10 454 steg per dag

Förra sommaren gjorde jag en utflykt till Malmköping med en väninna. När vi kommit fram och steg ur bilen efter en och en halv timme blev det verkligen påtagligt för mig hur stel jag blivit i kroppen på senare år.

Det här upplever väl de flesta som blir äldre men det går gradvis. För mig blev det i alla fall en påminnelse om att jag måste håll mig igång och röra mig mer. Så sedan den dagen har jag gått mer. I genomsnitt har det blivit 10 454 steg per dag. Drygt 3,8 miljoner steg på ett år.

På restaurang i Malmköping.

Tills jag bröt benet 2010 sprang jag regelbundet, men efter det har jag gått. Jag har gått mycket i terräng, alltså i skogen, det sa sjukgymnasten skulle vara bra för att stärka benmusklerna efter benbrottet. Många dagar blev det 10 000 steg men många dagar blev det mindre och kanske runt 8000 steg/dag i genomsnitt. Jag använder hälsoappen i mobilen för mina stegmätningar. Jag gillar att ha mätbara mål, det sporrar mig.

Att det skulle vara önskvärt att gå 10 000 steg per dag är ju bara en siffra och hur viktig den är vet jag inte. Säkert är det individuellt hur mycket man behöver gå, men för mig är det ett bra mått.

Under senare år har jag fått artros i en höftled, så nu är det ännu viktigare att röra på mig. Artrosen har smugit sig på och det tog lång tid innan jag förstod att det var något annat än efterverkningar av mitt brutna ben. Värken och smärtan har ökat gradvis och för ett tag sedan var jag på vårdcentralen och fick min diagnos.

Där träffade jag en väldigt bra sjukgymnast (fysioterapeut heter det nog numera) och jag fick med mig ett träningsprogram hem. Det kallas artrosskola och det har varit väldigt bra. Smärtan och värken har minskat. Artros går ju inte att bota utan det är symptomen man lindrar. Jag fick också rådet att dela upp promenaderna på flera gånger per dag så jag går två-tre halvlånga promenader varje dag. Jag går mycket i skogen, vi har den ganska nära där vi bor och det är fint. Jag märker skillnad om jag bara gått på asfalten i stan eller om jag gått i terräng i skogen, alltså avvikit från stigarna. Att gå i terräng ger mindre värk under natten. För värk har jag kvar, det får jag nog leva med.

Att upprätthålla den fysiska träningen och att gå mina 10 000 steg per dag känner jag mig verkligen motiverad till, eftersom det lindrar smärtan. Att ha ont är inte farligt, det är bara att lära sig hur mycket smärta man tolererar, sa sjukgymnasten. Vila bort artros går inte. Och jag tänker verkligen inte bli sittande i väntan på bättre tider, för de tiderna kommer inte av sig själv.

Att gå i skogen är bäst.
Vi tog en titt i Malmköping. Detta är stigluckan till kyrkan.

Tio år på egen hand

Idag blev jag varse att jag i förra veckan missade att fira en tioårsdag. Den 27 januari 2012 var min sista arbetsdag som anställd. Då inledde jag min karriär som frilansjournalist och uppdragsforskare i släktforskning. Och det har gått bra så det finns väl anledning att fira, känner jag.
2012 hade jag arbetat som reporter, redaktör, webbredaktör mm på Västerviks-Tidningen i nästan 18 år. Som på de flesta jobb innebar det både plus och minus. Trevliga arbetskamrater, roliga arbetsuppgifter men också konflikter och sådant som var mindre roligt.
Att vara fast anställd är en trygghet. Att ta steget ut i egenföretagarvärlden är otryggt. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Ska uppdragen ramla in? Hur ska jag marknadsföra mig så att jag når ut till kunderna?
Det ska inte bli någon beskrivning av framgångar och motgångar. När jag slutade för tio år sedan närde jag en förhoppning att i alla fall kunna försörja mig 5-6 år, tills jag skulle kunna ta ut förtida pension. Men jag jobbar fortfarande, trots att jag nu efter tio år med råge passerat vanlig pensionsålder. Jag har världens roligaste jobb och vill inte sluta, även om jag numera jobbar deltid.
De första åren som frilansjournalist jobbade jag för alla möjliga tidningar, men sedan ett antal år skriver jag bara om släktforskning. Uppdragen att släktforska åt kunder har blivit allt fler, inte minst under pandemin.
Så allt har gått bra.
Jag tror jag ska fira lite ikväll i alla fall…

