Tio år på egen hand

Idag blev jag varse att jag i förra veckan missade att fira en tioårsdag. Den 27 januari 2012 var min sista arbetsdag som anställd. Då inledde jag min karriär som frilansjournalist och uppdragsforskare i släktforskning. Och det har gått bra så det finns väl anledning att fira, känner jag.
2012 hade jag arbetat som reporter, redaktör, webbredaktör mm på Västerviks-Tidningen i nästan 18 år. Som på de flesta jobb innebar det både plus och minus. Trevliga arbetskamrater, roliga arbetsuppgifter men också konflikter och sådant som var mindre roligt.
Att vara fast anställd är en trygghet. Att ta steget ut i egenföretagarvärlden är otryggt. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Ska uppdragen ramla in? Hur ska jag marknadsföra mig så att jag når ut till kunderna?
Det ska inte bli någon beskrivning av framgångar och motgångar. När jag slutade för tio år sedan närde jag en förhoppning att i alla fall kunna försörja mig 5-6 år, tills jag skulle kunna ta ut förtida pension. Men jag jobbar fortfarande, trots att jag nu efter tio år med råge passerat vanlig pensionsålder. Jag har världens roligaste jobb och vill inte sluta, även om jag numera jobbar deltid.
De första åren som frilansjournalist jobbade jag för alla möjliga tidningar, men sedan ett antal år skriver jag bara om släktforskning. Uppdragen att släktforska åt kunder har blivit allt fler, inte minst under pandemin.
Så allt har gått bra.
Jag tror jag ska fira lite ikväll i alla fall…

Oskarp bild från sista dagen på jobbet, den 27 januari 2012. Jag uppvaktades med presenter av snälla arbetskamrater.

Så här såg det ut på redaktionen då. Bilden har jag tagit från min egen arbetsplats.

Morgonmöte hade vi varje dag, så detta är en typisk arbetssituation från mina 17 år på tidningen. Av de som finns med på denna bild från 2008 tror jag inte en enda arbetar kvar idag. Många har lämnat redaktionen även efter min tid där.