Tack, mina barn!

Förra året fick jag ett mullbärsträd i födelsedagspresent av mina barn. Nu är det planterat. Tack, snälla barn! Det var den finaste present jag kunde få. Mullbär är så fantastiskt gott och det är ett trevligt träd att ha i trädgården.

1Först en rejäl grop, sedan i med planteringsjord och så trädet. Ett så litet träd behöver skyddas för rådjur och harar så vi har satt stängsel runt, som hålls upp av sex störar.

2
Färdigt! Här står det bra.

Trädet är av den vanliga sorten Mulle, eller Morus Nigra. Den ger svarta mullbär.  Än så länge är det ju bara en späd liten planta men om några år tror jag att det har växt till sig en hel  del.

Naturligtvis fick jag inte trädet i present av barnen, utan ett presentkort på ett träd. Vi firade födelsedagen hos dem i Stockholm och det hade inte varit helt lätt att ta med ett träd på bussen hem.

Dessutom behövde jag konsultera grannarna om var jag kunde sätta det, eftersom vi delar hus och trädgård med två grannar. Ett mullbärsträd ska stå dränerat och i vår trädgård är det på de flesta platser antingen lerig och blöt jord, eller bara ett tunt lager matjord ovanpå berg. Det bästa stället att plantera trädet är mitt i utsikten framför den ena grannens köksfönster. Och hon var bortrest några månader förra året när jag fyllde år. Men min snälla granne har inget alls emot att titta på ett mullbärsträd när hon sitter vid sitt köksfönster så det blev väldigt bra.

Tomater och paprika

Även om mycket är nästan en månad för tidigt i år så har jag ännu inte planterat ut mina tomater. Men snart ska det ske. Först ska de skolas in, eller kanske snarare skolas ut. Det vill säga att de ska få vänja sig vid uteklimatet. De närmaste dagarna får jag ta ut dem på morgonen och ta in dem igen på kvällen.

1

I år har jag förgrott både plommontomat, bifftomat och körsbärstomat. Den 21 februari sådde jag fröer och de har växt upp till en riktig djungel. Alldeles för långa men också spensliga. När de kommit upp ordentligt bör man ställa dem svalt men ljust och någon sådan plats har jag inte, så förmodligen är det därför de fortsatt växa så mycket. Tomat är väl en klängväxt, jag tror att de kan bli flera meter långa, men de behöver ju vara stadiga också så att de klarar flyttning och omplantering. Hade jag haft växthus hade det kanske inte varit något problem, men det har jag inte.

2web

För några veckor sedan gick en av när jag vattnade dem, några decimeter från toppen. Då satte jag den i vatten för att se om den skulle slå rot. Och det gjorde den, så då skar jag av alla de längsta och satte dem också i vatten, och de har alla fått rötter. Först tänkte jag kasta resten av den avklippta plantan men gjorde inte det. Och efter ett tag upptäckte jag att en kvist på stammen hade bildat ny stam genom att växa rakt uppåt. Så det ser ut som en ny planta.

I dag har jag planterat de avklippta tomaterna som slagit rot. Jag behövde något att göra som skingrade tankarna efter att son och sonson åkte hem till Stockholm igen i eftermiddag. Det blir så tomt och tyst, och vad är då bättre än att pyssla med växter utomhus en stund? Även om resan hit i torsdags gick bra ska jag ändå erkänna att jag också känt en viss oro för sonen, ensam i bilen med sin tvååring idag. Åtminstone tills jag för fem minuter sedan fick sms om att de är hemma igen.

3

Nu står tomaterna ute på verandatrappen för att skolas ut. Jag brukar sätta tomaterna i plastbaljor (fortfarande i planteringskrukorna) under utskolningstiden. Det är lätt att bära dem ut och in morgon och kväll, och dessutom lätt att vattna dem. Det går bra att vattna i baljan, de suger upp vattnet i botten.

De kortare plantorna till vänster är de jag skurit av och haft i vatten ett tag. De längre till höger är de kortaste av mina andra plantor. Säkert kommer några av dem att gå av när jag så småningom ska plantera ut dem för gott.

4

Den första plantan som jag råkade knäcka har redan fått några små tomater, trots att de bara stått inomhus än.

5

I år har jag också drivit upp några paprikaplantor från frö. De fyra jag nu hade kvar, efter att ha delat med mig, har jag planterat ut idag. De ska få stå i dessa krukor i sommar, men ska också skolas ut en tid. Paprikorna är i mycket varierande storlek, den största redan en halvmeter hög. De är klena och höga, precis som tomaterna, så vi får se hur de klarar sig utomhus.

Jag skulle behöva några större fat till krukorna.