Oskarp bild från sista dagen på jobbet, den 27 januari 2012. Jag uppvaktades med presenter av snälla arbetskamrater.

Så här såg det ut på redaktionen då. Bilden har jag tagit från min egen arbetsplats.

Morgonmöte hade vi varje dag, så detta är en typisk arbetssituation från mina 17 år på tidningen. Av de som finns med på denna bild från 2008 tror jag inte en enda arbetar kvar idag. Många har lämnat redaktionen även efter min tid där.

Coviden slog till

Nu har vi nog tillfrisknat någorlunda från coviden. Det där som började som en vanlig förkylning efter familjesammankomsten i trettonhelgen. Det blev en rejäl förkylning och jag låg däckad några dagar. Sedan släppte det värsta gradvis men fortfarande, efter mer än en vecka utan några större symptom, så känns det fortfarande segt och tröttsamt.
Det här vittnar många andra som varit sjuka också om, att det tar tid att känna sig pigg igen. Ändå har jag drabbats lätt. Jag är tacksam att jag inte smittades förrän jag fått mina tre doser vaccin, för annars hade jag nog varit sjukare. Nu har jag förhoppningsvis ganska bra skydd inför kommande smitta också.
Alla vuxna i familjen som träffades i trettonhelgen blev sjuka och testade positivt. Omikron slog till med full kraft, det märks hur väldigt smittsamt detta är.

Vi blev sjuka på lördagen efter trettonhelgen och hade då kommit hem efter besöket i Stockholm. Vi handlade lite och höll oss sedan hemma men vi hade ingen beredskap för att bli sjuka. Vi höll oss i karantän från lördagkvällen till tisdagen en och en halv vecka senare.
Vi funderade på hur det skulle bli med maten när vi inte kunde gå ut och handla, men det gick bra. Grönsaker i kylen och annat i frysen höll oss mätta tills vi var så friska att vi kunde ge oss ut bland folk igen. Vi gjorde middagar på det vi hade hemma, helt enkelt.
Det värsta i den vägen var kaffet. Jag måste ha mjölk i kaffet och jag vill ha flera koppar kaffe varje dag. Men mjölk håller sig inte färsk i en och en halv vecka, men tack vare en granne som lånade ut mjölk klarade jag det. Fast de sista dagarna snålade jag med kaffet när mjölken var på väg att ta slut. Så beroende man är! Ändå är det ju lyxproblem.
Nu hoppas vi få hålla oss friska ett tag. Och att alla därute vaccinerar sig.

Nyårsdagen 2022

Första dagen på året, då brukar jag göra ett blogginlägg med bilder från platsen där jag befinner mig. Eftersom vi oftast firar nyår hemma blir det från där jag bor. Så är det i år. Vi kom inte ut förrän ganska sent på eftermiddagen så i år är det skymningsbilder. Promenaden gick till Anundshög ungefär två och en halv kilometer bort. När vi kom hem framåt fyratiden var det i stort sett mörkt. (Se bilder längre ner.)

