Mammas vinbär

mammasvinbar

Det här är en pytteliten röd vinbärsbuske med tre bär på. Men busken är inte så gammal än så jag räknar med att den blir större med tiden och ger mer bär. Den är ett skott från min mammas vinbärsbuske. Jag fick den av pappa förra året. Han har lagt ner en gren mot jorden och lagt en sten på, sedan har den rotat sig under ett år och förra sommaren fick jag den med mig hem.

Jag fick också en likadan kvist från den svarta vinbärsbusken och förra året planterade jag båda två i mitt trädgårdsland. Allt såg ut att gå bra men så i våras hade hjortarna vari inne i vår trädgård och slitit loss den. Den lilla busken låg flera meter bort på gräsmattan. Jag planterade om den men den tog sig inte utan dog, ledsamt nog. Men pappa ska ordna ett nytt skott till mig, som jag får nästa sommar.

En liten kvist från den lilla busken var avbruten och den stack jag ner i marken. Den har tagit sig men är ännu bara en pinne med några gröna löv på. Får se om den överlever. Jag hoppas det.

Min mamma gick bort i cancer 2009. Hon var mycket förtjust i sin trädgård och vårdade den väl. Hon låg på sjukhus på sommaren, just när vinbären mognade. Jag var hos henne och hälsade på då och plockade vinbär som jag hade med mig hem. Nu hoppas jag så småningom på större skörd från den busken jag har efter henne.

Vinbär är gott och det finns redan en stor och frodig vinbärsbuske i trädgården här, en med vita vinbär. Den står invid ena gaveln och har funnits här länge. Den plockar jag av varje sommar och gör bland annat marmelad av bären.

Nelsonvinbar

Den gamla busken kommer att ge en riklig skörd i år också, precis som den brukar.

 

Syrener går att dricka

6264

Nu har jag provat att göra syrendricka, en ny och god erfarenhet. Man gör ungefär som man gör fläderdricka men smaken blir lite annorlunda. Drickan blir ganska syrlig men med en tydlig smak av syren. Jag trodde den skulle smaka parfym men det gör den inte.

Man får spä den med vatten men hur mycket varierar. Drickan är inte lika söt som saft så kanske hälften vatten eller lite mer kan vara lagom.

Receptet jag följt kommer från Gröna skafferiet. Det är det recept jag hittade som innehåller minst andel socker. Jag gjorde dubbel sats.

6124
80 blomklasar gick åt.

Recept (kopierat från Gröna Skafferiet):

80 klasar lila bondsyren
2 citroner (eko)
1 liter socker
3 liter vatten,
50 gr citronsyra

Tvätta syrenblommor och citron. Skala av det yttersta gula skalet av citronen och pressa sedan ur saften. Lägg citronskal och saft i en värmetålig skål tillsammans med syrenblommorna och citronsyran.

Koka upp vatten och socker och häll över syrenblommorna. Låt stå svalt 3 dygn och sila sedan av. Späd efter smak.

6130
Jag har läst i andra recept att man ska lägga blommorna på vitt underlag (t ex papper) innan man gör drickan för att de små krypen ska krypa fram. Men det var inte många kryp.

6132
Ett rejält fat i rostfritt stål är bra att göra drickan i eftersom du häller kokhett vatten över blommorna och citronen. Jag pressade inte ur saften ur citronerna utan skar dem i skivor som jag lät ligga ihop med blommorna. Skålen har stått i kylskåpet i tre dagar och jag har rört om någon gång varje dag.

6266
Så här mycket blev det, drygt tre liter. De två största flaskorna är på en liter, de två råsaftflaskorna på 8 dl. Jag vet inte riktigt hur hållbar drickan är, därför fryser jag in den i plastflaskor. Fyll dem inte ända upp, innehållet utvidgar sig när det fryser. Glasflaskan är det jag har i kylskåpet nu.

6043
Nu är syrenerna på väg att blomma över. Använd helst blommor som nyligen slagit ut.

Lägesrapport den sista maj

Sista dagen i den sista vårmånaden maj, efter en intensiv vår som kulminerade den gånga helgen. Då kom äldste sonen med sonhustru och mitt ena lilla barnbarn på besök tillsammans med hans svärföräldrar. Det var fint att fira mors dag ihop, tre mödrar, en farmor och en mormor. Det var inte planerat, det råkade bara passa just den här helgen. Och så roligt det var!

morsdag
Vi gjorde en liten utflykt i vårgrönskan i lördags. Barnbarnet på väg att möta maken och sin mormor på stigen ner till sjön.

Maj har bjudit på flera möten. På kristi himmelsfärdsdag kom andre sonens svärföräldrar på ett kortare besök, på väg söderut. Så roligt det är att ha dessa kontakter! Och förra helgen träffade vi min lillebror med sambo när maken och svägerskan sprang Göteborgsvarvet. Det blev några fina dagar tillsammans hos dem utanför Göteborg.

