Kategori: Blogga

Om bloggande.

I bloggingspåret

Vart tar tiden vägen? Jag har bara jobbat i tre dagar och redan känner jag mig stressad. När jag var tjänstledig kunde jag planera min dag själv och ta den tid jag behövde till sånt som dök upp, samtidigt som jag ibland kunde sitta 14-15 timmar per dag med uppsatsen.

Nu är det jobb fram till halvsex, hem, och så ska jag hinna med det ena och det andra. Jag har sytt lite, pratat i telefon, pratat med grannarna, varit i motionsspåret. Och vips så är kvällen gången och det är läggdags.

I motionsspåret lyssnade jag på Vår grundade mening (podradio från P1) om bloggarnas betydelse för massmedia. Den intervjuade (det måste ha varit Jörgen I Eriksson från Ekots bloggkrönika) sa att han inte trodde att bloggarna kommer att spela så stor roll för massmedia i framtiden heller eftesom det är så få som egentligen läser bloggarna och de därmed inte får så stor genomslagskraft, inte ens de politiska bloggarna.

Tja, det finns väl andra som tycker motsatsen. Fast jag tror att han har ganska rätt. Även om detta handlade om Danielssonaffären och det bloggrykte som startade den affären så hör det kanske till undantagen. Jag tror, och hoppas, att massmedia inte ska falla i den ryktesgrop som bloggarna kan vara och att den granskande och källkritiska journalistiken fortsätter att utövas.

— 

18 116 steg blev det idag, och 5,5 km-slingan på 39 minuter, delvis joggande.

Bloken och bloggjournalistiken

Gårdagens lågvattenmärke när det gäller inlägg i min blogg ska förhoppningsvis vara en engångsföreteelse. :-) Även om jag ibland inte har det minsta att tillföra världen av vishet så går det inte att avstå från bloggandet. Det blir som ett gift. Säger de…

Även om jag hade tänkt att blogga om något helt annat idag så blir det det om detta: bloken mm. Jag läste nyss på DN Debatt från i tisdags om det nya litterära fenomenet att ge ut en bok av sin blogg, alltså en blok. Hemliga pappans kommer snart, och för författaren Sigge Eklund var bloggandet ett naturligt steg på sitt romanskrivande. Han säger i artikeln att bloggandet fick honom att komma över att känna sig tvungen att alltid "skriva bra" och inte bara skriva.

Vi lär vara 35 000 svenska bloggare enligt artikeln och att så många skriver ohejdat är ju faktiskt ganska fantastiskt. Visst är det rimligt att tänka sig att det leder till nya litterära genrer, ett nytt sätt att se på litteratur. Och en fantastisk tanke egentligen att det skrivna ordet kommit att bli så dominerande i vår kultur. På något sätt tycker jag att det är charmigt. Språket håller på att förändras gradvis och kanske är det inte bara stavning och språkriktighet, utan också vår syn på det litterära språket. Att vi allihopa vågar dela med oss mer av våra tankar och känslor än någonsin förr, utan att det är så högtidligt. Fast det är förstås mycket som lika gärna kunde vara oskrivet. Men är det viktigt för den som skriver så räcker väl det.

Men vi får förstås också slåss om våra läsare. Det är mycket som ska läsas…

Och vem ska då läsa nättidningarna? Det undrar chefen för DN Debatt i en artikel den 20 maj. Han oroar sig för att papperstidningarna och nättidningarna konkurreras ut av bloggar med en oseriöst journalistik och ryktesspridning som medel för att nå läsarna.

Men jag tvivlar på detta, precis som han själv också gör. Jag tror inte att tidningsläsarna, folk i allmänhet, nöjer sig med bloggarna som nyhetsförmedling och förmedlare av en omvärldsbild. Kanske blir i stället den seriösa journalistiken ännu viktigare när rykten och okritisk förmedling av nyheter sprids så fort och lätt som idag. Det blir en alldeles för splittrad bild, och splittrade liv har vi ju nog av ändå i vår postmoderna tid. Jag tror att några måste vara grindvakter och granskare, en journalistik som läsaren kan känna tillit till. 

Däremot kommer säkert det fiktiva skrivandet, litteraturen att påverkas mer. Men även journalistikens form i ökad snabbhet och trovärdighet. 

Tja, vi får väl se några år framåt vad som har hänt. Vem kunde förutsäga bloggexplosionen för fem år sedan? Kanske fanns det någon?

Delvis har jag funderat på detta idag när jag gått mina 16 686 steg, både i stan och i motionsspåret.  

Bloggtest

Jag kunde inte låta bli att göra ett test som jag läste om hos Flärdskrivaren, om vilket år jag är. Testet finns här. Mitt resultat: 1960. Och enligt testmakaren betyder det följande: 

"1960 – 1969: You are a free spirit with a huge heart. Love, peace, and happiness rule – oh, and drugs too."

