Vardagsliv – Tankarnas hotell

Nytt år igen

Första dagen på det nya året 2023. Även om kalendern bara är ett konstruerat sätt att mäta tiden så är det en dag som kan kännas betydelsefull.

De flesta år har jag gjort ett inlägg i min blogg med lite bilder från där jag befinner mig på nyårsdagen. Så även i år. Vi var här hemma i Västerås i nyårshelgen och i eftermiddag gick jag en sväng på Bjurhovdaspåret i skogen. Alla bilder är tagna inom ett avstånd på ungefär två kilometer ifrån där vi bor. Det är fint att ha skogen så nära. Att flytta till Västerås blev bra.

Ungefär en minusgrad idag och lite frost.

Den här stora stenen är ett riktmärke i skogen.

Det är fina stigar i Bjurhovda friluftsområde.

Där inne skymtar ett hus som hör till Lunda gård.

Minnesmärke över Wiktor Andersson, godsägare på Lundby, som köpte och skänkte den här skogen som sockenallmänning 1911 till Badelunda socken.

2022 blev ett både bra och dåligt år, enligt min mening. Förhoppningsvis kan 2023 bli bättre.

Det som var bra under 2022:
– Jag kom i hamn med två bokprojekt som jag hållit på med till och från i ungefär tio år: En bok om min mammas släkt och en bok om min pappas.
– Jag har lyckats hålla ut med mitt motionsprojekt att varje dag gå minst 10 000 steg. Genomsnittet för 2022 blev 10 403 steg/dag, trots några sjukdagar.
– Att samhället kunnat öppnas upp efter pandemiåren så att vi kan träffas igen, inte bara digitalt.

Det som blev dåligt under 2022:
– Jag har fått artros i höger höft. Skit också! Men jag har fått bra hjälp av en sjukgymnast så det gör inte så ont längre.
– Att så många i Sverige röstade på den blåbruna regering vi har nu och som styrs av ett högerextremt parti med rötter i nazismen. Skitdåligt och riktigt oroande.

Och så blev jag sjuk i covid två gånger under året. Om det är bra eller dåligt vet jag inte riktigt. Bra att ha haft det antar jag, för det stärker väl mitt immunförsvar tillsammans med vaccinationerna. Men lite jobbigt när det pågått, även om jag kom lindrigt undan.

Nytt år, gamla tider

Första dagen på året och då brukar jag de flesta år dokumentera i bild hur det ser ut där jag är. Numera bor vi i stan så det är i stadsmiljö jag rört mig idag. Men naturen är nära och lättillgänglig.

I väntan på tolvslaget igår passade jag på att förkovra mig om min nya hembygd, som är Badelunda socken i östra delen av Västerås. I somras, när vi flyttat hit, skaffade jag några skrifter från Badelunda hembygdsförening där jag läste om traktens historia. Vi bor i ett av de mest fornminnesrika områdena i Sverige, med gångavstånd till Sveriges största gravhög Anundshög. Här har människor levt sedan stenåldern. Bjurhovda, bostadsområdet där vi bor, var en gammal gård nämnd redan år 1385. I slutet av 1960-talet revs byggnaderna och de forna åkermarkerna bebyggdes med miljonprogramhus, bland annat det vi bor i.

Några av fornlämningarna har jag redan hittat men igår läste jag om två jag inte tidigare kände till. Så vi gav oss ut på jakt efter dem.

Det ena är ett gravröse från bronsåldern och det andra en hällristning med 70 så kallade älvkvarnar, det vill säga skålgropar. (Läs mer på Riksantikvarieämbetets hemsida). Röset hittade vi lätt, det kan man inte missa, men hällen med skålgroparna kunde vi inte se, trots idogt letande. Det ska ligga alldeles intill röset och jag ska leta igen någon dag. Kanske är det övervuxet med mossa nu.

Gravröset, fornlämning L2002:3654 i Badelunda socken.

Här står jag upp på gravröset vänd åt det håll där hällen med skålgropar ska finnas men såg den inte.

