Vår demokrati är ung

I höst är det dags att gå till vallokalerna. Det tar vi kanske för självklart, vi som levt och växt upp i 1900-talets Sverige. Men det ska vi inte göra.

Demokratin kan vara skör och hotad om vi inte ser upp. Ingen naturlag eller gammal sedvänja säger att vi i Sverige ska ha demokrati. För det är mindre än hundra år sedan vi fick allmän rösträtt i vårt land.

Hundra år är inte så långt bort, ungefär tre generationer.

Demokratin är ung. Hundra år är en kort tid i en släktforskares perspektiv. Vi som går tillbaka 200, 300 och kanske 400 år i vårt letande i gamla arkivhandlingar. De allra flesta av våra släktingar levde under en tid utan demokrati och fick inte rösta.


Kvinnor demonstrerar för rösträtten för hundra år sedan i Göteborg, bilden är tagen i juni 1918. Foto: Anna Backlund, bild från Nordiska Museet.

Nu blir det en liten historielektion. Sverige fick allmän och lika rösträtt så sent som 1921. Det skedde först efter hot om revolution 1917, som i Ryssland. Hungerupproret, då som ni säkert vet att Västervik spelade en väsentlig roll, är det som mest bidrog till att rösträttsreformen genomfördes.

Visst hade vi haft en slags demokrati tidigare, men bara för de välbärgade. De ansåg sig ha rätt att bestämma över de fattiga och så hade det varit i alla tider. Ju högre inkomst och förmögenhet, desto fler röster vid valen till kommun, landsting och riksdag. Det tog rösträttsrörelsen flera decennier att få bukt med denna orättvisa. Högerpartiet, som då hette Allmänna valmansförbundet, kämpade emot länge.

Egentligen dröjde det faktiskt till 1945 innan verklig allmän och lika rösträtt blev verklighet. Innan dess fick inte den rösta som var försatt i konkurs eller var omhändertagen inom fattigvården. 1937 avskaffades kravet att den röstberättigade inte skulle ha dömts till straffpåföljd. Den som satt i fängelse fick alltså inte rösta då. Eller den som gjort konkurs. Det visste du kanske inte?

Min farmor, född 1889, var alltså 32 år innan hon var betrodd med att rösta. Samma år blev hon myndig och ansågs som en fullvärdig medborgare. Då hade hon redan tre barn, hade varit gift i fem år och tillsammans med maken tagit över en mindre gård efter sin far. Om hon verkligen röstade i valet 1921 vet jag inte. Och så länge hon levde tänkte jag förstås inte på att fråga, för då var jag inte medveten om detta.

Tro inte att detta inte berör dig för att du kommer från en välbärgad släkt, kanske med storbönder eller borgare. De allra flesta av oss som har våra rötter i Sverige har fattigfolk i våra släktträd. Förmodligen inte överallt men på någon eller några grenar. Ståndscirkulationen, att människor kom att byta samhällsklass, var inte ovanlig. Över tid har mången rik blivit fattig och fattig blivit rik.

En del arbetare kom upp i tillräcklig inkomst för att få rösta redan före 1921. Men det spelade i praktiken alltså ingen roll, för deras röster uppvägdes helt av de kanske flera hundra röster som grosshandlaren eller häradshövdingen hade.

Läs Bunny Ragnerstams serie böcker om Kristianstad kring förra sekelskiftet eller Per Anders Fogelströms böcker om Stockholm. Då får du veta mycket mer om levnadsförhållandena före och kampen för demokratins genomförande.

(Ovanstående text skrev jag för en månad sedan och den är publicerad som krönika i Västerviks-Tidningen den 20 juni, men jag har inte hittat den på tidningswebben.)

Mörker och ljus

IMG_9534
Från dagens promenad hemmavid. Visserligen är det skugga där jag går men solen ligger på lite längre fram.