Visst kan det stämma, bortsett från drogerna. 60-talet har nog präglat mig mycket, eftersom det var då jag växte upp.

Vem är du?

Jag läser vidare i Journalistens artikel (se näst föregående inlägg) att Gustav Holmberg och Jonas Söderström arbetar på en gemensam bok om bloggar, vilket jag ser fram emot att få läsa.

Artikelns författare Paul Frigyes skriver också om hur många bloggare det är som inte presenterar sig, precis som jag också har reagerat på. Varför talar man inte om vem man är? Många berättar ju ändå en hel del detaljer om sig själv, visar bilder och ger många ledtrådar till sin identitet. Men bara halvvägs liksom, och jag undrar varför? Jag kan förstå den som skriver sådant som inte chefen eller maken eller mamma bör läsa, men hur många gör det? Är det en rädsla för att stå för vad man skriver eller för att röja sin identitet? Eller bara brist på ork? Så här är det också på en hel del hemsidor. Ofta har jag sett att man presenterar sig med allt möjligt om intressen, bostadsort, jobb och familjeförhållanden, men glömmer tala om vad man heter.

Nu har jag inte bara läst Journalisten och bloggar idag utan även gjort klart och skrivit ut min uppsats. Universitetet vill ha den i pappersform så imorgon ska kuvertet postas. Måndag kl 15 måste den vara inne, så jag hoppas att posten inte fallerar.

—

6583 steg idag, på Folknykterhetens dag. Och givetvis inte en droppe alkohol.

Bloggar och media

Hur påverkar bloggarna media? Den frågan ställs i dagens nummer av vårt fackorgan Journalisten (tyvärr ingen nätlänk till artikeln). Det handlar om bloggandet som bara växer, och bland mycket annat om journalister behövs när bloggarna berättar allt. Framför allt skvaller. Ett exempel som nämns är bloggen Ytligheter som handlar om mode, smink och kändisar. 

Nog tror jag att vi journalister behövs i en framtid också, för att inte bara de som har fritt spelrum för privat tyckande blir dem som förmedlar vad som händer i världen. Jag tror att journalister behövs för att ge samband, sätta in händelser i sammanhang och ge bakgrund, likaväl som att förmedla de dagliga nyheterna; även om detta också förmedlas via bloggar men mer godtyckligt. Dessutom är många bloggar anonyma, du vet inte vem avsändaren är. Och vem kan man då lita på?

Jag tror också att läsaren som konsumerar bloggar i stället för nyheter förmodligen får en ganska snäv och skev bild av verkligheten, mer än vad som ges av tidningar, radio och tv. Nu talar jag ju i egen sak, och även om en del journalister kanske ersätts av bloggare i framtiden har jag svårt att tro att det är en allmän övergång. Jag tror att du som mediekonsument behöver det filter som massmedia utgör.

Fast ibland undrar jag. I artikeln i Journalisten nämns ju att bloggar om t ex mode och andra ytligheter är populära, liksom skvaller. På VT:s hemsida visar det sig ofta att kriminalnotiser och -artiklar är det mest lästa och kanske är det lite samma sak, samma typ av intresse. Och kanske är det detta vi vill ha, i vår postmoderna tid. Yta.

—

9382 steg idag. Det ska bli fler i morgon.

Ylande vargar?

Är vi bloggare en samling ensamma ylande vargar i cyberrymden? Ja, det menar Julie Leonardsson i sin bildkrönika i Dagens Arbete (IF Metalls fackorgan). Han menar att bloggandet tyder mer på en sorglig existentiell ångest, eftersom det" spridit sig som en farsot i världen" och ingen har tid att läsa alla bloggar utom de få väletablerade proffstyckarnas. Säkert har han rätt i bristen på läsare, det finns ju tydliga tecken på det i många bloggar där bloggarna ropar efter kommentarer. Tja, skriver man för att bli läst ska man kanske inte blogga utan skriva kommentarer i andras bloggar i stället…

Men man kan ju skriva primärt för sin egen skull (vilket detta inlägg väl egentligen är ett bevis på motsatsen på?), men det känns nog lite själsligt ödsligt att se det så, antar jag.

Många har ju funderat över bloggandet som fenomen, som blivit så stort idag. Kan vi hantera denna inneboende kraft att få uttrycka sig men kanske inte bli läst? Ger det kanske större ångest än att inte uttrycka sig alls? Jag menar att det kanske kan kännas ännu mer deprimerande om ingen ser mitt rop på kontakt, om det är kontakt jag eftersträvar. Säkert är det något för vår tids psykologer att konfronteras med.

Finns det någon som läser detta? Och i så fall, skriver du för att bli läst eller för att strukturera dina egna tankar för din egen skull?

