+9,6

Det är vår nu. SMHI förutspådde redan i lördags +9 grader idag, tisdag. Och redan visar termometern på +9,6 här. Utan att solen lyser (på den här sidan molnen)! Det är grått och lite disigt och det droppar njutbart från tak och balkong där ute.

I morgon ska det bli lika varmt, och dessutom sol, men sedan en kall natt mellan torsdag och fredag. Sedan kommer värmen igen. Härligt! Kanske kan vi ta årets första utefika vid stugan före påsk. Ja, det klart vi kan!

Bloggkartan 3

I blogg-Sverige går det snabbt när saker händer. Redan nu är det massor som har anmält sig till den nya bloggkartan sedan igår. Jag kollar där för jag tycker att det skulle vara intressant att se när det kommer någon mer bloggare från Västervik på kartan. Än så länge är det bara jag. När blir det en till?

Då och då har jag sökt efter bloggare i Västervik men bara hittat en till, plus en som numera har flyttat. Det klart att det finns fler, inte skiljer vi oss från andra, vi västerviksbor. Vi är givetvis som svenskar i allmänhet och då är ju bloggen ett inte ovanligt verktyg för kommunikation, och inte minst reflektion.

Hur många bloggar det finns kan förstås ingen veta, men över 3000 har registrerats. Det finns säkert en hel del till.

Säg att det finns 5000 bloggar i Sverige nu, ska vi översätta det till Västervikssiffror så skulle det betyda 20 bloggar här i kommunen. Eller 15 om vi går efter siffran 3000. Säkert finns det bloggare ute på landsbygden också. De vill jag hitta.

Jag läser med förkärlek bloggar skrivna av landsbygdsbor, eftersom jag själv är en stadsbo i exil, om än frivillig. När jag surfar runt på bloggar ibland så kan jag inte undgå att förundras över alla dessa ord och tankar vi släpper ifrån oss ut någonstans där vi oftast inte vet vem som läser. Kanske både mamma, kompisen och hyresvärden. Och chefen! Är det därför så många bloggar är anonyma?

Att vi har någon slags obändigt berättarbehov men kan inte stå för allt i alla situationer (tänk om chefen visste vem jag verkligen är?). Är vi för öppna och sprider vårt inre för lättvändigt? Snarare är det nog så att de som läser min blogg är till stor del är helt andra än de jag umgås med i vardagslivet.

Detta diskuterade vi (två kurskamrater och jag) här om dagen. De andra två har jobbat ihop sedan tidigare kurser och skrivit uppsats ihop, så de känner varandra ganska väl uppfattar jag. Jag bytte bloggadress med en av de andra (nej, M, jag har inte läst i din blogg) och J sa till M att "jag vet inte om jag ska läsa din blogg för jag tror inte jag vill komma in i din hjärna". Bra fomulerat, för så kan jag känna det också.

Jag vill ha min egen bild av den människan jag umgås med, inte den bild hon eller han visar mig i sin blogg. Vi spelar ju olika roller i olika relationer, efter vissa mönster som vi lärt oss, men i bloggen blir det ofta en kakafoni av alla roller.

Samtidigt finns ju också aspekten att bloggandet ger en större helhetsbild av människan, som kan öka förståelsen. T ex om en arbetskamrat bloggar om sin oro för vissa arbetsuppgifter och den bild hon visar oss på jobbet är en säker och kaxig människa som inte tvekar om något, då förstår man ju bättre den fasaden och varför den visas upp. (Lite vardagsfilosofi kan man väl unna sig så här en vanlig tisdagmorgon…)

Nej, jag tror att jag helst läser bloggar av helt okända, men gärna också i min geografiska närhet. Det ger så många nya intressant tankar, om man bläddrar förbi alla shoppinglistor och barnsnytarinlägg (som har sin poäng för de intresserade).

Och särskilt glad blir jag när jag hittar en blogg av en 50-talist, för vi är givetvis speciella.

För människor som tror på ett liv före döden

Rubriken har jag lånat från Tidsverkstaden, en förening som jag gillar för sin ansats och idé. Mottot är att vi inte alls har ont om tid utan gott om tid, men att vi fyller den med för mycket, i stället för att ge oss själva livskvalitet. De har så rätt så, Fredrik Warberg och Jörgen Larsson, som driver den. Det handlar om att dämpa det dagliga tempot, och se andra värden än vad vi kanske ofta gör, både i arbetslivet och i privatlivet. Deras tankar är så kloka (läs deras bok!), och jag önskar jag kunde lossa de bojor som avhåller mig från att följa deras råd.

Fast egentligen har jag tagit intryck och gått åt det håll de förespråkar just i vår, nu när jag tagit tjänstledigt från jobbet för att avsluta mina studier, dvs göra precis det som är verklig livskvalitet för mig: att få förkovra mig. Det spelar ingen roll att inkomsten är låg det här halvåret, det är det värt att få nya kunskaper och få motionera hjärnan.