I dessa mörka tider i världen försöker jag hitta något att glädja mig åt, för att inte oro och sorg ska ta över. Och det finns så klart mycket att vara glad för.

barnbarn
Mina underbara barnbarn. Tre nya under förra året, och så deras några år äldre syskon. Jag som aldrig var en gullegullmamma när mina egna var små, jag tycker att det är en förmån att få umgås med dessa små liv. Mina egna barn har jag alltid tyckt att de varit i sin bästa ålder just nu, oavsett när, och det tycker jag fortfarande. Det är fantastiskt att ha fått de två barn jag har och numera också barnbarn. Min stora glädje i livet.

Att leva i ett gott förhållande är också en glädje.

Jag glädjer mig också åt resten av min familj och stora släkt. En stor släkt är en skatt.

Och så har jag ett, eller snarare två, roliga jobb. Att skriva och att släktforska, och roligast är det när jag kan kombinera dem.

De mörka krafterna som vinner terräng i världen är ett hot mot vår gemensamma framtid. Men hopp finns hos de många som inte finner sig i detta utan reagerar med motstånd och opinionsbildning, som står upp för sina rättigheter, som de många kvinnor som marscherar just idag runt om i världen.

I höstas, när det kändes som värst efter valet i USA, läste jag den här artikeln (på engelska) av en historiker i England som heter Tobias Stone. Den ger både fruktan och hopp.

Feodalsamhället idag

Jag blir så upprörd. Idag har jag sett dokumentärfilmen Greven och frälsebönderna på SVT Play. Det är som om vi levde på feodaltiden för flera hundra år sedan! I vår tid!

Filmen handlar om greven Hans-Gabriel Trolle-Wachtmeister på Trolle Ljungby slott i norra Skåne och hans arrendebönder. Greven krävde en 40-procentig höjning av arrendet sedan bönderna själva förbättrat på sina gårdar, men greven har själv inte bidragit med några medel till förbättringar på 36 år. Arrendenämnden kallades in och gick på grevens linje, men hovrätten ändrade till slut beslutet till bara en tioprocentig höjning.

Det är egentligen inte procenten eller summorna det handlar om utan överhetens inställning till sina underlydande och de djupa orättvisor som lever kvar. Så känns det när jag ser den här filmen, och att det är så här greven ser på sig själv i förhållande till sina arrendebönder.

Filmaren Per Anders Rudelius har gjort en bra och sevärd film.

Greven på Trolle Ljungby är känd för sin oförsonliga och hårda attityd gentemot folket i bygden, det har jag hört talas om när jag varit i trakten. Filmen bekräftar det intrycket. Sådant här blir man ledsen av. Att det finns folk som fortfarande beter sig så här.

Trolle Ljungby är ett fideikomiss, vilket innebär att det är äldsta sonen som ärver hela godset och yngre syskon får ingenting. Fideikomissen är också en kvarleva från gamla feodala tider och som lagstiftades bort på 60-talet men som ändå lever kvar. Läs mer om detta i Björn af Kleens utmärkta bok Jorden vi ärvde.
Andra bloggar om:

Industrialiseringens och folkhemmets tid

Som släktforskare blir man nästan automatiskt intresserad av historia. För mig är det kanske tvärtom, att släktforskningen har kommit ur historieintresset. Det är så intressant att få veta vad som hänt före mig, hur samhället och livsvillkoren sett ut.

Igår skrev jag klart hemtentan i en distanskurs i historia. Kursen heter ”Från bonde- till tjänstesamhälle” och ges av Luleå Tekniska Universitet. Den handlar framför allt om industrialiseringen och folkhemmet, en epok som förändrade hela samhället och gjorde det fattiga Sverige till ett rikt land.

Det handlar om det här:

(Bild från www.eskilstuna.se)

Och det här:

(Bild från www.fib.se)

Det jag lärt mig är framför allt varför. Varför industrialiseringen tog fart i mitten och slutet av 1800-talet. Varför de sociala reformerna genomfördes som gav oss välfärd och full sysselsättning. Och hur det påverkade vardagslivet, arbetslivet och människornas beteendemönster.