Mitt i stadsmiljön, mellan en bensinmack och en gångväg vid vår närmaste rondell, ligger ett större gravfält med elva gravar. Det har jag tittat på några gånger tidigare men tog vägen dit idag också. Det blir fler besök där framöver, det vet jag.

Gravfältet vid bensinmacken.

Norra delen av gravfältet.

En snygg solnedgång var det också idag, årets första dag:

Den trista städningen

Vårsolen är obarmhärtig och avslöjande. Så idag har jag vårstädat. Ja, inte på riktigt, inte som mamma gjorde. Men jag har dammsugit, våttorkat golv, skurat en matta i snön och vädrat sängkläder. Skurat i badrummet och bytt matta där. Nu snurrar badrumsmattan, skurduk och städkläder i tvättmaskinen.

Allt har gått i sakta mak sedan i morse, eftersom jag är förkyld och tagit välbehövliga pauser emellanåt. Men jag kände att jag kunde inte vänta längre. Förkyld har jag varit en vecka redan och håller det i sig ett tag till går det ju inte att vänta.

Riktig vårstädning, med fönsterputsning och skura bakom spisen och sådant, det får bli längre fram. Kanske inför påskhelgen.

Förr i tiden, när barnen var små, då vårstädade och höststädade jag som regel. Alltså lite mer omfattande än veckostädningen. Men det slutade vi nog med när vi bara var två vuxna hemma.

Jag har alltid ogillat städning, även om jag vill ha rent och gillar när det är klart. Jag älskar känslan av att gå barfota på nyskurade trasmattor och såptorkade trägolv. Men själva städningen kan jag vara utan. I alla år har jag alltid blivit arg på dammsugaren. Den gör inte som jag vill och är i vägen.

Det tar för mycket tid att städa, tid som kan användas till andra mer kreativa sysselsättningar. Städning är ett nödvändigt ont och en plikt, inget roligt alls. Men nu är det gjort för idag.

Ska jag vara ärlig städar jag alldeles för sällan, för att det är så mycket annat jag hellre vill göra. Säkert dröjer det ett par veckor innan jag städar ordentligt igen, kanske lite mer, även om jag tar fram dammsugaren innan dess. Dammråttorna trivs med mig, fast jag inte trivs med dem. Men jag har väl blivit lite skumögd på gamla dar eftersom jag inte ser dem så bra längre.

Syrener går att dricka

Nu har jag provat att göra syrendricka, en ny och god erfarenhet. Man gör ungefär som man gör fläderdricka men smaken blir lite annorlunda. Drickan blir ganska syrlig men med en tydlig smak av syren. Jag trodde den skulle smaka parfym men det gör den inte.

Man får spä den med vatten men hur mycket varierar. Drickan är inte lika söt som saft så kanske hälften vatten eller lite mer kan vara lagom.

Receptet jag följt kommer från Gröna skafferiet. Det är det recept jag hittade som innehåller minst andel socker. Jag gjorde dubbel sats.

80 blomklasar gick åt.

Recept (kopierat från Gröna Skafferiet):

80 klasar lila bondsyren
2 citroner (eko)
1 liter socker
3 liter vatten,
50 gr citronsyra

Tvätta syrenblommor och citron. Skala av det yttersta gula skalet av citronen och pressa sedan ur saften. Lägg citronskal och saft i en värmetålig skål tillsammans med syrenblommorna och citronsyran.

Koka upp vatten och socker och häll över syrenblommorna. Låt stå svalt 3 dygn och sila sedan av. Späd efter smak.

Jag har läst i andra recept att man ska lägga blommorna på vitt underlag (t ex papper) innan man gör drickan för att de små krypen ska krypa fram. Men det var inte många kryp.

Ett rejält fat i rostfritt stål är bra att göra drickan i eftersom du häller kokhett vatten över blommorna och citronen. Jag pressade inte ur saften ur citronerna utan skar dem i skivor som jag lät ligga ihop med blommorna. Skålen har stått i kylskåpet i tre dagar och jag har rört om någon gång varje dag.