Statistik

Idag har jag roat mig med att kolla statistiken för min hemsida och bloggen. Hittills i år har jag haft 946 besök på den här bloggen och totalt 3949 besök sedan starten i februari förra året. Detta gör i genomsnitt 282 per månad eller cirka 10 per dag. Detta är förstår inklusive mina egna besök när jag skriver inlägg och läser och skriver kommentarer. Det gör jag inte varje dag som ni märker, ni många besökare som är här och läser.

Några måste ni ju vara, för allt är inte spamspindlar heller, det kommer inte ens ett spam om dagen numera (säkert tack vare Word Press utvecklade spamskyddstjänst). Men jag vet inte vilka ni är. Och det blir jag förstås nyfiken på. Ibland kommer en kommentar i bloggen eller ett mail och det är jätteroligt.

På min startsida har jag haft 1042 besökare hittills i år, och 3891 sedan förra årsskiftet, vilket gör cirka 250 per månad eller åtta per dag. 

Statistiken visar också att antalet visade sidor på hela min sajt är 7017 hittills under april, fördelat på 2811 besök. Mina besökare kollar alltså på flera sidor varje gång. Under mars visades 16 550 sidor på 7153 besök. 

Mycket siffror blir det… 

Bloggkartan 3

I blogg-Sverige går det snabbt när saker händer. Redan nu är det massor som har anmält sig till den nya bloggkartan sedan igår. Jag kollar där för jag tycker att det skulle vara intressant att se när det kommer någon mer bloggare från Västervik på kartan. Än så länge är det bara jag. När blir det en till?

Då och då har jag sökt efter bloggare i Västervik men bara hittat en till, plus en som numera har flyttat. Det klart att det finns fler, inte skiljer vi oss från andra, vi västerviksbor. Vi är givetvis som svenskar i allmänhet och då är ju bloggen ett inte ovanligt verktyg för kommunikation, och inte minst reflektion.

Hur många bloggar det finns kan förstås ingen veta, men över 3000 har registrerats. Det finns säkert en hel del till.

Säg att det finns 5000 bloggar i Sverige nu, ska vi översätta det till Västervikssiffror så skulle det betyda 20 bloggar här i kommunen. Eller 15 om vi går efter siffran 3000. Säkert finns det bloggare ute på landsbygden också. De vill jag hitta.

Jag läser med förkärlek bloggar skrivna av landsbygdsbor, eftersom jag själv är en stadsbo i exil, om än frivillig. När jag surfar runt på bloggar ibland så kan jag inte undgå att förundras över alla dessa ord och tankar vi släpper ifrån oss ut någonstans där vi oftast inte vet vem som läser. Kanske både mamma, kompisen och hyresvärden. Och chefen! Är det därför så många bloggar är anonyma?

Att vi har någon slags obändigt berättarbehov men kan inte stå för allt i alla situationer (tänk om chefen visste vem jag verkligen är?). Är vi för öppna och sprider vårt inre för lättvändigt? Snarare är det nog så att de som läser min blogg är till stor del är helt andra än de jag umgås med i vardagslivet.

Detta diskuterade vi (två kurskamrater och jag) här om dagen. De andra två har jobbat ihop sedan tidigare kurser och skrivit uppsats ihop, så de känner varandra ganska väl uppfattar jag. Jag bytte bloggadress med en av de andra (nej, M, jag har inte läst i din blogg) och J sa till M att "jag vet inte om jag ska läsa din blogg för jag tror inte jag vill komma in i din hjärna". Bra fomulerat, för så kan jag känna det också.

Jag vill ha min egen bild av den människan jag umgås med, inte den bild hon eller han visar mig i sin blogg. Vi spelar ju olika roller i olika relationer, efter vissa mönster som vi lärt oss, men i bloggen blir det ofta en kakafoni av alla roller.

Samtidigt finns ju också aspekten att bloggandet ger en större helhetsbild av människan, som kan öka förståelsen. T ex om en arbetskamrat bloggar om sin oro för vissa arbetsuppgifter och den bild hon visar oss på jobbet är en säker och kaxig människa som inte tvekar om något, då förstår man ju bättre den fasaden och varför den visas upp. (Lite vardagsfilosofi kan man väl unna sig så här en vanlig tisdagmorgon…)

Nej, jag tror att jag helst läser bloggar av helt okända, men gärna också i min geografiska närhet. Det ger så många nya intressant tankar, om man bläddrar förbi alla shoppinglistor och barnsnytarinlägg (som har sin poäng för de intresserade).

Och särskilt glad blir jag när jag hittar en blogg av en 50-talist, för vi är givetvis speciella.

Bloggkartan 2

Det är en bra service som Johan håller med och det ska bli intressant att se om det så småningom finns fler bloggare från den här trakten, eller från mina hemtrakter. Jag är glad att du finns, Johan, och gör det du gör. Tack!