Deras idé är förstås mer åt en hållbar utveckling i samhället. Men många bäckar små…

Bloggkartan 2

Det är en bra service som Johan håller med och det ska bli intressant att se om det så småningom finns fler bloggare från den här trakten, eller från mina hemtrakter. Jag är glad att du finns, Johan, och gör det du gör. Tack!

Nostalgi på nätet

Lite slösurfande ute i cyberrymden ikväll tog mig 33 år tillbaka i tiden. 1973 jobbade jag som bartender på puben i Wilsic Hall Hotel utanför Doncaster i södra Yorkshire. Idag är den gamla herrgården en internatskola för ungdomar med autism. Kul att se det igen.

Jag skriver lite om Wilsic Hall på min engelska hemsida och för några år sedan var det en ung man i England som mailade till mig och berättade att han gått i skolan där som barn. När jag arbetade där bodde jag där också, vi var 4-5 anställda som bodde i de f d tjänarkvarteren, dvs rummen ovanpå köket åt gården. Då fanns det ingen centralvärme och man fick sova med varmvattenflaskan i sängen under vinternätterna, och stänga fönsterluckorna ordentligt. Det var annat än idag.

WilsicDen gamla herrgården ligger lite utanför byn Wadworth, för sig själv i en stor park, så det är säkert en fin plats för ungdomarna. Så här som på bilden såg den ut på baksidan mot parken när jag var där 1973. Jag såg på hemsidan att det nämns ett annex som heter Stable Cottage och det är nog det hus som låg lite vid sidan om och där en äldre ensam man bodde på 70-talet, han var pensionerad överste om jag minns rätt och storviltjägare. Han brukade komma in på puben ibland på kvällarna och pratade jakthistorier. På dagarna var han ute och gick med hundarna på ägorna. Men han var bara hyresgäst, det var Mr Dangerfield som ägde hotellet, och en häftig sportbil av någon modell som jag inte minns nu, men den var röd.

Brokeback Mountain

Nej, det handlar inte särskilt mycket om filmen utan mer om den litterära förlagan. När jag städade lite här hemma i helgen hittade jag novellsamlingen ”Close Range – Wyoming Stories” av Annie Proulx och insåg att det nog är i den som berättelsen om Ennis del Mar och Jack Twist finns. Nu har jag läst den och det är sann kärlekhistora, om än ovanlig. Men Annie Proulx kan skriva, det vet vi ju, alla vi som läst Sjöfartsnytt och Dragspelsbrott.

Kanske ska jag se filmen, för den har ju fått så mycket beröm. Annars kan det ofta vara så att en film aldrig känns lika sann och rätt som den historia man läst. Ofta går något förlorat på vägen. Kanske inte den här gången…

Annie Proulx skriver om kärlek så att det känns i hjärtat, oavsett om läsaren är man eller kvinna, tror jag. Hon är ingen vän av stora åthävor, och det behövs inte i hennes texter. Det är i stället det omedelbara och nära, det vardagliga och enkla som visar de stora känslorna. Sorgen är så stor och hjärtat så fullt av kärlek.

Det är en universell historia, och en stor berättelse.

Hemsidesnickrande

Varför blir man (jag) så besatt av att berätta? Så besatt att jag ägnar timmar åt att fixa hemsidor med innehåll som redan är gammalt? Hela kvällen, och ett antal timmar igår också, dvs alldeles för länge, har jag gjort nya undersidor till min hemsida. Det är ett projekt jag haft liggande länge, nämligen att lägga ut de reportage och nyhetsartiklar jag skrivit om nedläggningen av Electroluxfabriken här i Västervik, och andra industrier som följt i dess spår. Electroluxtexterna känns mest angelägna, för på VT:s hemsida är det så oerhört många texter att leta bland om man söker så det blir oöverskådligt om man inte vet precis vad man är ute efter. Därför har jag samlat mitt eget för sig.

Det är nutidshistoria.

Jag har lite mer sådant att ta itu med men nu är klockan över tolv (tiden går så fort när man har roligt) och jag borde rimligtvis vara i säng efter förra nattens ganska korta sömn. I morgon är det studier för hela slanten, det går inte att komma undan. Och det vill jag ju inte heller, förstås.

Film om Arpanet

1972 gjordes den här filmen om Arpanet, föregångaren till internet. Cirka 24 minuter in på fimen (nästan i slutet) förutspås en övergång från pappersbaserad information till digital. Det är över 30 år sedan, en generation, och kanske tog det längre tid än gubbarna då trodde. Dessutom lever vi ju inte i något papperslöst samhälle precis idag, även om vi snarare skaffar oss information på nätet än via böcker idag.

Tips om den här filmen hittade vi på Digg. Där finns också kommentarer om filmen.