Månad: januari 2009

Marilyn som sällskap

Efter att ha flyttat tio kartonger och ett antal kassar från ett förråd till ett annat belönade jag mig själv med att se på film, till en kopp gott och starkt kaffe och lite mörk choklad. För några år sedan köpte jag filmen ”Seven year itch” (Flickan ovanpå) med Marilyn Monroe, ni vet den där, där hon står ovanpå utblåset från tunnelbanan i New York och kjolen blåser upp. Den spelades in samma år jag föddes. Tänk vad åren går…

Då var den på gränsen till skandalös, eftersom den handlade om otrohet. Sådant fick man inte göra film om i Hollywood på 50-talet. Idag kan man ju tycka att den utifrån det perspektivet känns ganska harmlös.  Behållningen idag blev nog snarare att ha sett ett en film som gjort filmhistoria, än för dess kvalitet. Och så gillar jag att se 50-talsfilmer, att se den tidens liv, den tidens stil och mode. De hade snygga möbler då, även om det var mycket annat som inte var så kul.

Ljus och rymd

Tidigare i veckan fick vi nycklarna till ettan, vår lilla stadsvåning. Förut har vi bara varit där en gång och tittat, och då var det på kvällen så idag var första gången jag såg den i dagsljus. Jag hade alldeles glömt bort den röda fondväggen i rummet. Men det får väl gå, vi ska ju inte bo där, bara sova där ibland.

Den tomma lägenheten, även om den är liten, känns ljus och rymlig. Ren och nystädad. Som att starta på nytt. En skön känsla.

Något som är bra med den här ettan är att den har två bra förråd på bottenplanet i huset. Där har jag idag börjat med att flytta in kartonger från förrådet här. Mest är det ouppackade kartonger med barnens småbarnskläder och annat som inte ska packas upp på ett bra tag igen.

Det känns bra att sätta igång med själva flyttningen nu, även om det dröjer en och en halv månad till, minst, innan vi egentligen har flyttat.

Idag har jag också talat med golvsliparen igen, och vecka 10 är bokad för golvslipningen. Det innebär att vi kan flytta in veckan efter. Det kommer att bli fint, att gå på nya, fina golv. Det är vackra furugolv i hela lägenheten utom köket och badrummet.

Det känns som om jag har bara flytt i huvudet just nu, åtminstone när jag inte är på jobbet. Så många gånger som jag flyttat i livet så vet jag hur tröttsamt det är, och att det egentligen kräver betydligt mer planering än vad jag normalt gör. Men kanske kan jag överträffa mig själv den här gången…

Möbler och mattor

Just nu är det bara flytt och jobb i livet. Idag har vi gjort färdigt köpet av vår lilla stadsvåning, en etta på 35 kvadratmeter för att övernatta i när vi inte orkar åka hem. Betalt och klart, och vi har fått nycklarna. Ett steg närmare flytt.

Även om jag inte är någon shoppare i vanliga fall har jag nu börjat fundera på lite nya möbler. Våra soffor är 25 år gamla och nötta och ska bytas ut nu. det har suttit långt inne eftersom de är så sköna, men ack så slitna.  Vi kommer nog att köpa en soffa från Ikea den här gången. Den heter Tylösand och vi har båda två både provsuttit och sovit i den redan eftersom båda pojkarna har sådan soffa. Vilken färg och vilken variant det blir återstår att se.

Dessutom ska vi ha några korgstolar eller -fåtöljer och kanske ett par andra fåtöljer också. Bord och hyllor har vi nog ganska gott om, och ett klädskåp köper vi av den nuvarande hyresgästen. Det står så bra där det står.

I stadsvåningen blir det bara säng, fåtölj, bokhylla och matbord. Dvs lite uddamöbler, mest från stugan.

Mattor och gardiner har vi också så det räcker, och de får duga. Lampor behöver vi däremot, för det går åt betydligt fler när vi nu får nästan dubbelt så stort, och dessutom två bostäder. I stugan nu har vi ju inga lampor eftersom det saknas el där.

