Släktforskaren

För ett tag sedan skaffade jag en egen blogg till släktforskningen, Släktforskarens blogg. Den kopplar jag i sin tur ihop med min släktforskningssajt Släktforskaren där jag skriver om släktforskning. Jag håller också på med att skriva en skrivhandledning för släktforskare, för att inspirera och hjälpa igång den som släktforskar att skriva sin släktberättelse. Den ska heta Skriv för din släkt! och har sin grund i en skrivarcirkel jag hållit i vinter. Förhoppningsvis blir det fler sådana studiecirklar. En distanskurs har jag tänkt att sätta ihop också, när handledningen är klar.

Det är mycket nu. Mycket släktforskning i alla fall, det som är det roligaste jag vet.

Och i dagarna har jag fått kontakt med avlägsna amerikanska släktingar till min mor. Spännande!

Lort-Sverige 1938

Vi som släktforskar vill få kött på benen. Vi vill veta mer om livet under den tid vi släktforskar om. Hur människor levde och bodde, deras levnadsvillkor och vardagsliv. Det finns en mängd intressant litteratur i ämnena folklivsforskning, historia och etnografi.

Sommarhalvåret 1938 reste radiojournalisten Lubbe Nordström runt i Sverige och undersökte bostadsförhållandena på landsbygden, tillsammans med teknikern Axel Hedin.

Färden gick från Stockholm, ner genom Östergötland till Småland och Skåne, uppåt igen via Halland, Mellansverige, till Norrland och så hemåt igen. Det blev en serie radioreportage och boken Lort-Sverige. Här skildras övergången från det fattiga Sverige till det välmående Sverige, som väntade runt knuten. Vi var redan inne i folkhemsbygget, men levde till stor del fortfarande i elände.

Lubbe Nordström 1938
Lubbe Nordström dokumenterade Lort-Sverige 1938.

Snart har det gått 75 år sedan dess. Boken är fortfarande mycket känd och gjorde verkligen avtryck i sin tid.

Den här boken är intressant för oss släktforskare eftersom den ger en så stark bild av den tidens Sverige, och hur människorna på landet levde då. Landsbygden får liv.

Socialdemokraterna regerade sedan valet 1932 men hade inte majoritet. Därför hade man ingått sitt kohandelsavtal med Bondeförbundet, för att kunna ta sig ur 30-talskrisen och i stället bygga upp folkhemmet. En del i detta var bostadsförbättringsbidragen, för att folket skulle få människovärdiga bostäder. Om man kunde satsa en del pengar själv fick man bidrag att antingen bygga nytt eller bygga om och restaurera.

Många bodde riktigt eländigt, efter flera fattiga år och försämrad ekonomi i Sverige de första decennierna under 1900-talet. Förslumningen hade pågått länge.

Lubbe Nordström beskriver målande hur folk bor.

Inget vatten inne, och inte heller avlopp. I de många stugorna utan centralvärme tränger man ihop sig hela familjen i köket, och möjligen också i kammarn, om det finns spis där. Man bor alltså trångt, och med bristande hygien sprids sjukdomar och dålig hälsa. Och inte vädrade man heller, för att inte släppa ut den lilla värmen man hade. Lungtuberkulosen tog många unga liv.

På en del håll var bostadshuset fortfarande hopbyggt med fähuset, som i äldre tider. Och det var inte ovanligt att drängkammarn fanns i en avbalkning av lagården.

De fattiga kvinnorna med barn hemma var utarbetade eftersom hemmet var svårskött och tungt, och många arbetade för att överleva ekonomiskt. Utan dagens barnomsorg och arbetsbesparande maskiner var det ett evigt slit. Pigorna var på väg att försvinna, de som tidigare gjort hushållsarbetet möjligt, eftersom de unga flickorna sökte sig till industrin och städerna.

Det var ett lortigt och snuskigt Sverige han mötte, där man ännu levde kvar i det gamla.

Lubbe Nordström och Axel Hedin kommer till den ena dragiga och lusiga stugan efter den andra, med uppruttna väggar, drypande av fukt och mögel. Och kalla.

De fattigas bostäder hade till stor del inte underhållits de senaste decennierna.

Någonstans i södra Sverige beskriver han vad det luktar i en litet eländigt småbrukarhem vid vägen: ”barnkiss, potta, fläskos från spisen, sura kläder, lagård, allt som var fattigdom, snusk, bedrövlighet.”