6

Den näst största paprikaplantan har redan flera blommor på gång.

7

Det är de här sorterna jag drivit upp i år:

En plommontomat som heter Cream Sausage. Den ska få ljusgula ovala tomater och dessutom ge riklig skörd.

En bifftomat som heter Purple Calabash. Tomaterna blir stora och fårade och är rödsvarta. En växt från 1600-talet. Den här sorten är kanske lite för känslig, för den ska helst bo i växthus men kan klara sig i varma lägen ute. Så vi får se om det blir några bifftomater i år.

En körsbärstomat som heter Sweetbaby. Den ger riklig skörd och på påsen står det att den ”är en av de bästa hobbytomaterna”.

En paprika som heter Californa Wonder. Den ska helst stå i växthus eller i annat skyddad läge. Jag vet inte än riktigt var jag ska sätta dem till slut, men någonstans med både sol och lite vindskydd måst det nog bli.

 

 

 

Äntligen!

Äntligen är jag klar! Anspänningen är över, jag blev klar i tid. I dag har jag levererat årets upplaga av Släktforskarnas årsbok till tryckeriet. Nu finns ingen återvändo.

Sedan i höstas har jag jobbat med boken, utan att egentligen skriva en enda rad själv. Innehållet står andra författare för. Så är det när man är redaktör.

Först börjar det med att leta upp intressanta författare, få ja eller få nej, leta andra, ta hand om inkomna manus, läsa och bedöma, få fram bilder, skicka korrekturversioner i flera vändor, kolla att bilder är tryckbara etc. Sedan kommer layoutarbetet som börjar med att skapa nya sidor i ett Indesigndokument, lägga in text och bilder, få det snyggt och läsbart, ta bort alla ”horungar” och ”änkor ” i den mån det går, korrekturläsa igen, kolla det ena och det andra, millimeterpassa bilder och textblock med mera med mera… Det är ett omfattande arbete som krävs för att få en bok klar för tryckning.

Men nu är det gjort.

uppladdning1

Drygt en kvart senare:

uppladdning2

Jag är inte ensam i detta arbete utan har hjälp av en redaktionskommitté och en korrekturläsare, som betyder oerhört mycket för att få fram ett bra resultat.

Nu ska jag återgå till det riktiga livet, det vanliga livet med mat på regelbundna tider, sömn nätterna igenom, tid att städa och ta hand om den växande tvätthögen, så grönsakerna i trädgårdslandet och allt det där andra. De sista dagarna inför deadline är alltid intensiva, hur mycket jag än planerar och har framförhållning.

Bara ett par timmar innan jag skulle ladda upp tryckfilen upptäckte jag ett faktafel i en text, och som var nödvändigt att rätta. Visserligen bara en siffra men jag måste ju kontrollera att jag inte missförstått, och dubbelkolla och trippelkolla innan jag ändrar i texten. Sådant är nervöst när klockan tickar…

ute

Ute har det blivit sommar och fåren har kommit på bete. Regnmolnen hänger tunga över viken men jag måste nog ut en sväng ändå, när vi har ätit. Titta på något annat än en datorskärm.

Juntan i Argentina

Tove Alsterdal har skrivit ännu en läsvärd deckare med ”Låt mig ta din hand”. Den här utspelar sig delvis i militärjuntans Argentina 1977 och 1978, delvis i dagens Sverige. På ett övergripande plan handlar den om svenskars engagemang i Sydamerikas flyktingar vid denna tid, både från Chile och Argentina. På ett annat plan är det två döttrars sökande efter sin bakgrund och sin försvunna mamma. Tovw Alsterdal

Helene och Camilla föddes i Stockholm i ett tidigt äktenskap mellan två unga föräldrar som inte klarade av att hålla ihop sin familj. Efter skilsmässan blev pappan alltmer alkoholiserad och mamman försvann till Argentina tillsammans med en flykting som återvände för att ta upp kampen på hemmaplan. Egentligen går det inte att berätta så mycket mer utan att avslöja för mycket. Boken börjar i alla fall med att storasyster Camilla, som kallas Charlie, tar sitt liv genom att hoppa ut från sin balkong på elfte våningen. Så småningom börjar Helene tvivla på självmordsteorin och hon tar upp sökandet både efter en mördare och efter deras försvunna mamma.

Jag gillar Tove Alsterdal som författare. Hon tar sig an angelägna ämnen och är en bra berättare. Hon låter historien gradvis växa fram så att man som läsare känner att man är med, samtidigt som hon överraskar. Boken är också en historielektion där vi åter påminns om militärjuntans systematiska mord på framför allt unga studenter, med svenskan Dagmar Hagelin som en av dem.