Så här mycket blev det, drygt tre liter. De två största flaskorna är på en liter, de två råsaftflaskorna på 8 dl. Jag vet inte riktigt hur hållbar drickan är, därför fryser jag in den i plastflaskor. Fyll dem inte ända upp, innehållet utvidgar sig när det fryser. Glasflaskan är det jag har i kylskåpet nu.

Nu är syrenerna på väg att blomma över. Använd helst blommor som nyligen slagit ut.

Novembergrått nyår

På nyårsdagen brukar jag de flesta år gå ut med kameran och fotografera min omgivning. Varje år har jag inte gjort det, men oftast, åtminstone sedan 2009.

I år är det murriga och novembergrå bilder. Jag skulle hellre ha lite snö som lyser upp. Inget tjockt snötäcke utan ett par centimeter, det vore lagom.

I år gick jag en liten vända ner till vattnet och sedan runt slottet. Och faktiskt hittade jag ett ställe där jag aldrig förr satt min fot, vad jag vet.

Under min promenad träffade jag på två sommarstugegrannar och det blev två trevliga samtal med människor som jag tidigare bara sagt hej till när vi setts. Kanske är det ett tecken på att jag ska vara mer social under det kommande året? Jag har tendenser att sitta hemma och uggla på kammarn.

Vattnet står högt i Landviken nu, men har stått högre. Det syns på isen som sänkts en aning sedan i söndags, när jag var här senast. Bredvid grusgången är det en gräsplan och vattenlinjen brukar gå där själva bryggan börjar.

Man skulle kunna tro att vi är i ett träsk men så är det inte, bara lite vattensjukt bredvid bryggan. Är det al som växer här, tro?

På sina ställen är det grönt i skogen, både av stensöta och mossa.

Här tror jag att varvschefens hus har legat en gång i tiden. Det ser ut som en syrenberså och jag har många gånger funderat på om det är resterna efter den bostad som ska ha legat här på 1800-talet.

Slottet tronar på sin kulle som vanligt.

Ser du den påbörjade stenkistan som skymtar nere i vattnet. Kanske ska det bli en ny brygga nedanför slottet?

Mycket har gjorts i ordning sedan slottet fick nya ägare (2011, tror jag). Här var det tidigare helt igenväxt. Nu ser man den gamla vägkanten till höger. Här gick landsvägen för hundra år sedan, där man nu gjort en trappa.

Den gamla busshållplatsen, plankan i eken, är kvar sedan mitten av 1900-talet. Men det är länge sedan bussen slutade gå här.

Vid den här platsen har jag aldrig varit förut, trots att jag gått mycket i omgivningarna de snart sju år vi bott i Helgerum. Det här är resterna av det gamla brofästet över ån, om jag är rätt underrättad. Utanför bild till vänster ligger Älvkullen, det gamla värdshuset från 1700-talet.

På andra sidan vattnet. Här måste den gamla bron ha gått över ån.

Jag undrar hur länge det här trädet ska stå kvar.

Svamptider

Första oktober i morgon och vi är inne i den stora svampmånaden. Åtminstone för mig i år. Det tror jag i alla fall. Jag hoppas hitta en del karl johan och att trattkantarellerna ska komma snart.

I sommar har jag plockat en del kantareller, men inte särskilt mycket. Vårt bästa kantarellställe ligger numera i ett kalhygge och jag har bara hittat någon enstaka kantarell där. Men idag hade jag tur. Nästan helt under en fälld trädstam och ris växte ganska många kantareller. Och alldeles intill hade årets första trattkantareller kommit upp. Tyvärr var det jordigt och sandigt där och det gick inte att plocka dem utan att de blev jordiga. Dessutom var kantarellerna ganska blöta så jag har inte lyckats borsta bort all jord.

I natt ska de få ligga på en handduk i rumsvärme så kanske de torkar lite på ytan och jag kan borsta bort resten av sanden och jorden i morgon.

Särskilt glädjer jag mig åt trattkantarellerna. De är både fina och goda.

