I lugn takt

Om en månad ska jag börja jobba igen på tidningen. Det känns lite oroligt och ångestfyllt.

Att komma tillbaka till jobbet igen är förstås roligt, men sedan jag bröt benet i början av november har jag vant mig vid att leva i lugn takt.

Först sjukskriven i två månader, sedan nytt tillfälligt jobb som lärare. Lärarjobbet är ganska lugnt jämfört med tidningsjobbet. Mentalt krävande, men inte stressande på samma sätt. Att jobba på dagstidning innebär alltid en tidspress, och den upplever jag inte i lärarjobbet nu.

Så hur ska detta gå? Dessutom jobbar jag bara deltid nu som lärare, så jag har mer ledig tid också, tid som innebär att jag kan ta det ganska lugnt med det mesta just nu.

Jag tror att det är det människan är gjord för.

Jag mår ju väldigt bra av att inte stressa, och därför oroar jag mig redan för återgången till det som egentligen är det normala numera, att jobba heltid under tidspress. Sno på för att hinna med. Skynda mig hem så att jag får lite fritid också. Ja, det blir ett pussel.

Idéernas historia

Just nu fick jag veta att jag fått VG på senaste hemtentan. Vad glad jag blir! Det spelar ingen roll hur gammal jag blir, det är lika roligt varje gång.

I höst har jag läst en distanskurs i svensk idéhistoria på Umeå universitet. Bara 7,5 poäng på kvartsfart. När jag bröt benet tappade jag farten förstås, men i januari gjorde jag i alla fall hemtentan. Två uppgifter återstår fortfarande, en källtextanalys och en essä.

Kursen omfattar idéhistorien ända från medeltiden fram till idag. Hemtentan bestod av fem frågor plus en essä. Frågorna, som skulle ha korta svar, tog upp lite olika områden och det var bara att läsa innantill i kurslitteraturen. Essän kunde vi välja mellan bildningshistoria och religionshistoria. Jag valde det senare: ”Beskriv religionens roll i Sverige, från Gustav Vasa och reformationen fram till att vi fick religionsfrihet. Diskutera även på vilka sätt staten har försökt styra religionsutövningen, samt olika rörelser som har motsatt sig denna styrning.”

Det var väldigt intressant och jag lärde mig mycket nytt.

Vill du läsa vad jag skrev?

Andra bloggar om: , ,

Båtsmannen Nils Näsman

I min släkt finns en anfader som hette Nils Näsman. Han var båtsman i Bohus andra kompani från den 20 oktober 1798 tills han dog den 9 januari 1809. Min bror, som också släktforskar, och jag tror att han kan ha stupat i krig, troligen i finska kriget. Men än har vi inte hittat någon notering om vad han dog av.

Ikväll hittade jag honom i en mönstringsrulla i Flottans arkiv, via Krigsarkivet på nätet. Men får leta noggrant i de gamla arkivböckerna, men där fanns han. Och det var här jag fick veta när han blev antagen som båtsman, hur gammal han var och när han dog.

Båtsmannen Nils Näsman

Han var båtsman i Sollums rote i Hjärtums församling, rotenr 139. Där finns han i husförhörslängderna från 1800 till 1807, tillsammans med sin hustru Ingjerd Olsdotter och deras barn. 1811 står hon som änka, men det finns ingen notering om när maken dött eller begravts, vilket det alltid gör när någon dör i församlingen. Sverige var ju i krig 1809 och eftersom han var indelt soldat var han sannolikt uttagen i kriget, och kan ha stupat eller kanske drunknat. Frågan är om vi kan få veta det.

Men jag är i alla fall glad över den här lilla pusselbiten.

Nils Näsman var min farmors morfars far.

Andra bloggar om:

Falsk historia

Det rena landetJust nu läser jag Maja Hagermans bok ”Det rena landet” från 2006. Jag är mitt uppe i den men är helt fascinerad av både innehåll och berättarkonst. Hon skriver om konsten att skapa ett lands historia ur fantasin, det vill säga Sveriges forntidshistoria.

Vi har blivit matade med vikingahistorier sedan barnsben. De ärofulla vikingarna som for runt på haven, krigade och plundrade, och byggde landet och nationen. Men hur mycket är egentligen fakta? Hur mycket kommer ur dåtidens och senare tiders propaganda? Det här skriver Maja Hagerman om och penetrerar den svenska historiebeskrivningen från medeltiden och framåt. Det utmynnar i en bakgrund och förklaring till den svenska rasforskningen i början av 1900-talet.

Att vikingatiden är en pimpad och upphaussad hjältehistoria, det har vi nog varit medvetna om länge. Att verkligen ta gamla berättelser, nedtecknade några hundra år efter att de utspelat sig, som sanning; det har nog många känt sig tveksamma till. Ändå har vikingatidens sagor fått någon slags sanningsstatus för att vi så gärna vill ha en ärofylld historia att blicka tillbaka till. I alla fall var det så för herrarna i Götiska förbundet på 1800-talet. De ville förmedla bilden av ett renrasigt och ofördärvad hjältefolk. Och så smög sig rasismen in, till och med ända in i forskningen.

Mycket läsvärt.

Andra bloggar om: , ,