Det var till stor del utvecklingen inom jordbruket som låg till grund för industrialiseringen, i kombination med den tekniska utvecklingen. Jordbruket utvecklades och upplevde tillväxt under en följd av år, efterfrågan på konsumtionsvaror ökade och det blev lönsamt med fabrikstillverkning. Och så snurrade det på, enkelt uttryckt.

Sedan kom arbetarrörelsen och andra folkrörelser, med ny politik och nya krav.

1900-talet är ju min egen tid, det är nutidshistoria. Men även om jag växt upp i folkhemmet så vet jag ju inte allt om det. Jag kan se effekterna av det, men har tills nu inte haft alla sammanhangen klart för mig.

Kursen hjälpte mig också att minnas, att komma ihåg min egen historia. Till exempel det här med skolan. Mina första år i skolan var precis i skarven mellan det gamla och det nya. Jag gick två år i småskolan, och skulle sedan gått över till folkskolan om allt fortsatt som förr. Men då infördes grundskolan i Falkenberg, den kommun där jag växte upp. Nu vet jag mer om varför, vad som var tanken bakom grundskolan, att det skulle vara en skola där alla hade samma förutsättningar och tillgång till utbildning oavsett om man var fattig eller rik.

I det gamla systemet gick man antingen i folkskola till och med årskurs sju, eller kanske åtta. Eller så gick man på realskolan ett par år ytterligare. De där åren kunde vara avgörande om man kom från ett fattigt hem. För förr skulle man ut och jobba direkt efter skolan och alla föräldrar hade inte råd att försörja sina barn ytterligare några år.

Det kanske låter som 1800-talet men så här var det långt in på 1900-talet.

Och idag kan jag läsa på universitet på distans så mycket jag vill. Och förkovra mig. Det är jag tacksam för.

Nu letar jag efter någon annan distanskurs i historia att läsa till hösten. Kanske blir det grundkurs, jag har inte bestämt mig än.

Andra bloggar om: , ,

Ett märkligt telefonsamtal

”Hej! Det är jag som är Palmemördaren som du skriver om.” Så lät det en gång när jag svarade i telefonen på jobbet på VT, en sommardag för flera år sedan. Troligen var det 2007. Det var efter att jag hade skrivit en recension om en av de deckare som Leif GW Persson skrivit om Palmemordet, och som tv-serien ”En pilgrims död” bygger på.

Vad gör man med en sådan öppning på ett telefonsamtal? Jag lyssnade, men visste förstås inte vad jag skulle säga. Han berättade att han är den polis som pekas ut av Leif G W Persson i böckerna, att han nu blivit pensionär och bosatt sig i vårt utgivningsområde. Därför hade han läst just det jag skrev.

Han sa sitt namn och vi pratade en stund. Jag hörde senare av ett par kollegor som kände till att den här mannen fanns med det namn han sa och att han faktiskt är pensionerad polis.

När man som journalist får ett sådant samtal så vill man både tro att det är en heltokig människa, och att allt det där är sant som han säger. Det finns de två extremerna, och vad som helst kan ju vara möjligt.

Givetvis är det ett telefonsamtal som jag aldrig glömmer. Men det var enda gången vi talades vid och om han är kvar här i trakten vet jag inte. Inte heller har jag den blekaste aning om ifall det ligger något i utpekandet. Det Jan GW Persson har skrivit är fiktion, en serie deckare. Eller hur? Eller…?Inte kan man peka ut en mördare i en deckare?

När det gäller en sådan här sak kan jag inte tro, jag kan bara konstatera att den här mannen ringde till mig (om det nu verkligen var han…?) och sa precis så där. Och att det är ett av de mest överraskande telefonsamtal jag fått under min tid på tidningen.

Tv-serien är bra gjord, tycker jag. Mycket sevärd.