En ska förstås blicka framåt så här på årets första dag. Ju äldre jag blir desto mindre framåtblickande gör jag, för framtiden blir ju bara kortare och kortare. Men nu vet jag att jag är jobbonär, fast jag för några år sedan nog trodde att jag skulle vara pensionär vid det här laget. I år fyller jag 68 och jobbar på för fullt. Jobbonär är ett av orden i årets nyordslista och betyder en pensionär som fortsätter jobba. En sådan som jag. Samma år jag fyllde 65 flyttade vi till Västerås och jag såg framför mig ett liv som pensionär med täta resor till barn och barnbarn i Stockholm. Så kom pandemin och de resorna tog abrupt slut. Så det var lika bra att fortsätta jobba.

Att kunna arbeta som släktforskare är ett privilegium och så roligt så det hade jag inget emot. Och uppdragen bara ramlade in. Det verkar som om många i sin isolering hemma började fundera på sin släkthistoria och ville ha hjälp med att hitta den. Jag har aldrig tidigare fått så många förfrågningar som under pandemitiden. Så jag fortsätter jobba ett tag till. På deltid så att jag nu, efter att ha fått tredje vaccindosen, i alla fall kan träffa mina barn och barnbarn igen. Men pandemin får vi nog leva med ett bra tag till.

Med åren kommer också krämporna och den kroppsliga förändringen. Stel i ryggen och värk lite här och där har blivit vardag. För att motverka det är jag ute och går några gånger varje dag. I jobbet sitter jag ju still vid datorn. Stegräknaren är alltid på och för december blev medeltalet 10 968 steg/dag, vilket jag är nöjd med. Minst 10 000 steg varje dag är mitt mål. Ibland blir det mer, men sällan mindre.

För tio år sedan bröt jag fotleden i höger ben och de sista åren har högerbenet börjat krångla, med värk som påminner om vad doktorn sa när han konstaterade att brottet var läkt: ”Nu är det läkt men det kan bli så att du känner av det resten av livet”. De första åren kände jag inget, det var som vanligt, men nu har nog ”resten av livet” hunnit ikapp mig. Det stör mig att kroppen ska krångla. Men så är det väl att åldras.


Maken testade sina nydubbade springskor i den isiga pulkabacken i Bjurhovda fritidspark.


En kvart hemifrån har vi  vidsträckta åkrar i blickfånget.


På väg till Anundshög passerar vi det här torpet som jag tror är ett tidigare soldattorp i Tibble, men är inte säker på det.


Anundshög är alltid fint. Det är Sveriges största gravhög och det finns flera skeppssättningar intill högen. Här har jag varit många gånger.


Anundshög fotograferad uppifrån en av de mindre högarna på området, med en skeppssättning till vänster och en till höger.


Det lyste på Anunds kafé.


Trots att det var minusgrader i luften rann vattnet i bäcken men ovanpå isen.


Intill Anundshög ligger torpet Kvartslund, som jag tror hör till hembygdsföreningen numera. Ingen bor där i alla fall.


Är det detta hus som är det äldre torpet på Kvartslund?


Skylten berättar om torpet. Det senare torphuset byggdes av vagnmakaren Oskar Ehn i slutet av första världskriget.


På väg hem på den gamla kungsvägen söder om gravhögen. Här ska Eriksgatan ha gått på medeltiden. Nu var det nästan mörkt så då behövs reflexer när vi tar oss ut på landsvägen. Maken är ett föredöme.


Där borta väntar stan och höghus på oss. Men vi är fortfarande på landet.

De trevliga västeråsarna

Idag, den 17 juni, är det två år sedan vi flyttade till Västerås från Västervik. Det känns som att det är det största uppbrott jag gjort i livet, men det var naturligtvis ett större uppbrott när jag som 18-åring flyttade till England.


Domkyrkan i centrala Västerås. Eget foto.


Vi bor fint innanför syrénhäcken. Eget foto.