Igår grävde jag ner de sista fyra potatisarna, några överblivna som blivit kvar, på några ställen där det fanns plats. Det blir väl höstpotatis. Alla de jag satt tidigare har redan kommit upp, löken är uppe och jordgubbarna är på väg.

jordgubbe1

Snart måste jag ta lite semester eftersom jag ska jobba några veckor i juli.

Gräver ner potatis

potatis1

I förra veckan började jag vårbruket. Då vände jag ner lite gödsel i potatislandet. Idag har jag grävt ner den första sättpotatisen. 14 stånd hoppas jag det ska bli efter dagens arbete. Det är ett par korta rader och så några vid sidan om en vinbärsbuske. Visserligen ska det bli frost natten till måndag men jag tror att de klarar sig nere i jorden.

potatis2

Potatisen har förgrott inne i vår. Ett par har legat ihop så tätt att groddarna växt ihop, så de får ligga tillsammans i jorden.

potatis3

Jag har mer potatis kvar som får gro lite till. Jag sätter i omgångar nu fram till mitten eller slutet av maj, beroende på tid och väder. Att sätta nu runt den 20 april är tidigt för min del. Första maj brukar annars vara starten för att sätta potatis, och var så förr i tiden också, åtminstone i mina hemtrakter. Förra året satte jag de första den 19 april, men de kom inte upp så mycket tidigare än de som jag satte runt första maj, vad jag minns.

Gruvstrejken 1972

Ibland kopplar jag av med att läsa en deckare. Som idag, efter en arbetsintensiv vecka. Det blev ”Revolutionens barn” av Peter Robinson. Han slog igenom stort med ”En ovanligt torr sommar” för ett antal år sedan, den tror jag att många har läst.PeterRobinson

Framför allt gillar jag hans deckare för att de utspelar sig i Yorkshire, där jag själv bodde när jag var i England i min ungdom. Jag var först i Stockton i norra Yorkshire och sedan i Doncaster och Scarborugh längre söderut.
Den här deckaren (den senaste av hans som kommit på svenska tror jag) handlar om just den tiden också, 1972-73. Det var då jag var där, i ett och halvt år.

I boken är en viktig del av intrigen de gruvstrejker som skedde just då, 1972, och fler strejker senare. Jag ska inte berätta för mycket om bokens innehåll men en man i min ålder mördas och mordutredningen går tillbaka till hans liv just dessa år.

När jag läste detta idag kom jag ju ihåg gruvstrejken och den stämning som rådde där just då. Jag jobbade bland annat på ett litet hotell i Scarborough och en av mina arbetskamrater, Jane tror jag hon hette, kom från en gruvstad och hennes pappa och bror deltog i strejken. Det var en ibland hätsk stämning minns jag, och det kommer fram en del om det i den här deckaren.

Ja, tänk så lite det behövs för att komma ihåg sådant som hände i ungdomen.

Yorkshire är väl inte den roligaste platsen på jorden men jag gillade att bo där då. 25 år senare var jag tillbaka med mina barn och visade dem var jag bott och arbetat, och då hade mycket förändrats. Kanske vore det dags igen att göra om en sådan nostalgiresa.

Boken är för övrigt mycket läsvärd om man gillar deckare och om man vill läsa om det engelska klassamhället.

Den mystiska forntiden

5161

På andra sidan landsvägen, om man går en bit in i skogen från oss, så stöter man på en lång stengärsgård. Den är snörrät och har två hörn och så är den väldigt lång. Kanske en kilometer lång. Så känns det när man följer den i skogen, men jag har inte mätt.

Idag har jag för första gången följt den ända till slutet. Mitt inne i skogen tar den bara slut, utan någon antydan till att det funnits en fortsättning. En bit bort ligger en mindre hög med sten. Kanske var det tänkt att gärsgården skulle fortsatt här.

5162
På några ställen har gärsgården rasat och djur och människor tar sig lätt förbi.

5165
Ett av de två hörnen, det som är längst bort om man följer muren från landsvägshållet.

5166
Här har en del sten rasat ner och på andra sidan ligger en liten hög med sten. Kanske skulle den använts till att fortsätta bygget.

5171
Här tar den fina gamla stengärsgården slut mitt ute  skogen. Den bara slutar i ingenting, inget nytt hörn, inget stenras och inga spår efter något stängsel.

5175
I närheten av gärsgårdens slut ligger den här stenhögen, och har nog gjort så ett tag. Det finns gott om sten även här uppe i nordöstra hörnet av Småland.

Jag undrar varför den byggdes och när.  Av vem? Förmodligen anställda statare på Helgerum. För jag antar att den byggdes på 1800-talet, när man dikade ut och tog upp nya odlingsmarker. Men byggdes den för att stänga inne betande kreatur eller för att stänga ute vilda djur från odlad mark? Hade den bara byggts för att få bort sten från åkrarna hade den väl lagts som en åkerholme eller i en hög i skogskanten.

