Just nu läser jag Maja Hagermans bok ”Det rena landet” från 2006. Jag är mitt uppe i den men är helt fascinerad av både innehåll och berättarkonst. Hon skriver om konsten att skapa ett lands historia ur fantasin, det vill säga Sveriges forntidshistoria.
Vi har blivit matade med vikingahistorier sedan barnsben. De ärofulla vikingarna som for runt på haven, krigade och plundrade, och byggde landet och nationen. Men hur mycket är egentligen fakta? Hur mycket kommer ur dåtidens och senare tiders propaganda? Det här skriver Maja Hagerman om och penetrerar den svenska historiebeskrivningen från medeltiden och framåt. Det utmynnar i en bakgrund och förklaring till den svenska rasforskningen i början av 1900-talet.
Att vikingatiden är en pimpad och upphaussad hjältehistoria, det har vi nog varit medvetna om länge. Att verkligen ta gamla berättelser, nedtecknade några hundra år efter att de utspelat sig, som sanning; det har nog många känt sig tveksamma till. Ändå har vikingatidens sagor fått någon slags sanningsstatus för att vi så gärna vill ha en ärofylld historia att blicka tillbaka till. I alla fall var det så för herrarna i Götiska förbundet på 1800-talet. De ville förmedla bilden av ett renrasigt och ofördärvad hjältefolk. Och så smög sig rasismen in, till och med ända in i forskningen.
Mycket läsvärt.
Andra bloggar om: Maja Hagerman, Det rena landet, historia