Kategori: Vardagsliv

Nu har snön kommit så igår tog jag in regnmätaren. Är det vatten i den och det fryser kan den frysa sönder, antar jag. Trots att jag bor i stan numera håller jag koll på vädret, något jag vant mig vid under alla år på landsbygden.

Regnmätaren har varit flitigt använd den här regniga sommaren. Nu när jag tog in den var det 5 mm regnvatten i den. I höst, september och oktober, har det ju inte regnat så mycket, men desto mer i somras, som ni säkert minns.

Min regnmätare står i en rabatt vid uteplatsen till det flerfamiljshus som vi bor i, mellan ett par större träd. När det blåser mycket och regnar kanske en del regna fångas av träden.

När det började regna mycket i juni började jag fotografera regnmängden varje gång innan jag tömde mätaren. Sedan fortsatte jag med det. Så nu har jag kunnat räkna ihop hur mycket regn vi verkligen fick.
Juni: 43 mm (fr o m den 18 juni)
Juli: 135 mm
Augusti: 211 mm
Totalt i sommar: 389 mm

Detta är lite mindre än vad SMHI har uppmätt i en mätstation i sydöstra delen av Västerås.
Jag hittade redovisning fr o m den 23 juni hos SMHI och t o m den sista augusti var nederbörden 382 mm i Västerås. I min regnmätare föll det 373 mm under samma period, så det är inte stor skillnad. Då har jag räknat bort mina egna reseultat före den 23 juni, för att kunna jämföra.

Vad säger detta oss? Att vi hade en regnig sommar, och allt elände som det förde med sig. Översvämningar, tågstopp, vägbankar som rasade. Det kommer vi säkert att minnas länge.

Egentligen är jag glad idag. Det är första dagen på flera veckor som jag tagit mig igenom utan att behöva ta en värktablett eller annan medicin. I början av september blev jag förkyld, och det hängde i länge. Efter någon vecka fick jag bihåleinflammation som var svår att få bukt med. Jag har fortfarande snuva men just idag känns det nästan inte alls i bihålorna. Hoppas det fortsätter så.

Vårsolen är obarmhärtig och avslöjande. Så idag har jag vårstädat. Ja, inte på riktigt, inte som mamma gjorde. Men jag har dammsugit, våttorkat golv, skurat en matta i snön och vädrat sängkläder. Skurat i badrummet och bytt matta där. Nu snurrar badrumsmattan, skurduk och städkläder i tvättmaskinen.

Allt har gått i sakta mak sedan i morse, eftersom jag är förkyld och tagit välbehövliga pauser emellanåt. Men jag kände att jag kunde inte vänta längre. Förkyld har jag varit en vecka redan och håller det i sig ett tag till går det ju inte att vänta.

Riktig vårstädning, med fönsterputsning och skura bakom spisen och sådant, det får bli längre fram. Kanske inför påskhelgen.

Förr i tiden, när barnen var små, då vårstädade och höststädade jag som regel. Alltså lite mer omfattande än veckostädningen. Men det slutade vi nog med när vi bara var två vuxna hemma.

Jag har alltid ogillat städning, även om jag vill ha rent och gillar när det är klart. Jag älskar känslan av att gå barfota på nyskurade trasmattor och såptorkade trägolv. Men själva städningen kan jag vara utan. I alla år har jag alltid blivit arg på dammsugaren. Den gör inte som jag vill och är i vägen.

Det tar för mycket tid att städa, tid som kan användas till andra mer kreativa sysselsättningar. Städning är ett nödvändigt ont och en plikt, inget roligt alls. Men nu är det gjort för idag.

Ska jag vara ärlig städar jag alldeles för sällan, för att det är så mycket annat jag hellre vill göra. Säkert dröjer det ett par veckor innan jag städar ordentligt igen, kanske lite mer, även om jag tar fram dammsugaren innan dess. Dammråttorna trivs med mig, fast jag inte trivs med dem. Men jag har väl blivit lite skumögd på gamla dar eftersom jag inte ser dem så bra längre.

Nu har jag provat att göra syrendricka, en ny och god erfarenhet. Man gör ungefär som man gör fläderdricka men smaken blir lite annorlunda. Drickan blir ganska syrlig men med en tydlig smak av syren. Jag trodde den skulle smaka parfym men det gör den inte.

Man får spä den med vatten men hur mycket varierar. Drickan är inte lika söt som saft så kanske hälften vatten eller lite mer kan vara lagom.

Receptet jag följt kommer från Gröna skafferiet. Det är det recept jag hittade som innehåller minst andel socker. Jag gjorde dubbel sats.

80 blomklasar gick åt.

Recept (kopierat från Gröna Skafferiet):

80 klasar lila bondsyren
2 citroner (eko)
1 liter socker
3 liter vatten,
50 gr citronsyra

Tvätta syrenblommor och citron. Skala av det yttersta gula skalet av citronen och pressa sedan ur saften. Lägg citronskal och saft i en värmetålig skål tillsammans med syrenblommorna och citronsyran.

Koka upp vatten och socker och häll över syrenblommorna. Låt stå svalt 3 dygn och sila sedan av. Späd efter smak.

Jag har läst i andra recept att man ska lägga blommorna på vitt underlag (t ex papper) innan man gör drickan för att de små krypen ska krypa fram. Men det var inte många kryp.