Samtidigt växte det nya Sverige fram, i industrisamhällena och förorterna, och jämförelsen mellan bra och dåligt var lätt att göra. Plötsligt fick man upp ögonen för hur man kunde ha det. Och vi får en helhetsbild av landsbygdslivet tack vare de goda exemplen bredvid de dåliga.

Även om mina föräldrar berättat en del om deras uppväxt under 30-talet ger det här en betydligt mer sammansatt bild av livet då. Man måste också komma ihåg att boken är skriven i en annan tid, där till exempel dagens miljömedvetenhet inte fanns.

Arkivfynd

Digitaliseringen av gamla arkiv är ju fantastisk. Efter min förre svärfar Svens dödsfall ska snart det gamla huset säljas. Det har varit i samma familjs ägo, nu i tredje generationen, sedan det byggdes.

Här om dagen letade jag på Lantmäteriets historiska kartor och hittade både avstyckningskarta och köpebrev från 1925:

tomt

Vi har alltid trott att det byggdes 1924, men vet nu att det var 1925. Tomten köptes den 2 januari men först i augusti samma år har lagfarten utfärdats. I köpebrevet kan vi läsa att tomten kostade ettusen kronor, mycket pengar på den tiden.

Jag är verkligen glad för att jag hittade det. Det här arkivfyndet är ytterligare en liten pusselbit till släktens historia.

Björnhuvud och Kapelludden

Här i trakten i Västrums socken finns så väldigt mycket intressant att berätta om. Jag är ofta ute och traskar i omgivningarna och letar efter spåren av gångna tider.

till Kapelludden
På väg till Kapelludden i midsommargrönskan.

I somras var jag vid midsommar ute med en granne och en bekant och gick till Björnhuvud och Kapelludden, men sedan skulle jag ut på en resa direkt efter så dokumentationen kom av sig. Nu är det gjort. På min andra sida om Västrum skriver jag nu om denna plats.

Mer kommer. Nästa dokumentatisonprojekt är Skafte backe, välkänt här i Västrum.

Björnhuvud är en gammal ödegård som ligger söder om Västrum, i utkanten av socknen ner mot Blankaholm. En bit därifrån ligger Kapelludden, där Västrums första kapell fanns fram till 1600-talet. Man får gå genom kohagar och ängar för att komma dit. Det är väl värt promenaden dit.

Idag finns det bara rester kvar från husgrunderna där den gamla gården från 1600-talet låg. Troligen övergavs den någon gång på 1930-talet. Läs mer om Björnhuvud och Kapelludden.

björnhuvud
Vägen, eller snarare stigen, mellan Björnhuvud och Kapelludden, går utmed vattnet. Det är så vackert här.

Andra bloggar om: ,

Intensiv släktforskarhelg

Vi släktforskare är nog lite nördiga, det känns så ibland. Efter fyra dagar på släktforskardagar i Gävle känns det så just nu. Kanske är det likadant för dragspelare som varit på dragspelsläger eller orienterare som varit på orienteringstävling?

Fredagen var bäst. Då var jag på redaktörskonferens för oss som gör medlemstidning i de olika släktforskarföreningarna ute i landet. Vi diskuterade reportageuppslag, upphovsrätt, bilder, brist eller överskott på bidrag med mera. Mycket intressant.

släktforskardagar

Många, men inte alla, som sysslar med detta är pensionärer. Då har man ju tid, och släktforskning kan vara väldigt uppslukande.

Lördagen var det årsstämma, dvs årsmöte i Svenska Släktforskarförbundet. Vi var 128 ombud från de 167 medlemsföreningarna. För mig är detta första gången och det var intressant att vara med och lyssna och lära. En del procedurer är nya för mig, andra känner jag igen från årsstämmor i andra föreningar och förbund. Den enda motionen på stämman handlade om anpassning till mac av databaser och annat innehåll. På tiden, tycker jag, men kostsamt att göra. Idag måste man ha en virtuell pc i macen för att kunna ta del av mycket av det material som man behöver som släktforskare.

Både lördag och söndag var det samtidigt mässa med utställare, en brokig skara från Riksarkivet till en enskild författare. Det var trångt och varmt och dålig luft i de båda utställningslokalerna, så jag orkade inte gå där så länge i taget. Men lite ny och nyttig information kom jag hem med.

Helgen i Gävle avslutades mycket trevligt. Då träffade jag och fikade med en klasskamrat från Sjöbefälsskolan 1974-75. Hon bor i Gävle sedan länge och lämnade sjön redan i slutet av 70-talet, precis som jag.