Jag fyllde 65 år strax innan vi flyttade hit och vid den åldern förväntar man sig kanske att ha rotat sig och stanna kvar där man eller. Kanske så småningom flytta till ett mer lättskött boende, när åldern så kräver. Men att lämna en plats där jag bott i 38 år och sett mina barn växa upp, till en för mig helt okänd plats som jag bara besökt en enda gång tidigare, det trodde jag nog inte skulle ske. Det blev en väldigt bra förändring. Här i Västerås känner jag mig verkligen hemma och att få den känslan gick snabbt.

Det är människor som är viktiga i livet. Miljön är förstås viktig men den kan jag lättare anpassa mig till så länge den inte är extrem. Det område vi bor i finns det säkert några hundra varianter av i Sverige. Ändå är det unikt.

Jag flyttade för att komma närmare mina barn och barnbarn. Att bo en timmes tågresa bort från dem är en stor livsförbättring jämfört med fyra timmar på bussen. Nu, sedan jag fått vaccinationsskydd, kan jag åka till Stockholm, hämta barnbarnen på dagis och komma hem igen på kvällen.

Dessutom jag lärt känna så många trevliga människor. Här har jag ett minst lika rikt socialt liv som när jag bodde i Västervik. Det är framför allt genom släktforskarföreningen jag lärt känna många här, och genom vår bostadsrättsförening. Västeråsarna är vänliga och trevliga och har verkligen välkomnat oss. I släktforskarföreningen drogs jag genast in i verksamheten som ny medlem och är mycket glad för det. I vår bostadsrättsförening har vi regelbunden gemensam fika och jag hann vara med så pass många gånger före pandemin och jag lärde känna ganska många av våra trevliga grannar.


Just idag, den 17 juni, har vi haft 90-årskalas i vår bostadsrättsförening och firat två medlemmar som är nyblivna 90-åringar. Gemensam kaffestund har vi ibland, men idag var det lite extra. Utomhus och med avstånd och alla är nu vaccinerade. Vi har en stor och fin uteplats till vår fastighet, som vi kan använda vid fint väder. Eget foto.

Och så har vi hittat svamp- och bärmarker! Tänk att det kan vara så lätt att bli hemmastadd på en ny plats.

Minns du 70-talet?

Nu tar vi snart ajö av det här skitåret 2020. Corona, släng dig i väggen. Trump, släng dig i väggen. Nu går vi mot bättre tider. Det kan bara bli bättre.

Så här vid årsskiften är det lätt att bli nostalgisk, att tänka tillbaka, inte bara framåt. Nu tänker jag ta er tillbaka till 1970. Det är 50 år sedan och jag fyllde 16 år då. På våren lämnade jag högstadiet och på hösten började jag gymnasiet. Ett sätt att ta klivet in i vuxenlivet lite mer på allvar.


Från mitt fotoalbum. Till vänster fotograferad utanför dåvarande polishuset i Falkenberg i maj 1970. Vi bodde på landet utanför Falkenberg och jag gick på högstadiet där. Jag tror att det är min kompis Irene som tagit fotot. Till höger ett porträtt från samma år. Jag fick nog min bror att fotografera mig så att jag kunde skicka foto till någon av mina brevvänner. Brevvänner bytte man alltid foton med, jag tror att jag fortfarande har bild på alla jag brevväxlade med i tonåren.


Foto tillagt 31 december: Det här hittade jag idag och på baksidan står det ”oktober 1970”. Jag har samma syntetjacka (den var röd) som på det vänstra fotot ovan men ett par svarta manchesterjeans och samma skor och glasögon. Fotot är taget vid vägen ovanför huset där vi bodde.

I tonåren hade jag många brevvänner. När det inte fanns sociala medier hade vi kontakt ändå, vi som ville få veta mer om världen. Jag hade brevvänner i Östtyskland, på Malta, i Frankrike, i Halmstad, i Peru, i England, i USA och i Tunisien. Brevvänner kunde man hitta genom agenturer eller genom tidningar. Jag hade nog inte alla på samma gång, en del tillkom nog 1971. Men 1972 flyttade jag hemifrån och då hade jag inte längre tid för att skaffa nya brevvänner.