Tidningshögar och slitna möbler

Flyttplaner och flyttrensning pågår. Då orkar jag inte hålla städat utan tidnings- och bokhögarna hopar sig på soffbordet igen. Det är skillnad mot de stajlade bilderna på vårt hem till annonsen för några veckor sedan. Då städade jag ordentligt och plockade undan allt stökigt. Nu blir det lite slarvigare tider. Nu fylls vårt extrarum av tomkartonger och jag rensar ut och kastar sådant som inte ska med vid flytten.

Idag inventerade vi våra möbler i stugan och funderar nu på hur vi ska fördela det vi har. Och vad vi ska behålla. Det känns kul att köpa lite nytt men samtidigt är jag emot att kasta sådant som är funktionsdugligt och helt. Sofforna ska vi däremot ersätta, de är så väldigt slitna efter 25 års intensiv användning, och trasiga i klädseln på sina ställen. Men de är så sköna så jag har haft svårt för att skiljas från dem vid tidigare flyttar.

I torsdag kväll var vi och tittade på lägenheten där vi ska bo, och vi längtar verkligen efter att flytta nu. Även om det finns en del skavanker är det himla charmigt och rart där, till och med en mörk vinterkväll.

Installerad i Vita huset

På jobbet tittar jag på strömmande video på New York Times och ser presidentinstallationen i realtid. I bakgrunden hör jag direktsändningen i någon av de svenska kanalerna, några sekunder senare, som ett eko. Och människor i hela världen gör precis som jag, just i detta nu.

Han verkar så avslappnad och glad, och allvarlig när han ska. Men det kanske de alla har varit, fast jag inte sett det? Jag har aldrig tidigare tittat på en amerikansk presidentinstallation så här. När han stakar sig under edsvärjandet känns det som att det spelar ingen roll.

En stund efter presidenteden och nationalsången följer kameran med in i Capitolium och han signerar sitt första dokument som president. Då ser jag att han är vänsterhänt, och det gör honom mer sårbar, mer mänsklig.

Idag kan jag tillåta mig en känslosam sentimentalitet, en tro på något nytt.

Andra bloggar om: , ,

Kim Barnes

Författaren Kim Barnes har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. För över tio år sedan läste jag hennes första bok ”Ödemarker” (”In  the wilderness”) som blev en stark aha-upplevelse för mig. Den handlar nämligen om en flicka som växer upp i en frireligiös familj och som i tonåren tar avstånd från föräldrarnas tro. Så jag kände igen mig, helt och fullt. Hon är några år yngre än jag, men vi är båda 50-talister, och även om hon växte upp i vildmarken i Idaho i USA och jag i Sverige, fanns det många beröringspunkter.

Jag greps av hennes berättelse, skrev en recension i VT, och mailade också till henne om att jag tyckte så mycket om hennes bok, och varför. Hon svarade och uttryckte förvåning över att Pingströrelsen finns även i Sverige (Pentecostal heter det i USA). Vi mailväxlade några gånger och utbytte en del synpunkter kring våra uppväxter.

Hennes bok fick en stor betydelse för mig genom hennes förhållningssätt till sin uppväxt, och den bidrag till att jag kunde förstå både mig själv och min familj bättre. Sedan läste jag också ”Hungry for the world”, som är en fortsättning och som handlar om hennes liv som ung kvinna efter att hon lämnat sin familj.

Nu har jag precis avslutat läsningen av hennes senaste bok, ”A country called home”. Hon håller samma stil av realism och känslosamt djup, och förmågan att skriva om människor som dras in i extrema religiösa situationer har hon kvar. Men även oavsett ämnet är hon en mycket duktig stilist. Den här boken är en roman som utspelar sig i liknande vildmark i Idaho som där hon själv växte upp men nu handlar det om ett ungt par, och en ung moderlös flicka som växer upp. Mycket läsvärt.

Allt ordnar sig

Nu är lägenheten såld. Sista pusselbiten infogad i pusslet. Ja, kanske inte riktigt, men vi är nu överens med köparna, köpeavtal skrivs i nästa vecka och vi ska lämna över den första april. Så allt har gått i lås.