Andra bloggar om:

Släktforskningssafari

I de södra delarna av Småland, i trakten av Tingsryd och Långasjö, har en stor del av mina barns fars släkt bott fram till tidigt 1900-tal. Detta har jag släktforskat om sedan förra året. Nu har jag sett flera av de gårdar och torp och platser där de bott och levt. Och träffat ättlingar från andra släktgrenar. Det är fantastiskt att få uppleva.

I tre dagar har jag åkt runt på småvägar i skogarna och längs sjöarna, tillsammans med en tapper väninna, och hittat mycket mer än jag trodde var möjligt. Det har gått tack vare stor hjälp av snälla människor i grannskapet och i hembygdsföreningarna. Framför allt vill jag tacka Älmeboda hembygdsförenings medlemmar och Karin Ursberg i Urshult.

Östergöl

Kajsalyckan var en backstuga i Östergöl i Älmeboda socken. Här bodde systrarna Emma, Johanna och Kajsa Johansdotter och deras föräldrar under senare halvan av 1800-talet. Då hette det Hallen. Idag finns det bara rester av grunden kvar från potatiskällaren och husets raserade murstock. En torpinventering gjordes 1958 och sedan sattes skylten upp. Johanna är mina barns farmors mormors mor.

Rössmåla Lillegård

Rössmåla Lillegård 2:3 i Urshults socken. Huset byggdes av Jon Bengtsson efter laga skiftet på 1860-talet. Hans far köpte gården 1840 och familjen flyttade hit från Jämshög i Blekinge. Då var Jon fyra år. Han dog 1897, men hade sålt gården 1884. Jon är mina barns farmors morfars far.

Hunshult

Rusthållargården Hunshult på Sirkön i Urshults socken. Gården ägdes och brukades av Peter Jonasson under större delen av 1800-talet. Han levde 1789-1880. Den vänstra delen av huset är från före hans tid, den högra delen byggdes till av hans son Peter Johan Petersson. Idag ägs den av Peter Jonassons sonsons dotterdotters dotter. Peter Jonasson är mina barns fars farmors morfars morfar. Här sov vi i natt. Det blev en höjdpunkt för mig, som läst och skrivit så mycket om Peter Jonasson.

Att resan blev av är tack vare 93-åriga Karin Ursberg i Urshult. I maj gjorde jag ett första försök att hitta Rössmåla Lillegård och stannade vid kyrkan i Urshult för att kolla kartan. Då kom en bil med en äldre dam och parkerade vid oss och jag passade på att fråga om hon kände till gården. Det gjorde hon inte, men när jag berättade mitt ärende och vilka jag forskat om visade det sig att hennes morfar och mina barns farmors morfar var kusiner. Gemensam anfader är Peter Jonasson i Hunshult. Tala om lyckträff!!

Inte nog med detta, hon bjöd in mig och lovade visa mig Hunshult om jag kom ner en annan gång. Vilket jag nu gjort. Och tack vare henne fick vi övernatta i Peter Jonassons gamla hus. Vilka fantastiska människor det finns!

 

Harry Martinson och Holje

Harry Martinson berättar i Nässlorna blomma om sin barndom som utackorderad på socknen sedan hans far dött och hans mor övergett sina barn och emigrerat till Amerika. Det här var på 1910-talet i Jämshögs socken i Blekinge. De barn som saknade försörjare (föräldrar eller andra släktingar) skickades ut till de sockenbor som tog emot dem för den lägsta ersättningen. Detta fortsatte ända in på 1920-talet, tror jag.

Boken ger en bild av situationen för det utackorderade barnet. Jag tror att jag läste boken på gymnasiet för länge sedan men har nu läst om den, både för att läsa om en situation som jag stött på under min egen släktforskning och för att Harry Martinsons släkt sammanfaller med mina barns släkt mycket långt tillbaka i tiden.

Harry Martinsons farmors mormor hette Hanna Larsdotter och var född 1768 i Jämshögs socken. Hon var gift med båtsmannen Jon Johansson Kulle. Hannas syster Bengta Larsdotter var född 1771 och gift med båtsmannen Jon Erlandsson Grim. Bengta är mina barns farmors morfars farfars mor. Jag är övertygad om att det finns tusentals människor till i Sverige som har liknande släktskap med samma personer.

