Sångerskans bok

I förra veckan intervjuade jag sångerskan Jessica Andersson med anledning av att hon kommer till Västervik på Diggilooturnén till sommaren. Det var ett svårt jobb att göra eftersom jag före intervjun inte hade en aning om vem hon är. Jag som inte har någon tv, jag följer inte med i nöjeslivet och det är säkert tio år sedan jag såg Melodifestivalen.

Mitt uppdrag var att ringa producenten Peter Krall om Diggiloo, och när vi pratat klart frågade han om jag ville prata med någon artist. Och då råkade det bli Jessica Andersson. Kanske för att hon fanns i närheten av hans telefon, men det vet jag inte.

Det känns alltid dumt att intervjua en känd person utan att vara påläst. Det tycker jag ingår för en reporter. Men den här gången var jag alltså oförberedd. Så jag frågade lite om turnélivet, och det blev en trevlig pratstund. När jag efteråt googlade på henne fick jag ju klart för mig vem hon är. Och så såg jag att hon skrivit en bok om sin barndom med missbrukande föräldrar. Då blev jag nyfiken och skaffade hennes bok, som jag nu läst. Ja, den är ju skriven av Lena Katarina Swanberg, men det är hennes berättelse.

Boken heter ”När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var”, utgiven 2009.

Boken är intressant och ganska utlämnande, och man förstår mer hur det är att vara ett utsatt barn med en sådan uppväxt. Det är gripande och sorgligt, och sätter kanske hennes person i ett annat ljus än utan de här kunskaperna.

Sömn, kom ge mig vila

Natten till igår vaknade jag vid halvtretiden och var klarvaken. Det gick inte att somna om. Jag hade somnat runt elva så det blev inte mer än omkring tre timmars sömn.

Jag gjorde precis som jag lärt mig. Kämpade inte emot utan gick upp efter ett tag och la mig i soffan och läste en stund. Försökte sedan somna om i soffan men utan resultat. Sedan gick jag tillbaka till sängen för att försöka sova där igen, men lyckades inte. Till slut gick jag upp igen, vid halvsextiden. Klockan sex skulle jag ändå gå upp, eftersom jag skulle till stan och jobba.

Två stora koppar kaffe i kroppen hjälpte kanske lite för att hålla mig pigg på morgonen. Man känner sig lite dimmig under dagen efter så lite sömn på natten, men att hålla igång med jobbet och vara sysselsatt fungerade bra, även om jag gäspade ibland. Jag var lite orolig för att köra hem på kvällen och nicka till vid ratten, men det gick bra.

Igår kväll var jag så trött så jag hade ont i kroppen, och lade mig vid nio. Men efter en dryg timmes sömn var jag klarvaken igen. I natt blev sömnen som vanligt. Nu är jag någorlunda pigg igen.

Att inte få sova som man behöver är en plåga, och jag vet att jag delar den med många. För min egen del handlar det till stor del om en reaktion på stress. När jag försöker pressa in för mycket på för lite tid.

Ibland kan det bli riktigt plågsamt, när det går ett par nätter i rad med för lite sömn. Då får jag ta igen det med en tupplur på dagen, om jag kan, med det rubbar sömnvanorna. Jag önskar att jag var en sådan som de som säger att de somnar så fort de lägger huvudet på kudden.

Andra bloggar om:

Besvärligt på vägen

Halva november har försvunnit i en hisklig fart. För mig har det varit mycket jobb, och ganska splittrat. Ibland är det mycket, ibland betydligt lugnare.

Något som verkligen stressar mig nu är bilkörandet. Ska jag in till stan och sedan hem så är det fem mils bilkörning. Det som är oroande är halkrisken tidiga mornar och sena kvällar, när temperaturen fallit på natten eller är på väg ner på kvällen. I förra veckan hade vi en morgon med blixthalka. Glashalt väglag nästan hela milen mellan Västrum och Gunnebo. Så kan det bli när det är fuktigt och dimmigt och sedan fryser på under natten. Både jag och övriga trafikanter kröp fram i 30-40 km/h då.

Fläckvis halka kan vara lika illa.

Jag kör med stor försiktighet under vinterhalvåret, om det inte är torra och fina vägar.

Efter incidenten förra vintern har jag blivit en extremt försiktig, rent av ängslig, bilförare. I januari fick jag sladd på bilen i snömodd utanför Målilla. Bilen snurrade runt, först ner i diket och sedan över till andra vägbanan där den stannade åt fel håll. Hade jag haft mötande trafik hade det bara blivit mos av mig och bilen. Men jag hade tur, änglavakt kan man nog säga. Ändå ser jag det framför mig igen och igen, det som hände då.

Så jag är extremt uppmärksam på väglaget nu under vinterhalvåret. Och på trafiken. Jag har lärt mig när det är risk att möta bussen på den smalaste och krokigaste sträckan mellan Skaftet och Helgerum. Och jag är hela tiden beredd på att det kan komma en tung lastbil efter nästa krök. För det gör det förvånansvärt ofta på vår lilla väg, särskilt morgontid.

Eftersom jag sänker farten när det är risk för halka blir det ibland lite bilar efter mig. Då kör jag in på en en P-plats och släpper förbi dem. För det kan vara lika stressande att ha en massa bilar bakefter som att ligga bakom en som kör sakta.

Egentligen borde jag kanske hålla mig hemma och inte vara ute på vägarna på vintern. Men det går ju inte, jag måste ju jobba.