språket gör detta till en bok som måste läsas.

Andra bloggar om:

53 cm

piassavakvast

Så djupt ner går kvastskaftet i snön. Jag mätte på ett par ställen idag, där snön ligger slät på marken och måttet blev ungefär detsamma.

Det är snö precis överallt här nu. Stora drivor där plogbilen gått fram. Snart finns det ingen plats kvar att lägga den bortplogade snön, ser det ut som.  Vi har inte haft barmark på två månader, sedan den 12 december. I julas smälte en del snö bort och det blev isfläckar på vattensjuka områden, men det kom snabbt ny snö igen. En sådan här snövinter vet jag inte när vi hade senast. Det är knappt jag minns.