Gamla tider i Västrum

fotboll

Detta är Västrum IF:s gamla klubbstuga som använder under 50- och 60-talet. Nu är huset sedan länge förfallet och öde, men står upp än. Fotbollsplanen och klubbstugan låg på ett gärde i Helgerum.

På min nya sida om Västrums socken berättar jag mer och har lagt in fler bilder, även om Skaftets gamla dansbana och den nu raserade Flivikedalsladan på vägen till Strandbo.

Det finns så mycket intressant att lära sig om historien i bygden. Och med kameran i mobilen är det lätt att dokumentera resterna av det som nu står öde eller är borta.

Ett år sedan sist

Idag är det ett år sedan jag bröt benet, en av de mer traumatiska händelserna i mitt liv. Fotleden på höger ben gick av på tre ställen, berättade doktorn efter operationen.

Naturligtvis är det läkt sedan länge. Allt gick enligt planerna. Sex veckor med gips, på slutet kändes det riktigt bra. Sedan var det bara att börja gåträna igen, med kryckor. Först med två kryckor och sedan bara med en. Jag tror att jag behövde runt tre månader med kryckor innan jag klarade mig på egen hand.

Det jag fått jobba med är att inte halta. Det är så lätt att vänja sig vid, för att underlätta för benet som gör ont.

brutet ben

Så här ser det ut idag. Höger ben är tjockare än vänster och kanske beror det mest på att det är en massa metallskrot i det benet.

Numera känner jag inte av det så mycket utom när jag står och går mycket. I eftermiddag var jag ute och gick en timme på fälten här omkring och efteråt värker det i benet. Då hjälper vila i högläge, det vill säga med benet på en fotpall vid fåtöljen en stund. Samtidigt behöver jag träna att gå på ojämnt underlag, säger sjukgymnasten.

Fortfarande kan jag egentligen inte springa som förr, så det är bara att acceptera att det är så just nu. Kanske blir det bättre.

I somras gick jag med stavar en hel del för att motionera och få tillbaka konditionen igen, och gick då ganska fort, men då fick jag sådan värk i benet så det blev inte riktigt bra. Lite värk är inte så farligt, om det går över på några timmar. Men håller det i sig flera dagar är det något som är fel. Jag var förmodligen för ivrig, och får ta nya tag snart igen.

Vad ni gör, så bryt inga ben. Det gör fruktansvärt ont och tar mycket längre tid att rehabilitera sig än man tror.

Vem är fadern?

I min släktforskning i vintras stötte jag på flera så kallade oäkta barn, det vill säga vars föräldrar inte är gifta. Ett av barnen föddes den 1 mars 1860 i Nysunds församling i Närke. I husförhörslängden uppges han ha drängen Erik Larsson Boback i Varnums församling  till far. Denne Erik Larsson Boback har gäckat mig länge. Och gör än.

boback

I vintras letade jag länge på många olika sätt, sedan gav jag upp. Idag tog jag upp problemet med Boback i en släktforskargrupp på Facebook. Svar kom ganska snabbt. Det är fantastiskt vilken kunskap och hjälpsamhet man finner bland släktforskare!

Men jag är fortfarande osäker. Tipsen från släktforskarkollegorna gjorde att jag nu har två kandidater till faderskapet.

I folkräkningen 1880 blir det en träff på Erik Larsson och Varnums församling. Någon Boback finns inte. Ett tips var också att det finns en plats som heter Bobacken i Varnums församling, dels torp, dels soldatboställe.

Kandidat nummer 1 är Erik Larsson född den 17 december 1835 i Varnums församling:

varnum 1835

Hans föräldrar är torparen Lars Olsson och hustrun Sara Olsdotter i Svartudderna. 1880 är han gift och har en familj med sex barn och bor i Norra Höje i Visnums församling.

Kandidat nummer 2 är Erik Larsson född den 21 januari 1828 i Ölme församling:

födelse Ölme

Hans föräldrar är soldaten Lars Russman och hustrun Katrina Jansdotter, bosatta på Rudsbergs soldatboställe. 1880 bor han i Visnums församling och är gift.

