Tomaterna växer

tomater

Mina tomater växer fint i år. Jag har en planta med bifftomater (den till vänster) och flera med körsbärstomater (till höger). Även en planta vanlig tomat blev det i år, men den satte jag ganska sent så den har bara blommor än.

tomater

Just nu är det gott om både blommor och små gröna tomater så jag har gott hopp om bra skörd. Precis som de flesta växter så gillar de den här sommaren med ömsom sol och ömsom regna. Allt frodas.

tomater

Ju mer de växer ju mer stöd behöver plantorna, så till slut blir det ett ganska intrikat system av snören och stödpinnar. Jag har dem i odlingslådor intill husväggen och har satt en trälist som sticker upp i varje hörn på odlingslådan, och ger stabilitet. Tomater är slingerväxter och kan bli riktigt långa har jag sett i andras växthus.

tomater 3 juni

Jag planterade tomaterna den 3 juni. Då såg de ut så här.

tomater

Nu har de blivit så här stora. Den längsta är en och halv meter ungefär. Jag måste ta fram saxen och klippa gräset runt kanterna snart, ser jag. Man blir lätt hemmablind.

Snigelsommar

Mördarsniglarna har invaderat vår trädgård. Det gjorde de redan för två år sedan men så många som vi haft i år har vi aldrig haft förr. Och så verkar det vara på många håll i år.

Läs om mördarsnigelåret 2012.

mördarsnigel

Så ser de ut. Ungefär som svarta sniglar men bruna, i alla möjliga nyanser. På kvällarna väller de fram i trädgården och på gångarna runt om här.

mördarsniglar

Det här är ingen ovanlig syn. Tio mördarsniglar på en liten yta på grusvägen nedanför tomten.

Vi dödar dem. Det är hemskt och deprimerande att döda levande varelser. Men de äter upp allt de kommer åt om man inte dödar dem. Och vi gör det snabbt. Varje snigel kan visst på en säsong lägga 400 ägg, som blir sniglar och i sin tur lägger 400 ägg, som blir sniglar och… Det blir många till slut.

Vi tar flera hundra varje kväll, och det bara kommer nya hela tiden.

persilja

Så här ser det ut i persiljelandet i sommar. Det mesta har sniglarna ätit upp. De blå kornen är snigelmedel, dvs järnsulfat. Sniglarna äter det, känner sig mätta och äter sedan inte mer utan lägger sig och dör. Om det verkligen fungerar vet jag inte för de kryper ju iväg innan de dör.

Tidigare i sommar blev det kortslutning i en utomhuskontakt för att det hade krupit in sniglar i den och jordfelsbrytaren hade slagit till, så ena grannen hade inget lyse när hon kom hem på kvällen.

Nu är jag trött på mördarsniglar.

 

 

Färskpotatis från landet

färskpotatis

Så ser den ut, min potatis från trädgårdslandet. Den är av sorten Maria, en tidig sort.  Smakar förstås jättegott. Inte mycket kan mäta sig med skörd från eget land.

Det är första gången jag tagit upp potatis i år. Den första maj satte jag och det växte bra i maj när det var så varmt. Sedan har det regnat och varit kallare i omgångar så den var inte klar till midsommar. Den ska blomma innan man tar upp den och helst ska man vänta två veckor efter blomningen säger min pappa. Hade jag behövt så hade jag tagit upp tidigare, men nu blev det först idag.

Det är egentligen inget bra odlarår i år även om det växer bra. Mördarsniglarna äter så mycket, de kommer i mängder varenda natt och trots att vi dödar hundratals varje kväll är det ingen hejd på dem.

Jag brukar odla mycket slätbladig persilja och använda i stället för sallad. I år har de ätit upp mer än hälften av all persilja. De har ätit upp det mesta av min dill och sallad. Jag strör ut järnsulfat men det hjälper inte mycket. Potatisen har de inte varit på och inte så mycket på jordgubbarna heller. Jordgubbarna är det jag fått mest av i sommar.

Det känns inte så trevligt att äta mat från landet som inte tillagas, eftersom vi inte vet om sniglarna varit på den. Därför har det blivit en hel del jordgubbssylt i år, och den lilla persilja jag skördat har gått i grytan.

Lite tröstlöst är det. Och deprimerande att gå och döda levande varelser varenda dag, även om det är mördarsniglar.