I ungdomen skrev jag dagbok. Inte ”Kära dagbok…” om känslor, sorger och förhoppningar utan mer prosaiskt om vad som hände varje dag. Korta noteringar i almanackor. 1970 började jag med det. För ett tag sedan hittade jag de här gamla kalendrarna med dagboksanteckningar. Det är som att läsa vad någon annan skrivit och samtidigt är det väldigt mycket jag, det känner jag ju. Och jag minns. Jag minns precis hur det var att gå i nian och sedan komma till en helt ny klass på gymnasiet. Att ha kompisar, och få nya kompisar sedan. Barndomskamraten från grannhuset hemma i byn och så de ungdomar från stan som jag nu lärde känna.


Från min dagbok i mitten av april 1970. Varje dag noterade jag om jag fått brev eller inte. Den här veckan i april höll en klasskamrat och jag på med ett skolarbete om polisen ser jag. På onsdagen var jag på bio och såg ”Easy Rider” och när jag kom hem läste jag till kemiprovet senare i veckan. Boken jag använder som bladhållare är min gamla och allra första adressbok, men den får ni inte titta i. På de flesta uppslag finns det personer som fortfarande är i livet och de kanske inte vill vara med här.

Varje år gör Sveriges Television ett minnesprogram om året för 50 år sedan. Programmet om 1971 har redan publicerats på SvtPlay men programmet om 1970 visas inte längre. Men det var när jag såg det i början av året som jag kom att fundera lite mer på mitt eget 1970.

I tv-programmet tar de upp världshändelser och svenska nyheter och berörda människor intervjuas. Från året om 1970 minns jag själv väldigt starkt det som hände i USA den 4 maj. Studenterna som sköts på Kent State University. Studenterna demonstrerade mot USA:s intåg i Kambodja, nationalgardet kallades in och öppnade eld mot demonstranterna. Fyra ungdomar sköts ihjäl. Nyhetsbilden från detta etsade sig fast och det var nog då jag förstod på allvar att USA inte bara var rockn’n roll. Fast det visste jag redan, jag följde med i världshändelserna och det som hände i USA var viktigt för oss i Sverige. Jag kände till Svarta pantrarna, Gloria Steinam och läste senare Mz magazine som startades 1972.

I programmet om 1970 är också Peter Holm med och sjunger sin låt Monia. Han gjorde karriär i Frankrike om jag minns rätt, fast han är svensk. Den låten var oerhört stor, en av det årets riktigt stora hits och som sitter fast i minnet fortfarande. De tjejer jag umgicks med var ganska tokiga i honom.

Titta på programmet om 1971! Då kan du bl a se Stellan Bengtsson från Falkenberg bli världsmästare i pingis. Och min tidigare granne Mikael Schulin som då höll på med DX. Striden om almarna i Kungsträdgården, den minns du kanske.

Vilka kläder hade vi 1970? Manchesterjeans, utsvängda jeans, syntetjacka, skepparkavaj, jeansjacka, rödrutiga yllelångbyxor mm. Jag har nog inga kläder kvar från den tiden (utom skepparkavajen) men de bruna manchesterjeansen minns jag. 60-talet dröjde sig fortfarande kvar då och det var nog först något år in på 70-talet som de riktigt utsvängda långbyxorna och V-jeansen kom, det storblommiga och brandgult och brunt som standardfärger.

För tjugo år sedan skrev jag en tidningskrönika om 70-talet. Jag tror den håller än.

Ett år har gått

Idag, den 14 april 2020, är det exakt ett år sedan vi var på visning på den lägenhet vi nu bor i här i Västerås. Innan den dagen hade jag bara besökt Västerås en enda gång, för ungefär 15 år sedan, på ett snabbt besök. Nu var det allvar för nu skulle vi kanske flytta hit.

