Faster Gulli

Min faster Gulli är död. Hon somnade in lugnt i torsdags morse efter att ha varit sjuk i cancer sedan förra året. Den sista tiden var svår men hennes syskon vakade hos henne.

Faster Gulli hann fylla 91 år strax innan hon gick bort.

Gulli
Den allvarliga flickan i mitten är min faster Gulli, omgiven av sina syskon. Det är sommaren 1930. Gulli är storasyster i syskonskaran. Till vänster längst fram sitter min pappa Yngve, snart 89 år men då en liten spjuver på fyra år. Minsta barnet är faster Märta, på storebrors knä. Bröderna heter Anders, Gottfrid, Erik och Åke. Lillasyster Karin är ännu inte född.

Sista gången jag träffade Gulli var för ett par år sedan, när hon var i färd med att flytta från det hus hon bott i största delen av sitt vuxna liv, till ett äldreboende inne i samhället. Vi knackade på oförberett när vi var i trakten, så som man ju egentligen inte gör i Sverige. Hon var mitt uppe i sina flyttbestyr, men hann med en pratstund.

I alla år bodde hon kvar i byn där farmor och farfar bott i grannhuset. Faster Gulli blev änka två gånger, men båda äktenskapen var barnlösa. Jag vet att hon hade mycket kontakt med och mycket glädje av sina syskonbarn med familjer, hon var en närvarande faster och moster i släkten.

Jag minns henne mest från min barndom. När vi hälsade på farmor och farfar var hon ofta med och annars gick vi bort till hennes hus. Där fanns också farbror Gustav, hennes man, med sitt stora skratt, och deras röda gamla katt. Och så hennes symaskin. Gulli var duktig med sömnad. När jag var i tonåren sydde hon mig en fin kappa, i mörkblått ylletyg och med pälskrage. Jag minns precis hur den såg ut och hur det kändes att ha den på mig.

Det gick många år när vi inte träffades men på senare år har vi talats vid mer. Hon har kunnat berätta om släkten, om sådant jag inte visste och som betytt mycket när jag släktforskat.

Min pappa har inte längre någon storasyster. Den lilla allvarliga flickan i sin ljusa klänning har nu lämnat oss. Med henne har ännu en liten port till min barndom stängts för alltid.

Vårbruket startar

Idag har jag satt den första potatisen och löken. Det är tidigt för mig, men allting är ju tidigt i år. Det har varit varmt länge. Förra året satte jag den första potatisen den 21 april.

potatis19april
Det är sättpotatis i groparna. Starkt solsken gjorde det svårfotograferat.

Jag har börjat med en mindre del, tre rader av kanske totalt 12-13. Kanske sätter jag lite mer i veckan och den sista runt första maj, beroende på hur vädret blir. Dels har jag satt ett par stånd med den fina röda Silla från Skurebo, dels blandad potatis. Sättpotatis sparar jag från skörden året innan, då blir det de sorter jag vill ha. Den blandade potatisen är sådan där jag glömt notera vilken sort det är, men det spelar inte så stor roll.

Kanske har vi egen potatis till midsommar, om vädret blir gynnsamt.

lok19april
Även lite lök åkte ner i jorden idag, ungefär en tredjedel av den lök jag planerar att sätta.

När detta var gjort klippte jag gräset för första gången i år. Det var långt nu.

Varför är det så ont om grönt?

barnklader

Barnkläder verkar nästan bara finnas i blått och rosa numera. Varför?

De senaste dagarna har jag tittat efter barnkläder till mitt ena barnbarn och letat efter något annat än blått och rosa. Till exempel kläder i grönt, rött och gult. Men det finns nästan inga. Utbudet av andra färger än blått och rosa är så litet att jag inte hittar lämplig modell eller storlek.

Det finns en hel del barnkläder även i grått, men det känns knappt som en färg, även om grått kan vara snyggt. Jag har varit inne i flera butiker, och det är likadant överallt. Även i butikerna på nätet, fast där finns lite mer färger att välja på, men i begränsad omfattning.

I en affär i stan där de sålde barnkläder när man barnbarns pappor var små, gick jag in och tittade men såg inga, och frågade då en anställd om de säljer barnkläder. Något svar fick jag inte utan en motfråga: ”Är det till pojke eller flicka?” Varför är det viktigt? Det spelar väl ingen roll. Barn är barn och använder byxor och tröjor och jackor.

I affärerna där jag hittade barnkläder hänger de tydligt åtskilda utifrån kön. Det är blå i olika nyanser, grå och svarta pojkkläder. Rosa, cerise, vita och ibland glittriga flickkläder. Även i de allra minsta storlekarna. Det här är ju som på 50-talet! Pojk- och flickkläder. Pojk- och flickböcker. Pojk- och flickleksaker.