Det är en lång process att byta plats för sina ägodelar i vårt pryltyngda samhälle. Först den administrativa:

1. skriva hyresavtal på nya lägenheten på landet
2. säga upp hyresavtalet på stugan
3. köpa övernattningsetta i stan
4. sälja lägenheten i stan

Det är så långt vi kommit idag. Nu vidtar framför allt de praktiska delarna: sortera, rensa och packa, bära och flytta, köpa nytt. Till påsk ska allt vara klart.

Jag är ingen genomsnittsmänniska

Genomsnittsvensken flyttar tio gånger under sin livstid, har Svensk fastighetsförmedling räknat ut. Det kan ju låta mycket men är det nog egentligen inte. Många av oss flyttar väl runt en hel del.

Själv har jag flyttat 24 gånger hittills i livet, och snart blir det en 26:e. Då räknar jag alla flyttningar mellan ställen där jag bott en längre tid. Det finns bostäder jag bara haft några månader, men längre än sju år har jag aldrig bott i samma hus, bortsett från när jag var barn.

1958 flyttade jag första gången. Då var vi fyra barn i familjen och behövde ett lite större hus än det omoderna torp mina föräldrar hyrde. I den nybyggda villan fick vi rinnande vatten inne, det var som ett under minns jag. Det glömmer jag nog aldrig fast jag bara var fyra år gammal då. Min mor har inte heller glömt det, när vi på inflyttningsdagen stod i källaren och hon drog på kranen i tvättstugan för att skölja av våra stövlar. Min lillebror var med och vi två stod och gapade av förvåning.

19 år i Kalmar

Det finns inte många böcker som handlar om oss telegrafister, åtminstone inte romaner, och inte som jag har hittat. Därför var det särskilt roligt att läsa Majgull Axelssons senaste bok ”Is och vatten, vatten och is”.

En av huvudpersonerna är Elsie, som blir med barn i slutet av tonåren kring 1950. Hon lämnar snart bort sin lille son Björn till tvillingsystern Inez som älskar den lille gossen, mer än den dotter hon får några år senare.

Berättelsen sträcker sig över flera generationer, från 30-talet och fram till idag, när Inez dotter är medelålders och följer med på en isbrytare till ishavet. Där konfronteras hon med sitt förflutna.

Det är, som alltid hos Majgull Axelsson, en välskriven historia om livet, om hur det kan bli och hur våra planer inte alltid går i lås. Om hur fel det kan bli, men också rätt fast man inte tror det.

I Elsie känner jag igen mig. Hon kom som nittonåring, snart 20, till Kalmar där hon gick telegrafistutbildningen på Sjöbefälsskolan. Precis som jag gjorde, men ungefär 20 år senare. I Kalmar bodde Elsie i ett hyresrum på bottenvåningen i en villa (det gjorde jag också).

Visst kan man ibland känna igen detaljer från sitt eget liv i litteraturen, så det här är förstås inte unikt. Många nittonåriga unga kvinnor har börjat sin telegrafistutbildning i Kalmar under de decennier den fanns. Ändå känns det förstås speciellt att läsa om just detta.

Bästa filmen fick priset

Jan Troells film fick årets Guldbagge och det är helt rätt. Så himla roligt!

”Maria Larssons eviga ögonblick” är en så vacker, välgjord och fin film tycker jag. Jag glädjer mig verkligen åt att Jan Troell fick ta hand om just den här berättelsen, för det gjorde han så bra. Och jag gillar Maria Heiskanen i rollen som Maria Larsson.

Det är en berättelse som från början kunde försvunnit i mängden av intressanta människoöden från vår historia. Men det gjorde den inte, tack vare framför allt Jan Troell, men också hans fru Agneta Ulfsäter-troell som skrev ner berättelsen om sin fars faster Maria Larsson i Göteborg som vann en kamera vid förra sekelskiftet.

Andra bloggar om: , , ,