Så blev det också. Här bor vi sedan i somras:

Vi trivs och har inte ångrat oss. Jag tänker ofta på Västervik, där jag bodde i 38 år, men längtar inte tillbaka. Inte på så sätt att jag hellre vore där än här. Jag har nog lätt för att trivas där jag är och jag är oerhört tacksam och glad för alla de år jag fick i Tjustbygden och Västervik. Där är mina barn födda, där lärde jag känna många underbara människor och där kommer jag alltid att ha mitt hjärta.

Den stora vinsten med flytten till Västerås, och det största skälet till att vi flyttade, är att komma närmare barn och barnbarn. En timme på tåget till Stockholm, det är skillnad mot fyra timmar på bussen. I höst och vinter har jag åtminstone ett par gånger i månaden åkt till Stockholm och hämtat barnbarn på dagis och sedan åkt hem på kvällen. Det har varit mycket lättare att rycka in som barnvakt hos båda mina söner. Detta är vad jag saknar allra mest nu i coronatider, vardagskontakten med mina barnbarn. Att kunna träffa dem så mycket oftare betyder så mycket.

Så för mig blev detta ett bra, om än ett hastigt beslut. Lägenhetsvisningen var en söndageftermiddag. På fredagkvällen hittade jag annonsen på Hemnet och vi bestämde att ta en titt. Ifall det skulle passa oss. Det gjorde det.

När vi flyttade hit kände jag en enda person i Västerås. Vi träffas ibland, men inte just nu i vår. I höst och vinter har jag lärt känna många för mig nya människor, både grannar i huset och medlemmar i Västerås Släktforskarklubb, där jag blev medlem så snart vi flyttat in. Det känns fint.

En viktig bok

Läs den här boken! Annika Thor skrev den för tio år sedan men den är ännu mer aktuell idag.

Boken ”Om inte nu så när” handlar om Sverige åren direkt före och under andra världskriget, när många i Sverige var nazistsympatisörer, precis som idag. Om hur det var då har ju kommit fram i ljuset på senare år, bl a med den pågående utställningen i Norrköping.

I Annika Thors bok får vi följa fyra huvudpersoner i Stockholm: en judisk man och en judisk kvinna, en svensk man och en svensk kvinna. De judiska personerna har båda kommit till Sverige från Tyskland, men på olika sätt och av olika skäl.

Den judiske mannen är frilansjournalist och har lämnat Tyskland när nazismen tog över. Den judiska kvinnan kom till Sverige som anställd på den tyska legationen men tvingades sedan lämna sitt arbete eftersom hon som judinna inte fick vara anställd längre. De båda svenskarna arbetar på Utlänningsbyrån, den myndighet som utfärdar uppehållstillstånd för utländska medborgare. Kvinnan sitter på expeditionen och tar emot de besöknade utlänninganra, mannen har en högre befattning och är en av dem som beslutar i tillståndsärenden.
Fler huvudpersoner ingår, men detta är de viktigaste.

Tillståndsgivningen styrs allt mer av nazistsympatisörerna, man lägger in sådana värderingar när beslut tas. Inte bara på personlig nivå utan också genom lagar och förordningar. Judiska flyktingar var under flera år inte välkomna i Sverige, tyskvänligheten och anpassningen till tyska krav var tydlig under de första åren av kriget.

Det Annika Thor gör väldigt bra är att visa hur det här smyger fram, hur ställningarna gradvis skjuts framåt så att antisemitism är något allmänt accepterat. Det handlar också om de svenska interneringslägren där både judar, kommunister och andra hölls fångna för att de inte skulle vara ute i samhället.
Det som gör boken så angelägen är hur hon visar att nazistvänligheten blir mer och mer accepterad. Hur små förändringar då och då leder till stora förändringar och hur det smyger fram. Och hur lätt det är att bli medlöpare, att inte reagera i tid.

