Lort-Sverige 1938

Vi som släktforskar vill få kött på benen. Vi vill veta mer om livet under den tid vi släktforskar om. Hur människor levde och bodde, deras levnadsvillkor och vardagsliv. Det finns en mängd intressant litteratur i ämnena folklivsforskning, historia och etnografi.

Sommarhalvåret 1938 reste radiojournalisten Lubbe Nordström runt i Sverige och undersökte bostadsförhållandena på landsbygden, tillsammans med teknikern Axel Hedin.

Färden gick från Stockholm, ner genom Östergötland till Småland och Skåne, uppåt igen via Halland, Mellansverige, till Norrland och så hemåt igen. Det blev en serie radioreportage och boken Lort-Sverige. Här skildras övergången från det fattiga Sverige till det välmående Sverige, som väntade runt knuten. Vi var redan inne i folkhemsbygget, men levde till stor del fortfarande i elände.

Lubbe Nordström 1938
Lubbe Nordström dokumenterade Lort-Sverige 1938.

Snart har det gått 75 år sedan dess. Boken är fortfarande mycket känd och gjorde verkligen avtryck i sin tid.

Den här boken är intressant för oss släktforskare eftersom den ger en så stark bild av den tidens Sverige, och hur människorna på landet levde då. Landsbygden får liv.

Socialdemokraterna regerade sedan valet 1932 men hade inte majoritet. Därför hade man ingått sitt kohandelsavtal med Bondeförbundet, för att kunna ta sig ur 30-talskrisen och i stället bygga upp folkhemmet. En del i detta var bostadsförbättringsbidragen, för att folket skulle få människovärdiga bostäder. Om man kunde satsa en del pengar själv fick man bidrag att antingen bygga nytt eller bygga om och restaurera.

Många bodde riktigt eländigt, efter flera fattiga år och försämrad ekonomi i Sverige de första decennierna under 1900-talet. Förslumningen hade pågått länge.

Lubbe Nordström beskriver målande hur folk bor.

Inget vatten inne, och inte heller avlopp. I de många stugorna utan centralvärme tränger man ihop sig hela familjen i köket, och möjligen också i kammarn, om det finns spis där. Man bor alltså trångt, och med bristande hygien sprids sjukdomar och dålig hälsa. Och inte vädrade man heller, för att inte släppa ut den lilla värmen man hade. Lungtuberkulosen tog många unga liv.

På en del håll var bostadshuset fortfarande hopbyggt med fähuset, som i äldre tider. Och det var inte ovanligt att drängkammarn fanns i en avbalkning av lagården.

De fattiga kvinnorna med barn hemma var utarbetade eftersom hemmet var svårskött och tungt, och många arbetade för att överleva ekonomiskt. Utan dagens barnomsorg och arbetsbesparande maskiner var det ett evigt slit. Pigorna var på väg att försvinna, de som tidigare gjort hushållsarbetet möjligt, eftersom de unga flickorna sökte sig till industrin och städerna.

Det var ett lortigt och snuskigt Sverige han mötte, där man ännu levde kvar i det gamla.

Lubbe Nordström och Axel Hedin kommer till den ena dragiga och lusiga stugan efter den andra, med uppruttna väggar, drypande av fukt och mögel. Och kalla.

De fattigas bostäder hade till stor del inte underhållits de senaste decennierna.

Någonstans i södra Sverige beskriver han vad det luktar i en litet eländigt småbrukarhem vid vägen: ”barnkiss, potta, fläskos från spisen, sura kläder, lagård, allt som var fattigdom, snusk, bedrövlighet.”

Samtidigt växte det nya Sverige fram, i industrisamhällena och förorterna, och jämförelsen mellan bra och dåligt var lätt att göra. Plötsligt fick man upp ögonen för hur man kunde ha det. Och vi får en helhetsbild av landsbygdslivet tack vare de goda exemplen bredvid de dåliga.

Även om mina föräldrar berättat en del om deras uppväxt under 30-talet ger det här en betydligt mer sammansatt bild av livet då. Man måste också komma ihåg att boken är skriven i en annan tid, där till exempel dagens miljömedvetenhet inte fanns.

