Harry Martinson berättar i Nässlorna blomma om sin barndom som utackorderad på socknen sedan hans far dött och hans mor övergett sina barn och emigrerat till Amerika. Det här var på 1910-talet i Jämshögs socken i Blekinge. De barn som saknade försörjare (föräldrar eller andra släktingar) skickades ut till de sockenbor som tog emot dem för den lägsta ersättningen. Detta fortsatte ända in på 1920-talet, tror jag.
Boken ger en bild av situationen för det utackorderade barnet. Jag tror att jag läste boken på gymnasiet för länge sedan men har nu läst om den, både för att läsa om en situation som jag stött på under min egen släktforskning och för att Harry Martinsons släkt sammanfaller med mina barns släkt mycket långt tillbaka i tiden.
Harry Martinsons farmors mormor hette Hanna Larsdotter och var född 1768 i Jämshögs socken. Hon var gift med båtsmannen Jon Johansson Kulle. Hannas syster Bengta Larsdotter var född 1771 och gift med båtsmannen Jon Erlandsson Grim. Bengta är mina barns farmors morfars farfars mor. Jag är övertygad om att det finns tusentals människor till i Sverige som har liknande släktskap med samma personer.
Bengta och Jon fick tre barn. En av dem är Bengt, född 1807. Han gifte sig 1834 med Kerstin Ingemarsdotter. Både hennes far och farfar var båtsmän i Jämshögs socken.
Vigselnotisen i Jämshögs kyrkbok. Källa: Arkiv Digital EI:1 sid 13.
1836 föddes sonen Jon. Fyra år senare flyttade familjen till gården Rössmåla Lillegård i Urshults socken i södra Småland. Här växte Jon upp. 1897 dog han, 60 år gammal. Då hade han blivit far till elva barn, varit gift fyra gånger, blivit änkling tre gånger och skilt sig en gång. De fyra barnen från det sista äktenskapet var fortfarande små, mellan fyra och tio år gamla, vid hans död. Syskonskaran skingrades då, precis som Harry Martinsons. En av flickorna kom till sin storebror Magni Jonsson i Väckelsång, Jons son i hans andra äktenskap. Magni var då 26 år gammal och var gift och hade själv barn. Det är han som sedan blev morfar till mina barns farmor.
När Jon föddes 1836 ägde hans far gården Holje nr 21 i Jämshögs socken, där alla gårdar hade ett nummer. Den här gården låg på en udde i södra delen av sjön Halen, där det idag finns en camping och ett friluftsområde. För en månad sedan var maken och jag här och såg oss omkring, på jakt efter rester av denna gård. Det är i trakterna här, och väster om sjön Halen, som Harry Martinson växer upp och han skriver om sjön i Nässlorna blomma.
Här, på udden i sjön Halen, ligger gården Holje nr 21.
Vi letade efter spår från den gård eller torp som ska ha funnits här för 200 år sedan men hittade inget.
Jon Bengtssons liv och familj har jag fördjupat mig i nu i vår, som examensuppgift på en fortsättningskurs i släktforskning på Mittuniversitetet. Grundkursen läste jag 2010. Då handlade det om forskning i kyrkböcker, nu om forskning i andra arkiv. Den här gången har jag mest letat i Lantmäteriets arkiv med gamla kartor och skiftesprotokoll, och läst bouppteckningar och mantalslängder. En del uppgifter om båtsmännen kommer från Maj-Britt Sundins bok om båtsmän i Jämshögs socken.
Släktforskningen kan ta en på vindlande vägar i Sverige och i historien. Jag upphör aldrig att fascineras av detta. På köpet har jag nu återupptäckt Harry Martinson, som jag inte läst sedan min ungdom. Då uppfattade jag honom kanske på ett annat sätt, när det var mer pliktläsning på gymnasiet. Idag fastnar jag för hans vackra språk. Till exempel skriver han: ”Vid stättan stod fem drängar och sex pigor: kraftiga drängar, högbarmade pigor. De stod och vädrade sitt ordförråd, berättade historier och försökte klunga ihop sig till lite glädje i natten.” Och han beskriver doften av nykokt morgonkaffe som ”lukten av minnen av kaffe”. Om sockenbarnet Martin skriver han: ”Han slog ner ögonen, en ledsen rysning gick honom över pannan. Han hade bara behövt bli slapp i ögonen och det skulle ha trillat fram gråt.” Läs Harry Martinson!
Nu ska jag fortsätta med Vägen ut, som är hans fortsättning på Nässlorna blomma och som skildrar hans ungdomstid.