Nu har jag följt de här två Erik Larsson och lusläst kyrkoböckerna på de sidor som visar vilka som bodde på Bobacken under åren från 1835 till 1865. Den ende av de två som har någon beröring med Bobacken är kandidat nummer två. Han är dräng där 1855, men bara under en kort tid, högst ett år. 1855 flyttar han till en annan gård, så till en tredje och 1858 till Visnums församling. Där stannar han uppenbarligen. 1860 gifter han sig där med en 14 år äldre kvinna och i 1880 års folkräkning är de fortfarande gifta och bosatta i församlingen.

Kandidat nummer ett stannar kvar hemma på Svartudden tills han är 18 år. 1853 flyttar han till Karlskoga och arbetar som dräng på flera ställen. 1860 gifter han sig med en ett år yngre kvinna i Karlskoga och 1861 föds deras första barn. Så småningom flyttar de hem till Varnums församling igen och 1880 bor de i Norra Höje. Varnum ingår numera i Kristinehamns församling.

Frågan är nu: är någon av dessa två far till min gosse Erik Johan Eriksson? I teorin kan vem som helst av de två vara det. Nummer ett är 24 år när barnet avlas, nummer två är 31 år. Modern till gossen är den 24-åriga pigan Stina Lovisa Jakobsdotter i Munkforsäng i Nysunds församling, som ligger precis på andra sidan länsgränsen från Visnums och Varnums församlingar. Karlskoga ligger strax norr om Nysund.

Om prästen gjorde någon efterforskning om barnafadern vet vi inte, eller om han kände till vem den här drängen Erik Larsson Boback egentligen var. Eftersom han skrivit ”uppges vara” i husförhörslängden kanske det bara är ett namn som modern lämnar.

Det som talar för att det skulle vara den yngre av kandidaterna, Erik Larsson nummer ett, är att han är ogift vid barnets avlande sommaren 1859. Den andre Erik Larsson är gift då, och hor var ett allvarligt brott på den här tiden. Så hade någon känt till att han begått brottet hade det förmodligen kommit fram till prästen också. Men säkert är det inte.

Det kan ju vara så att Stina Lovisa träffar barnafadern bara en gång, och att han då påstår sig heta så här, men ljuger. Samtidigt ska vi komma ihåg att detta är på landsbygden i mitten av 1850-talet, och där man förmodligen hade en förhållandevis god social kontroll. Det vill säga att man hade koll på vem som var vem, och då kan det ju vara riskfyllt att ljuga om sin identitet. Men vad vet jag om hur människorna tänkte för 150 år sedan? Om det är kandidat nummer 1 så bodde ju han i Karlskoga och dit åkte hon säkert någon gång, lika väl som till Kristinehamn. Men varför skulle hon då påstå att fadern är en dräng i Varnums församling?

Det jag mest funderar på är efternamnet Boback. Det ser i alla fall ut som om det är hans efternamn. På den tiden kunde man själv bestämma vilket efternamn man ville ha och så anmälde man det till prästen och så var det klart. Längre fram på 1800-talet blev det ganska vanligt att byta efternamn, när många arbetade tillsammans i industrin och det blev svårare att hålla isär vem som var vem. Men ingenstans har jag alltså hittat någon med hela detta namn. Idag finns det en enda person i Sverige med detta efternamn, enligt hitta.se. Det är en kvinna i Lindesberg, inte långt från Kristinehamnstrakten. Så kanske stämmer det trots allt.

(Skärmdumpar från Arkiv Digital. Överst från husförhörslängden i Nysunds församling A1:16B sidan 391. Nummer två från Födelseboken i Varnums församling C:7 sidan 193. Den tredje från Födelseboken Ölme församling C:5 sidan 96).

 

 

Varm höst

Årets november har ju börjat så härligt med milt väder, om än fuktigt. Morgondimman lyfter så vackert över viken och hela världen är inbäddad i en mild fuktighet.

morgondimma

Det är nästan som om de varma höstfärgerna förstärks av fukten. Jag gillar verkligen hösten.

novemberlöv

Löven på mina hösthallonbuskar har nu skiftat färg.

boklöv

Bokarnas löv blir intensivt mörkt brunbrandgula innan de faller ner och täcker marken.

äppelträdslöv

Äppelträden börjar också tappa sina löv nu.

kastanjelöv

Visst är hösten vacker!