Lort-Sverige 1938

Vi som släktforskar vill få kött på benen. Vi vill veta mer om livet under den tid vi släktforskar om. Hur människor levde och bodde, deras levnadsvillkor och vardagsliv. Det finns en mängd intressant litteratur i ämnena folklivsforskning, historia och etnografi.

Sommarhalvåret 1938 reste radiojournalisten Lubbe Nordström runt i Sverige och undersökte bostadsförhållandena på landsbygden, tillsammans med teknikern Axel Hedin.

Färden gick från Stockholm, ner genom Östergötland till Småland och Skåne, uppåt igen via Halland, Mellansverige, till Norrland och så hemåt igen. Det blev en serie radioreportage och boken Lort-Sverige. Här skildras övergången från det fattiga Sverige till det välmående Sverige, som väntade runt knuten. Vi var redan inne i folkhemsbygget, men levde till stor del fortfarande i elände.

Lubbe Nordström 1938
Lubbe Nordström dokumenterade Lort-Sverige 1938.

Snart har det gått 75 år sedan dess. Boken är fortfarande mycket känd och gjorde verkligen avtryck i sin tid.

Den här boken är intressant för oss släktforskare eftersom den ger en så stark bild av den tidens Sverige, och hur människorna på landet levde då. Landsbygden får liv.

Socialdemokraterna regerade sedan valet 1932 men hade inte majoritet. Därför hade man ingått sitt kohandelsavtal med Bondeförbundet, för att kunna ta sig ur 30-talskrisen och i stället bygga upp folkhemmet. En del i detta var bostadsförbättringsbidragen, för att folket skulle få människovärdiga bostäder. Om man kunde satsa en del pengar själv fick man bidrag att antingen bygga nytt eller bygga om och restaurera.

Många bodde riktigt eländigt, efter flera fattiga år och försämrad ekonomi i Sverige de första decennierna under 1900-talet. Förslumningen hade pågått länge.

Lubbe Nordström beskriver målande hur folk bor.

Inget vatten inne, och inte heller avlopp. I de många stugorna utan centralvärme tränger man ihop sig hela familjen i köket, och möjligen också i kammarn, om det finns spis där. Man bor alltså trångt, och med bristande hygien sprids sjukdomar och dålig hälsa. Och inte vädrade man heller, för att inte släppa ut den lilla värmen man hade. Lungtuberkulosen tog många unga liv.

På en del håll var bostadshuset fortfarande hopbyggt med fähuset, som i äldre tider. Och det var inte ovanligt att drängkammarn fanns i en avbalkning av lagården.

De fattiga kvinnorna med barn hemma var utarbetade eftersom hemmet var svårskött och tungt, och många arbetade för att överleva ekonomiskt. Utan dagens barnomsorg och arbetsbesparande maskiner var det ett evigt slit. Pigorna var på väg att försvinna, de som tidigare gjort hushållsarbetet möjligt, eftersom de unga flickorna sökte sig till industrin och städerna.

Det var ett lortigt och snuskigt Sverige han mötte, där man ännu levde kvar i det gamla.

Lubbe Nordström och Axel Hedin kommer till den ena dragiga och lusiga stugan efter den andra, med uppruttna väggar, drypande av fukt och mögel. Och kalla.

De fattigas bostäder hade till stor del inte underhållits de senaste decennierna.

Någonstans i södra Sverige beskriver han vad det luktar i en litet eländigt småbrukarhem vid vägen: ”barnkiss, potta, fläskos från spisen, sura kläder, lagård, allt som var fattigdom, snusk, bedrövlighet.”

Samtidigt växte det nya Sverige fram, i industrisamhällena och förorterna, och jämförelsen mellan bra och dåligt var lätt att göra. Plötsligt fick man upp ögonen för hur man kunde ha det. Och vi får en helhetsbild av landsbygdslivet tack vare de goda exemplen bredvid de dåliga.

