Tankarnas hotell

När jag går till Konsum ett par kvarter bort vid lunchtid idag behöver jag inte ens blunda för att förstå att det här är samma stad som där. Där vi var i går, flera hundra mil härifrån. Jag hör samma ljud från trafiken, ett barn som skriker något ohörbart på avstånd någonstans, människor som pratar och bussen som bromsar in borta i kröken. Det låter likadant och det är lika varmt, en tryckande middagsvärme som klibbar fast på kroppen. Även om det är andra hus och en annan gata. Här är där, och där är här, och jag är lika mycket främling här som där. Här är inte mer hemma än där. Visst, hemma är där vi bor stadigvarande. Men när vi bor, om så bara en vecka, i en annan stad i ett annat land långt borta, så är hemma där just då.

Det är en märklig känsla att resa hundratals mil med flyget, och sedan färdas vidare 40 mil till, på vägen i nattmörkret. Hemma kändes främmande när vi klev in genom dörren till lägenheten i natt, tog ett kliv över posthögen och ställde ifrån oss bagaget. Alla tillhörigheter vi burit med oss, allt det som vi tror att vi inte kan vara utan.

Nu ikväll är vi inne i trallen igen, efter veckan på Azorerna. I alla fall nästan. Springturen i motionsspåret ikväll gick inte så bra som före resan, det är varmt och vi är trötta efter en natt med för lite sömn. Vi har gått massor, i genomsnitt 15 297 steg per dag (122 374 steg totalt på 8 dagar) på Azorerna, för att upprätthålla konditionen. Det känns bra i alla fall.

Nu återstår att ta hand om alla bilder, försöka strukturera dem, och visa vad vi sett.

Det känns vasst under foten och jag känner att jag trampat på något som kanske ger ett sår. Men det det är inte så farligt och det spelar ingen roll. Jag står på en klippa av lavasten någon meter under vattenytan, ute i Atlantens vatten. Klippan är vass och det växer något taggigt på den.
Det är onsdag eftermiddag och sista dagen på Azorerna.
Här på havsbadet i Lagoa någon mil öster om Ponta Delgada är det såååå fint:

Vi kommer att längta tillbaka till Azorerna.

Här sitter vi mitt ute i Atlanten, i Ponta Delgada på Azorerna, och ser en Bergmanfilm på portugisisk tv. Om vi vill. Men eftersom vi råkade komma in mitt i så zappar vi vidare. Efter en lång dag i solen är det skönt att slappa på hotellrummet på kvällen. Snart är det läggdags, efter ett behagligt kvällsdopp i poolen på hotelltaket.
Vi gillar Azorerna. Vänliga människor och ett behagligt klimat, även om det varit relativt varmt idag. Plus 27,2 grader i skuggan i eftermiddag.
Trots att Ponta Delgada är huvudstad är det inte någon stor stad. Vi bor i ena änden av stan och omgivningarna är lantliga. Så här grönt är det på sluttningen fem minuter från hotellet:

På 15-20 minuter går vi till de mer centrala delarna. Där ligger t ex det här huset, på en gata som heter Rua José de Canto:

En bit längre bort, på en gata som heter Rua G.M. Sequiera i närheten av torget Campo de Sao Fransisco, var det dags att ta en kall öl och en varm macka i eftermiddag:

Allt är bra utom hotellrummet. Det är inget fel på hotellet (Vip Executive) i sig eller själva rummet, men det ligger mot den kommunala maskinparken där sopbilarna parkeras och tvättas på eftermiddagen. Det luktar sopor om vi öppnar det enda fönstret. Riktigt trist. Så här ser det ut:

Nästa år är nog det här borta. Det byggs överallt runt hotellet och det ser ut som om det ska byggas här också, enligt byggplanerna som finns som stora skyltar runt kvarteren. På vägen ner till hamnen ser det ut ungefär som i Hammarby Sjöstad.
I morgon åker vi till de berömda Tvillingsjöarna.

I morgon, eller redan idag eftersom klockan är över midnatt, så bär det iväg på semesterresan till Azorerna. Först en natt i Stockholm, sedan går flyget tidigt på torsdag morgon från Arlanda. Och en hel vecka har vi där.

Den sista tiden har jag lagt om taktik med mitt springande. Nu springer jag en annan bana, den på 2,5 km och springer den två varv i stället. Den har inte lika många långa sega backar, även om den också är ganska kuperad. Men den går mer uppe på berget som den långa slingan går upp och ner på.

Tack vare Anna springer jag mer nu (tack Anna!). När vi sprang tillsammans i förrförra veckan fick jag ordentlig draghjälp och sprang betydligt längre i ett sträck än tidigare. Nu har jag inte börjat gå förrän efter 3,5 km (alltså ungefär ett och ett halvt varv). På den långa slingan har jag aldrig sprungit upp för backarna, men nu gör jag det. Det känns bra. Tiden blir ungefär densamma, cirka 34 och en halv minut för två varv.

Om en vecka åker vi till Azorerna på en kortsemester. En veckas sista-minuten-resa är nu beställd, med avresa torsdag morgon i nästa vecka. Vi bor på ett hotell som heter Executive Azores. Lite lyxigt, men det får gå. Det var det enda som fanns kvar.
Azorerna har ingen av oss besökt tidigare, så det känns spännande. Klimatet ska vara behagligt, ungefär som här, och med lagom badtemperatur på runt 20 grader. Att åka ner i södra Europa är ju inte att tänka på nu med den värmebölja som råder.
Det finns ju mycket annat att göra än att bada och sola på Azorerna. Det ser ut att vara mycket vackert där, med kuperat och grönt landskap. Det blir nog en fin resa.

Igår gjorde jag sista arbetsdagen före semestern och följdaktligen börjar semestern idag. Vi firade årets semester i går kväll med att ta med mackor, kaffe och vin ut på Korpaholmarna och sitta på klipporna hela kvällen tills solen gick ner. En värdig början på sommarledigheten, eller hur? Bilden är en av de första jag tagit med min relativt nya mobiltelefon och först idag lyckats få över till datorn via bluetooth.

Idag har jag tillbringat större delen av dagen nere på Strandvägen i Västervik där Boat Meet pågått i fyra dagar. Klubb Maritim Westervik har haft ett eget informationstält där och där har vi medlemmar turats om. Ibland har vi varit 4-5 personer samtidigt, och det är ett trevligt sätt att träffas så här på sommaren när vi annars inte har några ordinarie möten. Dessutom är det kul att prata med folk som tittar in och är nyfikna. Och många bekanta som kommer förbi.

Emellanåt händer det ju inte så mycket när man sitter så där, men utanför tältet är det många som passerar hela tiden. Det är ganska kul att bara titta på folk, alla sorters olika människor som passerar. Framför allt med alla möjliga klädstilar.

Det finns de som är coola och eleganta i vilka kläder som helst och andra som ser hängiga ut fast de klätt upp sig till tänderna. Det går inte att undgå att märka hur många det är som idag inte längre döljer sina valkar kring magen. När jag var ung var det självklart att försöka att inte visa om man var tjock. Idag verkar de flesta inte skämmas för både hängbukar och sittfläsk, och det är väl egentligen ganska befriande. Eller har det blivit så att vi har fler tjockisar idag?