Första dagen på året, då brukar jag göra ett blogginlägg med bilder från platsen där jag befinner mig. Eftersom vi oftast firar nyår hemma blir det från där jag bor. Så är det i år. Vi kom inte ut förrän ganska sent på eftermiddagen så i år är det skymningsbilder. Promenaden gick till Anundshög ungefär två och en halv kilometer bort. När vi kom hem framåt fyratiden var det i stort sett mörkt. (Se bilder längre ner.)
En ska förstås blicka framåt så här på årets första dag. Ju äldre jag blir desto mindre framåtblickande gör jag, för framtiden blir ju bara kortare och kortare. Men nu vet jag att jag är jobbonär, fast jag för några år sedan nog trodde att jag skulle vara pensionär vid det här laget. I år fyller jag 68 och jobbar på för fullt. Jobbonär är ett av orden i årets nyordslista och betyder en pensionär som fortsätter jobba. En sådan som jag. Samma år jag fyllde 65 flyttade vi till Västerås och jag såg framför mig ett liv som pensionär med täta resor till barn och barnbarn i Stockholm. Så kom pandemin och de resorna tog abrupt slut. Så det var lika bra att fortsätta jobba.
Att kunna arbeta som släktforskare är ett privilegium och så roligt så det hade jag inget emot. Och uppdragen bara ramlade in. Det verkar som om många i sin isolering hemma började fundera på sin släkthistoria och ville ha hjälp med att hitta den. Jag har aldrig tidigare fått så många förfrågningar som under pandemitiden. Så jag fortsätter jobba ett tag till. På deltid så att jag nu, efter att ha fått tredje vaccindosen, i alla fall kan träffa mina barn och barnbarn igen. Men pandemin får vi nog leva med ett bra tag till.
Med åren kommer också krämporna och den kroppsliga förändringen. Stel i ryggen och värk lite här och där har blivit vardag. För att motverka det är jag ute och går några gånger varje dag. I jobbet sitter jag ju still vid datorn. Stegräknaren är alltid på och för december blev medeltalet 10 968 steg/dag, vilket jag är nöjd med. Minst 10 000 steg varje dag är mitt mål. Ibland blir det mer, men sällan mindre.
För tio år sedan bröt jag fotleden i höger ben och de sista åren har högerbenet börjat krångla, med värk som påminner om vad doktorn sa när han konstaterade att brottet var läkt: ”Nu är det läkt men det kan bli så att du känner av det resten av livet”. De första åren kände jag inget, det var som vanligt, men nu har nog ”resten av livet” hunnit ikapp mig. Det stör mig att kroppen ska krångla. Men så är det väl att åldras.
Maken testade sina nydubbade springskor i den isiga pulkabacken i Bjurhovda fritidspark.
En kvart hemifrån har vi vidsträckta åkrar i blickfånget.
På väg till Anundshög passerar vi det här torpet som jag tror är ett tidigare soldattorp i Tibble, men är inte säker på det.
Anundshög är alltid fint. Det är Sveriges största gravhög och det finns flera skeppssättningar intill högen. Här har jag varit många gånger.
Anundshög fotograferad uppifrån en av de mindre högarna på området, med en skeppssättning till vänster och en till höger.
Det lyste på Anunds kafé.
Trots att det var minusgrader i luften rann vattnet i bäcken men ovanpå isen.
Intill Anundshög ligger torpet Kvartslund, som jag tror hör till hembygdsföreningen numera. Ingen bor där i alla fall.
Är det detta hus som är det äldre torpet på Kvartslund?
Skylten berättar om torpet. Det senare torphuset byggdes av vagnmakaren Oskar Ehn i slutet av första världskriget.
På väg hem på den gamla kungsvägen söder om gravhögen. Här ska Eriksgatan ha gått på medeltiden. Nu var det nästan mörkt så då behövs reflexer när vi tar oss ut på landsvägen. Maken är ett föredöme.
Där borta väntar stan och höghus på oss. Men vi är fortfarande på landet.