Även om mina föräldrar berättat en del om deras uppväxt under 30-talet ger det här en betydligt mer sammansatt bild av livet då. Man måste också komma ihåg att boken är skriven i en annan tid, där till exempel dagens miljömedvetenhet inte fanns.

De nyrika

Bengt Ericsson, erfaren och kunnig ekonomijournalist, har skrivit en bok om de nyrika i Sverige. I ”Den nya överklassen” presenterar han vilka de är och hur de lever. Det är en avslöjande bok om sådant de flesta av oss nog inte har klart för oss. Den är intressant, inte bara för att den visar oss hur en liten men betydelsefull samhällsgrupp lever och verkar, utan också för att den visar på mönster och system som annars är dolda.

En hel del häpnadsväckande fakta kommer fram, framför allt om hur det går till när man skaffar sig rikedom och sedan ökar på den mer och mer. Den girighet som på senare år allt mer uppmärksammats förklaras och lyfts fram. Men den försvaras inte, tvärtom. Bengt Ericsson förklarar hur bonussystemen fungerar, att bonus ska man som företagsledare ha om företaget gått bra – men också om det gått dåligt! Bonus har ingenting med prestation att göra, det är bara en rörlig lön av stora mått, och som försvaras med näbbar och klor av de aningslösa som menar sig ha rätt till den samtidigt som anställda avskedas för att nå upp till sparbeting eller avgifterna höjs för kunderna, till exempel i banken, elpriserna höjs eller företag till och med går omkull på grund av dåliga affärer. Detta lyfter författaren fram.

Men det handlar också om att förklara vilka de nyrika är, var de kommer ifrån och hur det kommer sig att en liten grupp, företrädesvis män, skaffar sig rikedomar som är så väldigt mycket större än de flesta andras. Förklaringen är både samhällssystem, lagar och regler som tillåter detta, ett beteende där man skyddar varandra och en brist på insikt.

Han skriver bland annat om Börje Ekholm, bygdens son från Edsbruk och vd för Investor. En gång kring millennieskiftet, kanske när han blev vd, intervjuade jag honom. Han var lite svårtillgänglig minns jag. Börje Ekholm tas som exempel på det som Bengt Ericsson kallar de rikas tondövhet, att de inte förstår vad håller på med. Exemplet gäller när Börje Ekholm 2010 menade att SEB:s bonuspott skulle hållas intakt trots att bankpersonalen skars ner på grund av dålig lönsamhet. Dessutom ville han att de redan höga styrelsearvodena skulle höjas med 25 procent ”för att öka engagemanget”. Att höja lönerna för de anställda för att öka deras engagemang var det aldrig tal om.

Man skulle kunna tro att det är lite kvällstidningsstuk över boken, men så är det inte alls. Den är seriös och vederhäftig. Bengt Ericsson har god kännedom om den här gruppen och kan uppenbarligen mycket om ekonomi. Det handlar inte om att få oss att förfasa oss mer än vad vi redan gjort efter all rapportering i media, utan om att förklara och visa hur det faktiskt är och hur det fungerar.

Dessutom är det mycket välskrivet med ett språk som lyfter textens innehåll.

Niceville

Kathryn Stockett har lyckats skriva en riktig feel-good-bok om ett förfärligt ämne, nämligen rasismen i den amerikanska södern. I boken ”Niceville” berättar hon om svarta hembiträden i vita hem i Jackson, Missisippi. Och det är en riktigt trevlig och varm berättelse, trots att den visar så mycket grymhet. Men hon lyckas förmedla hopp och framtidstro i en egentligen mycket dyster och nedbrytande miljö.

Boken har blivit en riktig succé, och det förstår jag.

Den utspelar sig 1962-64. Det är medborgarrättsrörelsens stora år. Martin Luther King håller sitt välkända tal och president Kennedy mördas. I Jackson arbetar de svarta hembiträdena på som vanligt hos sina vita arbetsgivare. Skiljelinjerna mellan svarta och vita är knivskarpa, och alla vet sin plats. I ett otal beskrivna detaljer förstår vi hur begränsande vardagslivet är för de svarta, hur förnedrade de blir av de vita, och vilken brist på respekt de visas.