I förrgår hittade jag ganska många fina karl johan. Det är en ypperlig matsvamp, lika fin som gula kantareller och trattkantareller.

Det blev också både smörsopp och gula kantareller i svampkorgen i måndags.

Numera torkar jag all svamp. Det är så fullt i frysen av annat och jag tycker att det blir godare med torkad svamp i grytan eller såsen. Tidigare har jag bara torkat trattkantareller, svart trumpetsvamp och stolt fjällskivling men nu skivar jag även kantareller, karl johan och smörsopp och då går det bra att torka dem.

Jag lägger dem på ett nät som är spänt på en gammal fönsterram. Det lägger jag över ett par stolsryggar, så får svampen torka så i några dagar. Till slut eftertorkar jag cirka en timme i ugnen på 50 grader för att de ska bli riktigt torra. Svampen förvarar jag i glasburkar med gummiring på locket, så att det ska vara lufttätt. Torkad svamp håller sig väldigt länge.

Även den giftiga svampen är vacker i skogen.

Höst i trädgården

Vid den här tiden i början av hösten kräver trädgården lite arbete. I dag har jag höstgrävt två potatisland, planterat om ett par buskar, rensat bort ogräs och rester efter grönsaker och skördat rödbetor, hallon, björnbär, tomater och äpplen. Med sådan riklig skörd som vi har i år kan man känna sig rik som odlare.

Arbete befrämjar hälsa och välstånd sägs det. Kanske gäller det även det egna arbetet i trädgården? Här har potatis, rädisor, lök, mangold och rödbetor växt i sommar. Och ogräs.

Detta är en vinbärsbuske som jag fått av min pappa. Han har drivit upp två vinbärsskott åt mig, en röd buske och en svart. Detta är den röda. Den svarta tror jag inte överlever, rötterna var väldigt små. Jag hämtade dem för en vecka sedan och satte ner dem provisoriskt men har flyttat dem en bit idag. Lite vatten fick de också.

I torsdags besökte jag goda vänner som har flera träd med körsbärsplommon. Dessa har de drivit upp från kärnor från ett första ursprungsträd. De skickade med oss var sin påse plommon hem och jag fick rådet att spara kärnorna över vintern i en kruka nergrävd i trädgårdslandet. Så det har jag gjort i dag. Kanske har vi sådana träd om några år?

Så här blir körsbärsplommonen när de ger frukt.

Till nästa år vill jag förnya mitt jordgubbsland så i dag har jag börjat med att plantera skott från revor i mitt gamla jordgubbsland. Plantorna där är 4-5 år gamla, en del äldre, så det är nog dags att få lite nya plantor nu.

Jag har gott om fina hösthallon och björnbär i år. Det är många kart kvar fortfarande, vi får se om de hinner mogna.

Tomatskörden är sen som vanligt, men ett par kilo blev det nog idag. Det är den första större skörden, de flesta är ännu omogna. Jag har tre sorter: körsbärstomat, plommontomat och bifftomat. Flera av bifftomaterna ser riktigt konstiga ut, en har utväxter av små tomater. Ska det vara så, tro?

Vårbruket startar

Idag har jag satt den första potatisen och löken. Det är tidigt för mig, men allting är ju tidigt i år. Det har varit varmt länge. Förra året satte jag den första potatisen den 21 april.

Det är sättpotatis i groparna. Starkt solsken gjorde det svårfotograferat.

Jag har börjat med en mindre del, tre rader av kanske totalt 12-13. Kanske sätter jag lite mer i veckan och den sista runt första maj, beroende på hur vädret blir. Dels har jag satt ett par stånd med den fina röda Silla från Skurebo, dels blandad potatis. Sättpotatis sparar jag från skörden året innan, då blir det de sorter jag vill ha. Den blandade potatisen är sådan där jag glömt notera vilken sort det är, men det spelar inte så stor roll.

Kanske har vi egen potatis till midsommar, om vädret blir gynnsamt.

Även lite lök åkte ner i jorden idag, ungefär en tredjedel av den lök jag planerar att sätta.

