Släkten är bäst

Tänk vad roligt det är med släktingar. Människor jag egentligen inte känner men ändå hör ihop med.

I lördags träffade jag 13 av mina 15 kusiner på pappas sida, en farbror, tre fastrar, kusinbarn och kusinbarnbarn. Och så min egen familj. Totalt var vi 75 personer, och de allra flesta är jag släkt med. Några var medföljande makar, sambor, pojkvänner och flickvänner.Det är bara ett par av kusinerna jag träffat som vuxen.

Bilden är med avsikt liten, eftersom jag inte frågat alla om det är OK att publicera den. Men ni ser att vi är många. Den äldste var 92 år och den yngste har inte fyllt ett år än.

Vi träffades på Åkulla fruluftsgård i bokskogen mellan Varberg och Ullared. Vi kommer från den här trakten. Himla fint ställe, faktiskt. Under träffen besökte vi också släktgården i närheten, där min yngste kusin nu bor med sin familj.

På hemvägen besökte vi Rolfstorps kyrkogård och tittade bland annat på min farmors föräldrars grav:

Som ni ser blev pappas morfar Kristoffer över 97 år gammal. Vi blir gamla i vår släkt.

 

Marie Hermansson: Himmelsdalen

Det här är en riktig mardrömshistoria och stundtals ganska obehaglig att läsa. En riktigt spännande berättelse, men slutet känns lite snopet, eller kanske lite för odramatiskt för att passa in i berättelsen i övrigt.

Marie Hermansson har skrivit ett antal mycket läsvärda romaner och kanske har jag därför väldigt höga förväntningar. Grundberättelsen är bra, men den förlorar på slutet.

Huvudperson är Daniel Brant, en svensk man mellan 30 och 40 som lever ett stillsamt liv efter sin skilsmässa. En dag får han ett brev från sin tvillingbror Max som vill att han ska besöka honom på mentalkliniken Himmelstal i en vacker alpdal i Schweiz, där Max vårdas för diffusa nervproblem.

Daniel åker dit, trots att han inte haft särskilt mycket kontakt med sin bror sedan barndomen. De har växt upp hos var sin förälder sedan de var små. Gradvis rullas barndomshistorien upp och vi får veta att Max är psykopat.

Efter några dagar hos Max övertalas Daniel att ta hans plats tillfälligt eftersom Max behöver åka till Italien för att ordna upp lite affärer, och inte kan bli utskriven än. Morgonen därpå är han borta.

När den avtalade tiden gått kommer inte Max tillbaka. Dagarna går och inget händer.

Till slut talar Daniel om för personalen på kliniken att han faktiskt inte är Max utan tvillingbrodern och att de bytt plats med varandra. Han vill åka hem.

Men ingen tror honom, och han blir inte utsläppt. Han är fånge på kliniken, som det inte går att ta sig ifrån annat än att bli utsläppt. Den omges av säkerhetszoner med elspärrar och ingen kan ta sig förbi. Daniel börjar förstå att det inte är ett vanligt sjukhus.

Ett skräckscenario, alltså. Att inte bli trodd av en diffus övermakt, att bli tagen för någon annan, och att inte kunna styra över sitt eget liv.

Andra skräckingredienser är den galne forskaren som experimenterar med människor och sätter sig över liv och död, det accepterade dödlig våldet, och den ständiga övervakningen.

Som klassisk science fiction på 50-talet.

Jag saknar det som annars är Marie Hermanssons signum: det subtila och det lätt övernaturliga som sätter fantasin i gungning. Den här historien är nästan bara obehaglig, om än välkomponerad. Men upplösningen blir nästan lite snopen, lite för enkel.

På samma plats i 30 år

Just idag är det precis 30 år sedan jag flyttade till Västervik. Då, 1981, var planen att jag skulle stanna några månader och sedan återvända till Kalmar. Jag hade fått ett vikariat på tre månader som reporter på dåvarande Västerviks-Demokraten. Efter en mycket kort period i Kalmar igen under vintern återvände jag till en fast anställning i Västervik. Det var här jag hörde hemma.

Tack vare den flytten träffade jag mina barns far och fick mina två söner, vilket jag är evigt glad och tacksam för. Det bästa som hänt mig i livet, så klart.

Även om jag nu bott i kommunen i 30 år har jag ju egentligen inte bott på samma plats, eftersom jag flyttat flera gånger. Inom stan, till landet, till stan igen, till landet igen, och så vidare. Sammanlagt tio gånger på de här åren.

Västervik

Just vid den här gatan, jag tror att det är Båtsmansgatan, har jag aldrig bott, utan på åtta andra adresser i stan. I centrum och i förorten, i lägenhet och i villa. Det finns många fina ställen att bo på i stan.

landsbygd

Allra bäst är det att bo på landet. Vid sidan om skogen, som jag gjort förra gången och som jag gör nu. Fast nu har vi havet i blickfånget också. Det är fint.

Jag är uppväxt på landet, intill skogen och på ena sidan av en dalgång. Det är så jag trivs bäst, i kuperat landskap.

Kanske stannar jag kvar och blir jag gammal här. Kanske inte just i det här huset men någonstans i närheten. För jag tror inte att jag har flyttat för sista gången än.