Tomaterna mognar i köket

Tomater

Tomaterna hänger på ett snöre i taket och mognar. Jag tog in de sista för kanske en månad sedan, åtminstone innan vi fick frost, som vi hade i oktober. Låter man dem sitta kvar på kvistarna och får hänga upp och ner så mognar de fint. Några middagar till ska de nog räcka till.

För många år sedan, när jag bodde i ett hus med källare som hade fönster, då tog jag in större delen av tomatplantorna och hängde dem upp och ner i källaren på hösten. Det fungerade bra, vi kunde ha tomater en bra bit in på vintern.

Jag har aldrig haft växthus och då mognar tomaterna så sent. Kommer frosten tidigt på hösten kan det finnas en hel del omogna tomater kvar, och då är detta ett bra sätt att slippa få dem förstörda.

Mikrohistoria

Ibland blir man extra glad för att nätet finns.

Här i bloggen har jag ett par sidor där jag skriver om platser i Västrums socken, som numera är min hembygd eftersom jag bor här. På den ena sidan har jag skrivit om den gamla dansbanan i Skaftet och den tidigare fotbollsplanen i Helgerum, som nu är en del av ett gärde. Tack vare Björn Granberg i Skaftet och hans pappa som sett min sida har jag nu fått nya uppgifter, framför allt om fotbollsplanen. Så titta gärna där om du vill veta mer. Gå till länken om fotbollsplanen. Stort tack, Björn!

fotbollsplan

Förra årets bild på den gamla fotbollsplanen och omklädningsrummet. Huset står kvar fortfarande.

Jag tycker ju att all sådan här mikrohistoria är så väldigt intressant, både om människor och platser. Ofta funderar jag på hur det varit förr och vad som hänt här före oss. Hur människor haft det, hur de levt och vad de gjort. Det kommer jag knappast att få veta men spåren av dem finns kvar. Som i en gammal byggnad på ett gärde.

 

Två år sedan

Idag är det precis två år sedan jag bröt benet. Oväntat så klart, och ett stort trauma. Ett komplicerat benbrott, sa doktorn. Fast han använde ordet ”fult”.

Efter två år borde det vara så att jag har glömt det och inte tänker på det alls längre. Men så är det inte. Fortfarande har jag värk i fotleden ibland, särskilt på morgonen. Kanske är det så att jag fått bestående men, som aldrig försvinner. Jag vet inte. Jag har gjort det jag skulle för att bli riktigt bra i benet. Tränat så mycket som sjukgymnasten sagt, går i terräng i skogen, och går över huvud taget mycket.

Det brutna högerbenet är lite större än vänsterbenet, men det är kanske inte så konstigt, det är ju en massa skrot i. Ett metallbleck, skruvar, spikar och en märla. Det syns på röntgenbilden. Kanske har det bildats ligament, eller om det är brosk, runt skrotet och att det skaver. Eller hur det nu kan vara. Det värker ibland och gör ont, men inte så mycket att jag sökt hjälp för det. Man vänjer sig ju också. Kanske blir det riktigt bra en dag.

Var försiktiga! Bryt inga ben! För det är både smärtsamt och onödigt.

Arkivfynd

Digitaliseringen av gamla arkiv är ju fantastisk. Efter min förre svärfar Svens dödsfall ska snart det gamla huset säljas. Det har varit i samma familjs ägo, nu i tredje generationen, sedan det byggdes.

Här om dagen letade jag på Lantmäteriets historiska kartor och hittade både avstyckningskarta och köpebrev från 1925:

tomt

Vi har alltid trott att det byggdes 1924, men vet nu att det var 1925. Tomten köptes den 2 januari men först i augusti samma år har lagfarten utfärdats. I köpebrevet kan vi läsa att tomten kostade ettusen kronor, mycket pengar på den tiden.

Jag är verkligen glad för att jag hittade det. Det här arkivfyndet är ytterligare en liten pusselbit till släktens historia.

Lördagsnöje på fredagen

Att köra in ved i pannrummet och att hugga ved är normalt sett ett lördagsnöje under vinterhalvåret. Men idag blev det ett fredagsnöje. Det är faktiskt trevligt att hålla på med veden. Det är inte bara meningsfullt och viktigt utan också kontemplativt och trivsamt. Jag gillar att göra något praktiskt med händerna emellanåt.