När detta var gjort klippte jag gräset för första gången i år. Det var långt nu.

Varför är det så ont om grönt?

Barnkläder verkar nästan bara finnas i blått och rosa numera. Varför?

De senaste dagarna har jag tittat efter barnkläder till mitt ena barnbarn och letat efter något annat än blått och rosa. Till exempel kläder i grönt, rött och gult. Men det finns nästan inga. Utbudet av andra färger än blått och rosa är så litet att jag inte hittar lämplig modell eller storlek.

Det finns en hel del barnkläder även i grått, men det känns knappt som en färg, även om grått kan vara snyggt. Jag har varit inne i flera butiker, och det är likadant överallt. Även i butikerna på nätet, fast där finns lite mer färger att välja på, men i begränsad omfattning.

I en affär i stan där de sålde barnkläder när man barnbarns pappor var små, gick jag in och tittade men såg inga, och frågade då en anställd om de säljer barnkläder. Något svar fick jag inte utan en motfråga: ”Är det till pojke eller flicka?” Varför är det viktigt? Det spelar väl ingen roll. Barn är barn och använder byxor och tröjor och jackor.

I affärerna där jag hittade barnkläder hänger de tydligt åtskilda utifrån kön. Det är blå i olika nyanser, grå och svarta pojkkläder. Rosa, cerise, vita och ibland glittriga flickkläder. Även i de allra minsta storlekarna. Det här är ju som på 50-talet! Pojk- och flickkläder. Pojk- och flickböcker. Pojk- och flickleksaker.

Att man i kedjebutiker inte kan påverka utbudet lokalt kan jag förstå, men varför har det blivit så här? Det är vi vuxna som pådyvlar små barn hur de ska klä sig utifrån kön. När mina söner var små hade de kläder i många fler färger, och båda två hade var sin rosa jacka. Det gick alldeles utmärkt, och de var inte ensamma om det. Framför allt var det liten skillnad på hurdana kläder pojkarna och flickorna hade på sig, när man såg sig omkring på dagis.

Jag har två barnbarn, en pojke och en flicka som är två och ett år gamla. Till de vill jag ge kläder med klara och fina färger: rött, gult, grönt och blått. Jag saknar 80-talets utbud med dessa färger och inte så sällan blandade i samma plagg.

Jag trodde utvecklingen skulle gå framåt, inte bakåt mot cementerade könsroller.

Han har lämnat rummet

Den här textiltavlan hänger i mitt vardagsrum. Den heter ”Han har lämnat rummet” och är gjord av textilkonstnären Raili Mannerla 1981.

Hennes sambo och livskamrat Rune Engelbrektson har lämnat både rummet och tiden. Idag har vi tagit avsked av honom vid begravningen i St Petri kyrka i Västervik. Han gick bort den 8 mars.

Raili Mannerla och Rune Engelbrektson var inte ett par då, i början av 80-talet, när hon skapade den här tavlan. Men idag talar den till mig. Rune har lämnat rummet.

Rune Engelbrektson var kulturskribent i Västerviks-Tidningen, en arbetskamrat.

Det blev en fin begravning i en säkert fullsatt kyrka. En ståtlig begravning, sa en av begravningsgästerna på väg ut ur kyrkan. Jag tror att Rune fick den begravning han själv önskade, med mycket och vacker musik.

I augusti 1995 träffade jag Rune första gången. Han var då nyinflyttad och nyrekryterad som kulturmedarbetare i Västerviks-Tidningen. Jag gjorde en intervju med honom, till den artikel som skulle presentera honom för läsarna. Sedan har vi haft en hel del med varandra att göra under årens lopp, särskilt de år då jag ansvarade för kultursidorna.

Att han varit sjuk periodvis vet jag, men inte hur illa det var. Rune har funnits så länge, kommit och gått på redaktionen. Man vänjer sig vid en människa, tar lätt varandra för givna.

Så sent som veckan före sin död medverkade han i tidningen. Det är tomt efter Rune nu.