Ett rejält fat i rostfritt stål är bra att göra drickan i eftersom du häller kokhett vatten över blommorna och citronen. Jag pressade inte ur saften ur citronerna utan skar dem i skivor som jag lät ligga ihop med blommorna. Skålen har stått i kylskåpet i tre dagar och jag har rört om någon gång varje dag.

Så här mycket blev det, drygt tre liter. De två största flaskorna är på en liter, de två råsaftflaskorna på 8 dl. Jag vet inte riktigt hur hållbar drickan är, därför fryser jag in den i plastflaskor. Fyll dem inte ända upp, innehållet utvidgar sig när det fryser. Glasflaskan är det jag har i kylskåpet nu.

Nu är syrenerna på väg att blomma över. Använd helst blommor som nyligen slagit ut.

På nyårsdagen brukar jag de flesta år gå ut med kameran och fotografera min omgivning. Varje år har jag inte gjort det, men oftast, åtminstone sedan 2009.

I år är det murriga och novembergrå bilder. Jag skulle hellre ha lite snö som lyser upp. Inget tjockt snötäcke utan ett par centimeter, det vore lagom.

I år gick jag en liten vända ner till vattnet och sedan runt slottet. Och faktiskt hittade jag ett ställe där jag aldrig förr satt min fot, vad jag vet.

Under min promenad träffade jag på två sommarstugegrannar och det blev två trevliga samtal med människor som jag tidigare bara sagt hej till när vi setts. Kanske är det ett tecken på att jag ska vara mer social under det kommande året? Jag har tendenser att sitta hemma och uggla på kammarn.

Vattnet står högt i Landviken nu, men har stått högre. Det syns på isen som sänkts en aning sedan i söndags, när jag var här senast. Bredvid grusgången är det en gräsplan och vattenlinjen brukar gå där själva bryggan börjar.

Man skulle kunna tro att vi är i ett träsk men så är det inte, bara lite vattensjukt bredvid bryggan. Är det al som växer här, tro?

På sina ställen är det grönt i skogen, både av stensöta och mossa.

Här tror jag att varvschefens hus har legat en gång i tiden. Det ser ut som en syrenberså och jag har många gånger funderat på om det är resterna efter den bostad som ska ha legat här på 1800-talet.

Slottet tronar på sin kulle som vanligt.

Ser du den påbörjade stenkistan som skymtar nere i vattnet. Kanske ska det bli en ny brygga nedanför slottet?

Mycket har gjorts i ordning sedan slottet fick nya ägare (2011, tror jag). Här var det tidigare helt igenväxt. Nu ser man den gamla vägkanten till höger. Här gick landsvägen för hundra år sedan, där man nu gjort en trappa.

Den gamla busshållplatsen, plankan i eken, är kvar sedan mitten av 1900-talet. Men det är länge sedan bussen slutade gå här.

Vid den här platsen har jag aldrig varit förut, trots att jag gått mycket i omgivningarna de snart sju år vi bott i Helgerum. Det här är resterna av det gamla brofästet över ån, om jag är rätt underrättad. Utanför bild till vänster ligger Älvkullen, det gamla värdshuset från 1700-talet.

På andra sidan vattnet. Här måste den gamla bron ha gått över ån.

Jag undrar hur länge det här trädet ska stå kvar.

Första oktober i morgon och vi är inne i den stora svampmånaden. Åtminstone för mig i år. Det tror jag i alla fall. Jag hoppas hitta en del karl johan och att trattkantarellerna ska komma snart.

I sommar har jag plockat en del kantareller, men inte särskilt mycket. Vårt bästa kantarellställe ligger numera i ett kalhygge och jag har bara hittat någon enstaka kantarell där. Men idag hade jag tur. Nästan helt under en fälld trädstam och ris växte ganska många kantareller. Och alldeles intill hade årets första trattkantareller kommit upp. Tyvärr var det jordigt och sandigt där och det gick inte att plocka dem utan att de blev jordiga. Dessutom var kantarellerna ganska blöta så jag har inte lyckats borsta bort all jord.

I natt ska de få ligga på en handduk i rumsvärme så kanske de torkar lite på ytan och jag kan borsta bort resten av sanden och jorden i morgon.

Särskilt glädjer jag mig åt trattkantarellerna. De är både fina och goda.

I förrgår hittade jag ganska många fina karl johan. Det är en ypperlig matsvamp, lika fin som gula kantareller och trattkantareller.

Det blev också både smörsopp och gula kantareller i svampkorgen i måndags.

Numera torkar jag all svamp. Det är så fullt i frysen av annat och jag tycker att det blir godare med torkad svamp i grytan eller såsen. Tidigare har jag bara torkat trattkantareller, svart trumpetsvamp och stolt fjällskivling men nu skivar jag även kantareller, karl johan och smörsopp och då går det bra att torka dem.

Jag lägger dem på ett nät som är spänt på en gammal fönsterram. Det lägger jag över ett par stolsryggar, så får svampen torka så i några dagar. Till slut eftertorkar jag cirka en timme i ugnen på 50 grader för att de ska bli riktigt torra. Svampen förvarar jag i glasburkar med gummiring på locket, så att det ska vara lufttätt. Torkad svamp håller sig väldigt länge.

Även den giftiga svampen är vacker i skogen.