I Jackson bor Skeeter, en ung kvinna som flyttat hem igen efter några år på universitetet. Hon vill bli journalist och författare och på krokiga vägar bestämmer hon sig för att skriva de svarta hembiträdenas historia. Tack vare två kvinnor, Abileen och Minny, som är hembiträden hos hennes barndomsvänner, får hon till slut ihop sin bok där flera svarta hembiträden berättar om sina liv. Det är ett farligt uppdrag hon gett sig själv, men framför allt farligt för de svarta kvinnorna. De lever i en tid när lynchningar fortfarande händer och där de vita har en absolut makt över de svartas liv.

Frågan är hur mycket som har förändrats på de 50 år som gått sedan dess. En hel del förstås, men gamla kulturmönster finns säkert kvar på många sätt.
Andra bloggar om:

Otillgängliga platser

Den norske journalisten Oddgeir Bruaset har gjort en tv-serie om otillgängliga platser i Norge där människor ändå bor. Han har också skrivit en bok med samma innehåll, med den svenska titeln ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo”. En underbar bok om fantastiska människor. Envisa, modiga och naturälskande.

De flesta bor på fjället eller vid foten av fjället, ofta i väglöst land med bara båtkommunikation, och de flesta har tagit över föräldrahemmet eller en annan släktgård. Men inte alla. Det finns också några som kommit hitflyttande för första gången som vuxna.

Det är fascinerande att läsa om dem, och se de hisnande vackra bilderna. Tänk att naturen betyder så mycket för människan att vi är beredda till oändliga strapatser för att få leva i den.

Mest fångas jag av de olika livsödena, hur de kommit att bli som de är.

Charles Jensen

Till exempel Charles Jensen. Han bor i Langfjordbotn ovanför Polcirkeln. Han flyttade tillbaka till sitt föräldrahem när han blev pensionär. Här har han sina hästar, hunden, några får och turisterna ibland.

Tysdal

Familjen Tysdal bor i Valheim i södra Norge med sin familj. Döttrarna går fortfarande i skolan. Deras pappa Kjell Tysdal hittade gården till salu när han ville flytta ut till landet.

Här finns ett norskt reportage om ett av tv-programmen.

Falsk historia

Det rena landetJust nu läser jag Maja Hagermans bok ”Det rena landet” från 2006. Jag är mitt uppe i den men är helt fascinerad av både innehåll och berättarkonst. Hon skriver om konsten att skapa ett lands historia ur fantasin, det vill säga Sveriges forntidshistoria.

Vi har blivit matade med vikingahistorier sedan barnsben. De ärofulla vikingarna som for runt på haven, krigade och plundrade, och byggde landet och nationen. Men hur mycket är egentligen fakta? Hur mycket kommer ur dåtidens och senare tiders propaganda? Det här skriver Maja Hagerman om och penetrerar den svenska historiebeskrivningen från medeltiden och framåt. Det utmynnar i en bakgrund och förklaring till den svenska rasforskningen i början av 1900-talet.

Att vikingatiden är en pimpad och upphaussad hjältehistoria, det har vi nog varit medvetna om länge. Att verkligen ta gamla berättelser, nedtecknade några hundra år efter att de utspelat sig, som sanning; det har nog många känt sig tveksamma till. Ändå har vikingatidens sagor fått någon slags sanningsstatus för att vi så gärna vill ha en ärofylld historia att blicka tillbaka till. I alla fall var det så för herrarna i Götiska förbundet på 1800-talet. De ville förmedla bilden av ett renrasigt och ofördärvad hjältefolk. Och så smög sig rasismen in, till och med ända in i forskningen.

Mycket läsvärt.

Andra bloggar om: , ,