Boken är en roman men bygger på författarens egen historiska forskning i arkivmaterial från denna tid, både om Utlänningsbyrån och interneringslägren.

Köpstopp!

Nu är det köpstopp för min del. Det blir inte så stor skillnad mot tidigare, men lite.

Idag lyssnade jag på en poddsändning från Sveriges Radios program Plånboken om köpstopp och då bestämde jag mig. Det finns ingen anledning att jag ska handla mer grejer till mig själv, jag har alldeles för mycket redan. Precis som den intervjuade gör jag undantag för presenter till andra, framför allt till barnbarnen, så köpstoppet gäller bara mig själv.

Givetvis måste jag köpa sådant jag verkligen behöver och inte kan vara utan, t ex om mina skor går sönder. Men varje sådant inköp ska ifrågasättas och övervägas noga.

Jag vet redan nu att jag kommer att göra undantag för en del böcker, framför allt fackböcker som jag behöver för mitt arbete och inte bara under en begränsad tid. Här i Västerås lånar jag numera det mesta på biblioteket i stället för att köpa, vi har ett fantastiskt bra biblioteket här (stadsbibliotek inklusive filialer) så det finns ingen anledning att köpa skönlitteratur i alla fall.

För några år sedan hade jag köpstopp ett år för kläder. Då gällde det allt som inte var nödvändigt, alltså något plagg för ett ersätta något utslitet eller trasigt. Det var lätt att hålla det köpstoppet, jag vande mig vid att ifrågasätta varje inköp och oftast komma fram till att jag faktiskt inte behövde det jag funderade på. Ganska skönt också att slippa stressa runt i affärer.

Jag har haft aktivt köpstopp förut men inte bestående. Efter vår flytt hit till Västerås har det varit en del prylar vi behövt skaffa men nu är de nödvändiga inköpen gjorda, vad jag vet. Möjligen skulle det vara trevligt med någon mer krukväxt i fönstret men det avvaktar jag med tills vidare.

 

Anna-Greta

Min moster och gudmor Anna-Greta är död. En stor förlust för hennes barn, för hennes syskon, för mig och alla andra släktingar. Nu får hennes trötta kropp vila efter många års sjukdom. Hon hade kämpat länge men kunde somna in lugnt i början av juli.

Anna-Greta är en av de människor som funnits hela mitt liv och som varit en självklar del av det. Av mammas många syskon hade hon en särskild roll just för att hon och hennes man Göte var mina gudföräldrar. Hon bar mig till dopet för över 65 år sedan. Jag är tacksam för det. Jag tror att hon stod min mamma särskilt nära av systrarna och kanske var det därför mamma valde just henne.


Vid dopet den 26 juni 1954 blev Anna-Greta och Göte mina gudföräldrar. Ett par år senare med Anna-Greta, hennes och Götes hund (tror jag), och en docka.

Anna-Greta och Göte fanns i min närhet under min uppväxt. De uppvaktade vid mina födelsedagar och jag har alltid vetat att de var mina gudföräldrar. Under många år sedan jag blivit vuxen var vår kontakt sporadisk men efter mammas död för tio år sedan klev Anna-Greta tillbaka in i mitt liv och jag har träffat henne varje sommar. Anna-Greta och en av mammas andra systrar har jag kunnat ställa frågor till om min mamma efter hennes död som jag annars inte skulle fått svar på. Det har betytt mycket för mig.

Min morbror Göte gick bort i december 2016. Nu saknar jag dem båda. De har med råge uppfyllt sina roller som gudföräldrar. Tack!

Jag har nått en sådan ålder att de flesta i mina föräldrars generation borde vara borta. Men av mammas tolv syskon lever ännu åtta, den äldsta blev 97 strax efter Anna-Gretas död. Av pappas syskon lever två, hans storebror fyller 100 i november. Det är en glädje och tacksamhet att få ha så många äldre släktingar kvar länge i livet. Men nu saknas Anna-Greta.