Andra bloggar om: , ,

Kirurg och enäggstvilling

Oj, vilken bra bok jag läst! ”Skära för sten” av Abraham Verghese. Rekommenderas varmt.

Den handlar om ett enäggstvillingpar som föds 1954 i Addis Abeba i Etiopien, Marion och Shiva Stone. Deras mor är en indisk nunna, mary Josph Praise, som dör vid förlossningen. Deras far är en engelsk läkare. Båda föräldrarna arbetar på Missing Hospital. Vid födseln och moderns död blir fadern Thomas Stone så utom sig att han flyr från både sjukhuset och Etiopien och sina nyfödda barn. De tas om hand av två andra läkare på sjukhuset, en gynekolog och en allmänläkare som gifter sig när de ofrivilligt får bilda familj. Tvillingarna växer upp mycket älskade av sina fosterföräldrar och andra på sjukhuset men saknaden efter den döda modern och den försvunne fadern finns där ändå.

Båda tvillingarna blir läkare som sin far och som sina fosterföräldrar.

Svåra händelser gör att de som vuxna måste skiljas åt. En viktig roll spelar Genet, en flicka som växer upp tillsammans med dem på sjukhusområdet.

Detta är en så varm och kärleksfull roman med mycket livskunskap, och fantastisk berättarglädje. En mycket bra och gripande berättelse. Läs den!

 

Släktforskningssafari

I de södra delarna av Småland, i trakten av Tingsryd och Långasjö, har en stor del av mina barns fars släkt bott fram till tidigt 1900-tal. Detta har jag släktforskat om sedan förra året. Nu har jag sett flera av de gårdar och torp och platser där de bott och levt. Och träffat ättlingar från andra släktgrenar. Det är fantastiskt att få uppleva.

I tre dagar har jag åkt runt på småvägar i skogarna och längs sjöarna, tillsammans med en tapper väninna, och hittat mycket mer än jag trodde var möjligt. Det har gått tack vare stor hjälp av snälla människor i grannskapet och i hembygdsföreningarna. Framför allt vill jag tacka Älmeboda hembygdsförenings medlemmar och Karin Ursberg i Urshult.

Östergöl

Kajsalyckan var en backstuga i Östergöl i Älmeboda socken. Här bodde systrarna Emma, Johanna och Kajsa Johansdotter och deras föräldrar under senare halvan av 1800-talet. Då hette det Hallen. Idag finns det bara rester av grunden kvar från potatiskällaren och husets raserade murstock. En torpinventering gjordes 1958 och sedan sattes skylten upp. Johanna är mina barns farmors mormors mor.

Rössmåla Lillegård

Rössmåla Lillegård 2:3 i Urshults socken. Huset byggdes av Jon Bengtsson efter laga skiftet på 1860-talet. Hans far köpte gården 1840 och familjen flyttade hit från Jämshög i Blekinge. Då var Jon fyra år. Han dog 1897, men hade sålt gården 1884. Jon är mina barns farmors morfars far.

Hunshult

Rusthållargården Hunshult på Sirkön i Urshults socken. Gården ägdes och brukades av Peter Jonasson under större delen av 1800-talet. Han levde 1789-1880. Den vänstra delen av huset är från före hans tid, den högra delen byggdes till av hans son Peter Johan Petersson. Idag ägs den av Peter Jonassons sonsons dotterdotters dotter. Peter Jonasson är mina barns fars farmors morfars morfar. Här sov vi i natt. Det blev en höjdpunkt för mig, som läst och skrivit så mycket om Peter Jonasson.

Att resan blev av är tack vare 93-åriga Karin Ursberg i Urshult. I maj gjorde jag ett första försök att hitta Rössmåla Lillegård och stannade vid kyrkan i Urshult för att kolla kartan. Då kom en bil med en äldre dam och parkerade vid oss och jag passade på att fråga om hon kände till gården. Det gjorde hon inte, men när jag berättade mitt ärende och vilka jag forskat om visade det sig att hennes morfar och mina barns farmors morfar var kusiner. Gemensam anfader är Peter Jonasson i Hunshult. Tala om lyckträff!!

Inte nog med detta, hon bjöd in mig och lovade visa mig Hunshult om jag kom ner en annan gång. Vilket jag nu gjort. Och tack vare henne fick vi övernatta i Peter Jonassons gamla hus. Vilka fantastiska människor det finns!