Bengta och Jon fick tre barn. En av dem är Bengt, född 1807. Han gifte sig 1834 med Kerstin Ingemarsdotter. Både hennes far och farfar var båtsmän i Jämshögs socken.

vigsel 1834

Vigselnotisen i Jämshögs kyrkbok. Källa: Arkiv Digital EI:1 sid 13.

1836 föddes sonen Jon. Fyra år senare flyttade familjen till gården Rössmåla Lillegård i Urshults socken i södra Småland. Här växte Jon upp. 1897 dog han, 60 år gammal. Då hade han blivit far till elva barn, varit gift fyra gånger, blivit änkling tre gånger och skilt sig en gång. De fyra barnen från det sista äktenskapet var fortfarande små, mellan fyra och tio år gamla, vid hans död. Syskonskaran skingrades då, precis som Harry Martinsons. En av flickorna kom till sin storebror Magni Jonsson i Väckelsång, Jons son i hans andra äktenskap. Magni var då 26 år gammal och var gift och hade själv barn. Det är han som sedan blev morfar till mina barns farmor.

När Jon föddes 1836 ägde hans far gården Holje nr 21 i Jämshögs socken, där alla gårdar hade ett nummer. Den här gården låg på en udde i södra delen av sjön Halen, där det idag finns en camping och ett friluftsområde. För en månad sedan var maken och jag här och såg oss omkring, på jakt efter rester av denna gård. Det är i trakterna här, och väster om sjön Halen, som Harry Martinson växer upp och han skriver om sjön i Nässlorna blomma.

Holje nr 21

Här, på udden i sjön Halen, ligger gården Holje nr 21.

Holje nr 21

Vi letade efter spår från den gård eller torp som ska ha funnits här för 200 år sedan men hittade inget.

Jon Bengtssons liv och familj har jag fördjupat mig i nu i vår, som examensuppgift på en fortsättningskurs i släktforskning på Mittuniversitetet. Grundkursen läste jag 2010. Då handlade det om forskning i kyrkböcker, nu om forskning i andra arkiv. Den här gången har jag mest letat i Lantmäteriets arkiv med gamla kartor och skiftesprotokoll, och läst bouppteckningar och mantalslängder. En del uppgifter om båtsmännen kommer från Maj-Britt Sundins bok om båtsmän i Jämshögs socken.

Släktforskningen kan ta en på vindlande vägar i Sverige och i historien. Jag upphör aldrig att fascineras av detta. På köpet har jag nu återupptäckt Harry Martinson, som jag inte läst sedan min ungdom. Då uppfattade jag honom kanske på ett annat sätt, när det var mer pliktläsning på gymnasiet. Idag fastnar jag för hans vackra språk. Till exempel skriver han: ”Vid stättan stod fem drängar och sex pigor: kraftiga drängar, högbarmade pigor. De stod och vädrade sitt ordförråd, berättade historier och försökte klunga ihop sig till lite glädje i natten.” Och han beskriver doften av nykokt morgonkaffe som ”lukten av minnen av kaffe”. Om sockenbarnet Martin skriver han: ”Han slog ner ögonen, en ledsen rysning gick honom över pannan. Han hade bara behövt bli slapp i ögonen och det skulle ha trillat fram gråt.” Läs Harry Martinson!

Nu ska jag fortsätta med Vägen ut, som är hans fortsättning på Nässlorna blomma och som skildrar hans ungdomstid.

 

Kurs om kurs

Hur lär man ut på bästa sätt? Det vet ju pedagogerna men inte jag, som inte läst pedagogik. Men när jag lär mina elever så försöker jag tänka hur jag själv vill att en lärare ska vara. Oftast är jag mer handledare än lärare, och det är nog det som passar mig bäst.

I helgen var jag på en kurs för kursledare i släktforskning. Kursen ordnades av Svenska Släktforskarförbundet för personer som själva är kurs- och cirkelledare i ämnet, både inom släktforskningsföreningar och i studieförbunden. Intresset för släktforskning växer och efterfrågan på kurser verkar öka. Och jag gillar verkligen att undervisa och vara handledare så jag räknar med att gå in som cirkelledare framöver. Dessutom ska jag hålla en veckokurs i släktforskning på Ädelfors i sommar – om det blir tillräckligt många sökande.

I vår läser jag B-kursen i släktforskning på Mittuniversitetet på distans. A-kursen var väldigt bra, och det är B-kursen också. Jag har tänkt att plocka en hel del ur A-kursens kursplan till sommarens kurs, för att det är precis det man behöver för att lära sig. Det ska fungera som en vägledning in i egen forskning.