Att man i kedjebutiker inte kan påverka utbudet lokalt kan jag förstå, men varför har det blivit så här? Det är vi vuxna som pådyvlar små barn hur de ska klä sig utifrån kön. När mina söner var små hade de kläder i många fler färger, och båda två hade var sin rosa jacka. Det gick alldeles utmärkt, och de var inte ensamma om det. Framför allt var det liten skillnad på hurdana kläder pojkarna och flickorna hade på sig, när man såg sig omkring på dagis.

Jag har två barnbarn, en pojke och en flicka som är två och ett år gamla. Till de vill jag ge kläder med klara och fina färger: rött, gult, grönt och blått. Jag saknar 80-talets utbud med dessa färger och inte så sällan blandade i samma plagg.

Jag trodde utvecklingen skulle gå framåt, inte bakåt mot cementerade könsroller.

En gammal väg från Forsebo till Skaftet

Gamla vägar är alltid roligt att hitta ute i markerna. På långfredagen gav vi oss ut för att gå till Forsebo och sedan hem igen, en timmes promenad ungefär. Forsebo ligger mellan Helgerum och Skaftet. Det går en mindre bilväg fram till gården.

Strax innan man kommer fram till Forsebo gård ska man vika av åt vänster. Rakt fram går en liten skogsväg och vi bestämde oss för att ta den i stället och se hur långt vi skulle komma. Vi kom till Skaftet och var hemma tre timmar senare.

Att det går att gå över Forsebo till Skaftets badplats har jag hört talas om och vi trodde det var den vägen vi hittat. Men det stämmer bara delvis. För att gå den vägen som de flesta andra går ska man gå fram till Forsebo gård och vika av in i skogen där i stället.

Den väg som vi tog kommer ner till sjön Hjältemaren, men där tar den slut och övergår i en minimal stig en liten bit. Då förstod jag att vi inte tagit den ”rätta” vägen. men det spelar mindre roll, vi kom ju hem igen.

Anledningen till att den här vägen tar slut är att Hjältmaren höjts några meter sedan vägen användes så vägen slutar egentligen nere på sjöbotten idag. Hjältemaren höjdes i början av 1900-talet, då också en kanal grävdes ut till Toven. Det går en liten bro över kanalen och sedan kunde vi fortsätta till Skaftets badplats.

Vi gick lite fel på den sidan bron och kom ner till Toven vid en vik lite söder om badplatsen så vi tog oss upp på ett berg och sedan ner igen på den rätta vägen, som nu är en stig i skogen.

Jag vet inte hur lång den här sträckan är, men kanske en halvmil totalt.

1943vagen_bildsiffror
Ekonomiska kartan från 1943. Klicka på bilden så visas den i större format. Siffrorna visar var några av bilderna tagits. Den rödprickade vägen är den vi gick. Vid 8 gjorde vi en avstickare ner till sjön och gick sedan tillbaka en liten bit. 12 är badplatsen i Toven. Den blåprickade vägen är den vägen som andra har sagt att man kan gå. Den grönprickade vägen är den vanliga landsvägen. Den delen av sjön Hjältemaren som är vid siffran 2 fanns inte vid förra sekelskiftet, och resten av sjön var betydligt mindre. Ungefär mellan 4 och 8 ligger ett lite torp som heter Marielund. Det är gammalt, det fanns redan i slutet av 1700-talet, för det finns med på en karta från 1788.

1
Bild 1: Den gamla vägen som nu bara är en skogsväg. Det är vackert här.

2
Bild 2. Strandängen vid sjön Hjältemaren. Här fanns det ingen sjö fram till ungefär hundra år sedan.

3
Bild 3. Vid änden av sjön Hjältemaren. Vid andra änden ligger Skaftetbron och Sjögårda.

4
Bild 4. Bron över kanalen. Här finns en grind, för vilt eller för betesdjur sommartid. Kom ihåg att stänga grinden när du passerar här.

5
Bild 5. Vid bron ansluter den vägen vi skulle ha kommit om vi tagit den blåprickade vägen.

6
Bild 6. På andra sidan grinden.

7
Bild 7. Här är det lätt att följa den gamla vägen.

8
Bild 8. Vid sjön Toven. Det vi ser längst bort är Skaftets badplats, som vi visste att vi skulle kunna komma fram till, men här har vi kommit ner till sjön lite för långt söderut.

9
Bild 9. Blåsipporna blommar.

10
Bild 10. Du kan bara ta dig fram till fots här, inte köra med bil.

11
Bild 11. Sista etappen av vägen fram till badplatsen är en stig i skogen.

12
Bild 12. Framme vid badplatsen.

13
Bild 13. I Skaftet på väg hem.

1883
Generalstabskartan från 1883. Här är motsvarande siffror som från 1943 års karta. Här syns det också att sjön Hjältemaren (vid nr 2) är betydligt mindre, och det finns ingen kanal ut till Toven.

Detta inlägg finns också på min Västrumsida, del 3.