Idag behövde jag hugga ved för det var ont om mindre vedträn i stapeln där jag hämtar veden. Det går åt både tändved och tjocka vedträn när man eldar i pannan. De tunna och små gör att elden tar sig snabbare, de stora brinner långsamt och mer effektivt.

Det går bra att hugga ved, jag gillar det. Än så länge har jag inte huggit mig i foten men det var nära en gång för ett par år sedan.

För att huggningen ska gå bra gäller det att ha en bra yxa, en rejäl huggkubbe i rätt höjd och så ta i ordentligt. Håll yxan så långt ut på skaftet som du kan men ända har ett bra grepp. Du måste svinga yxan med all kraft annars blir hugget för fjuttigt, och vedträet går inte itu. Yxan fastnar då lätt i vedträet och du får lirka loss den, vilket kan vara svårt ibland. Det gäller också att sikta bra. Håll blicken på den punkt på vedträet där du vill att yxan ska träffa, så brukar det gå bra. Ibland hamnar man vid sidan om, och det är då yxan kan gå ner i foten i stället. Passa dig för det!

De vedträn du vill hugga itu ska helst vara så kvistfria som möjligt. Är det stora kvistfästen kvar kan det vara svårt att få igenom yxan. I pannan kan vi elda med ganska stora vedträn så de svåra hugger jag inte, de får brinna som de är. Tändveden hugger jag av vedträn som är lättare att hugga. En del träslag är lätta att klyva, trots att de är kompakta. Till exempel ek, bok och björk. Alved går också bra att klyva och gran och fur om de är raka. Och så ska den ju helst vara torr också.

I tidningen land läste jag i veckan om Lars Myttings bok Ved, där han skriver att det är bättre att hugga veden när det är minusgrader för att fukten i veden då fryser och lättare splittrar vedträet. Det har jag inte tänkt på, jag hugger i både plus- och minusgrader.

ved

Idag har jag kört in fyra skottkärrelass med ved i pannrummet. När det är kallt på vintern går det åt lite mer än så på en vecka, nu på hösten räcker det nog 10-12 dagar beroende på hur kallt det blir.

Jag tror att fyra lass är omkring en halv kubik, kanske lite mer. I pannrummet får den ligga ett tag för att vara varm och torr när vi ska elda med den. Det går åt 20-25 kubik staplad ved på ett år. När vi köper ved ett par gånger per år staplar vi den i våra vedskjul en bit ifrån huset. Det är så långt bort att vi inte vill gå dit och hämta varje gång vi ska lägga in i pannan, utan i stället kör jag in ved till pannrummet ungefär en gång i veckan. Där har vi två avbalkningar, eller bås, som jag fyller på i. Ett bås ska helst alltid vara fullt, så att det finns ved om vi till exempel skulle bli sjuka, eller inte hinna på ett tag. Värme måste vi ju ha.

Nu när det blir vinter och minusgrader ute gäller det också att elda regelbundet. Vattenrören i källaren får absolut inte frysa, då kan hela pannan explodera. Jag tror inte att de riskerar att frysa, för det blir nog inte minusgrader i källaren men man kan aldrig vara säker. Går det för många dagar och huset blir utkylt så finns risken. Så reser vi bort några dagar och det är väldigt kallt måste vi be grannarna om hjälp med eldningen.

Ved ska torka minst ett halvår, helst längre, för att bli torr och fin. Allra bäst är det om man får tag på ved på våren och den får torka ett tag före midsommar. Sedan tar det längre tid för den att torka. Just nu eldar vi med ved som är ett och ett halvt år gammal, om inte mer. Vi har ackumulerat ved så att vi alltid ligger steget före när det är dags att köpa nästa lass. Till våren köper vi ny ved, och den ska alltså helst få ligga till nästa höst innan vi börjar elda med den. Men åtgången beror på hur kall vintern blir.

Vi köper blandved i lass på 15 kubik två gånger per år, vilket blir 12 kubik staplad ved ungefär. I varje leverans brukar det vara någon kubik björkved, och den sparar vi till eldningen i kakelugnarna. Det är den bästa veden.

Elda med ved är ett pyssel, men trevligt så länge man har tid för det.

Andra bloggar om: ,