Kursen för kursledare i helgen gav mer av det andra: hur man gör. Hur man lägger upp kurser, vad man ska ha med, hur man förhåller sig som kursledare gentemot eleverna med mera. Släktforskningsförbundet vill förstås höja, eller kanske snarare säkerställa, kvaliteten på det som lärs ut. Och det är bra tycker jag. Det handlar ju om arkivforskning i mikrohistoria och ska man kunna dela sin forskning med andra så är det självklart att den måste vara korrekt och kontrollerbar. Det är nog det senare som är det största problemet, att många missar att notera var de hittat sina resultat. Det finns många historier om att man hittar anor till gamla kungar och ner till vikingatid, men det är nog i stort sett alltid önsketänkande. För den vanlige släktforskaren tar det slut på 1600-talet, när kyrkböckerna började föras. Bra nog, tycker jag.

Andra bloggar om:

Baptisterna i Marby

Nu i vår har Mittuniversitetet ordnat en fortsättning på släktforskningskursen jag läste hösten 2010. Det är lika intressant med denna som den förra.

Idag har jag hållit på hela dagen med den första inlämningsuppgiften. Den är samma för alla kursdeltagare. Sedan kommer en större examensuppgift där var och en gör sin egen forskning efter eget val. Men nu ska vi tillsammans kartlägga de människor som flyttade från Dalarna i slutet av 1850-talet till Hallens och Marby socknar i Jämtland. Många av dem var baptister och i Jämtland bildade de den första baptistförsamlingen i Marby 1857.

De var en grupp på ungefär 30 vuxna och en hel del barn som gjorde den här flytten de sista åren på 1850-talet. Några få av dem finns redan dokumenterade av släktforskare.Till exempel här.

I vår uppgift ska vi gå igenom kyrkoarkiven, ta fram var de kom ifrån, var de bosatte sig i Jämtland och vilka de var. Sedan ska vi följa en av dem och kartlägga den personen. Utöver kyrkböckerna ska vi använda oss av sockenstämmoprotokoll, bouppteckningar och gamla kartor.

Sådant här är jättespännande och intressant tycker jag. Nästan lika roligt som att forska om min egen släkt, men framför allt att få lära mig mer. Arkivletandet är så fängslande och ibland kan man fynda. Till exempel en liten anteckning som visar något av den här människans karaktär eller särskilda levnadsbetingelser.

Kvinnan jag följer från vaggan till graven heter Karin Larsdotter. Hon föddes 1824 i Våmhus och dog 1900 i Hallen. Jag har funderat mycket på hennes liv de här dagarna, och det kändes riktigt sorgligt när jag till slut nådde fram till hennes död.

Dessutom är det intressant med den tidiga frikyrkohistorien. 1858 avskaffades konventikelplakatet och det blev tillåtet att bekänna sig till en annan tro än Svenska kyrkans. Men det tog uppenbarligen lång tid för prästerna att acceptera detta, det tycker jag mig se i uppgifterna om hennes liv.

På jakt efter ett gammalt torp

Av en släktforskarkollega fick jag för ett tag sedan en fråga om jag vet var Stenbotorpet vid Helgerum låg. En anfader ska ha dött just där i mitten av 1800-talet. Då visste jag inte, men nu vet jag. Tror jag i alla fall.

Claes-Göran Petersen skriver om Stenbotorpet i Tjustbygdens årsbok 2007, det visste jag sedan tidigare. Stenbotorpet försvann i slutet av 1700-talet, det vill säga att det inte längre bodde någon där då. I boken finns också en karta som visar var det legat. Bland Lantmäteriets historiska kartor hittade jag till slut en samtida karta där Stenbo finns med. Möjligen är kartan från slutet av 1600-talet.

Med kartans hjälp gav vi oss ut i naturen och letade. Och hittade platsen där torpet en gång måste ha legat, i närheten av bokskogen som är naturreservat mellan Äskestock och Helgerum.

Stenbo

Vägen till Stenbotorpet är idag en traktorväg som används för att komma till gärdena i närheten, och har nyligen belagts med krossad sten. Förmodligen är det samma väg som ledde hit på 1600-talet.

Läs mer om Stenbotorpet på min sida om Västrums socken. Där skriver jag också om de sista familjerna som bodde på torpet.