Om den hade gått runt ett gammalt gärde hade jag förstått syftet med den. Nu börjar den nästan ute vid landsvägen och fortsätter in i skogen. Fast landsvägen gick längre bort då, så när den byggdes kan det kanske ha varit hörnet av en bit åker. De två murhörnen är inte rätvinkliga så att den bildar en mur runt en fyrkant med gärsgård på tre sidor, utan hörnen är snarare 135 graders vinklar.

På ömse sidor om gärsgården ligger öppna fält men det är skog emellan på båda sidor och man har känslan av att man går i en skog fast det kanske bara är hundra meter bort till gärdet. Kanske var landskapet öppet här på 1800-talet.

På Googles och Eniros kartar kan man i flygfotoläge ana den raka gärsgården. Jag trodde det skulle gå att se den även på 1943 års ekonomiska karta, som bygger på flygfoton, men där kan jag inte riktigt urskilja den.

Det ligger ett sådant enormt arbete bakom denna gärsgård. Precis som bakom alla gamla stengärsgårdar. Tänk er att baxa upp all den här stenen ur åkern, forsla den till där muren byggs och sedan fördela stenbumlingarna så att det blir en bra och hållbar gärsgård för många generationer framåt.

I Småland finns det som bekant väldigt mycket sten i markerna, och ända sedan människan började odla, eller sedan bönderna kom, har man fått röja sten. Det finns mängder med gamla odlingsrösen i skogarna, där det tidigare varit odlingsmark men fått växa igen.

De första stengärsgårdarna ska ha anlagts runt de gamla pestkyrkogårdarna, enligt boken ”Stenminnen” av Ida Andersen och Åsa Nyhlén (2007). Boken handlar om småländska stengärsgårdar och har fantastiska bilder.

Det var på 1700- och 1800-talet som man började anlägga stengärsgårdar, som en del av det vi kallar den agrara revolutionen då jordbruket utvecklades och brukningsmetoderna förbättrades. När bönderna, som tidigare arrenderat jorden, fick möjlighet att köpa loss sin mark satte de igång och bröt sten för att få större arealer att odla på.

Men här i Helgerum var det inte så. Här var Helgerums gods ett stort och sammanhållet gods genom historien och ända fram till 1925, när slott och slottspark styckades av. Och det var först då som laga skiftet genomfördes här. Kanske var det baron Raab som bestämde att hans anställda på godset skulle bygga gärsgården någon gång under hans tid på 1800-talet. Jag tror på att det var så. Det gick nog åt en hel del mannakraft för att genomföra detta, och allt annat arbete också.

5177
Till vänster om diket går den gamla landsvägen, och den är inte mer än ett hjulpar bred som ni ser.

Något annat som jag också förundras över är den gamla landsvägen, inte så långt från gärsgården. Vägen går sedan någon gång på 30-talet (kanske slutet av 20-talet) nedanför huset där vi bor, förut gick den ovanför. Idag ingår den i beteshagen där fåren går under sommarhalvåret, men den användes som allmän landsväg ända fram till slutet av 60-talet då den nuvarande landsvägen byggdes.

Den gamla landsvägen är mycket smal och det kan inte ha varit plats för mer än en bil åt gången. Några mötesplatser har jag inte sett att det kan ha funnits på sträckan från vårt hus till bokskogen. Kanske är det en kilometer dit.

På 60-talet hade man börjat bygga ut sommarstugeområdet Äskestock och det ska ha varit på grund av trafiken dit som nya landsvägen byggdes. Men det måste ändå ha gått många lastbilar med byggmaterial och annat ut till Äskestock innan den nya landsvägen var färdig. Och det här var den enda farbara vägen här. På ena sidan om vägen löper ett djupt dike, säkert ett par meter djupt, och på andra sidan är berget. Hur gjorde de när de möttes på den här smala vägen? Idag kan jag inte förstå det. Eller var vägen bredare då och diket inte fanns? Jag vet inte.

Sådant här kan jag gå och grunna på när jag ser sig om i hemtrakterna.

Bok om politik

När jag låg sjuk i förrförra veckan läste jag en mycket intressant bok, Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt. I stället för att skriva en vanlig bokanmälan har jag skrivit om boken som ett brev till Håkan Juholt. På 80-talet var vi arbetskamrater en kort tid.

Hej Håkan!
Att det var en smärtsam upplevelse för dig att läsa Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan” har du vittnat om, och det är i allra högsta grad begripligt. Du blir avklädd in på bara skinnet, precis som många andra i ditt parti. Men du har också skrivit att det är härskarteknik att möta boken med tystnad, så som skett från partiets ledning efter att den kom ut. För här berättas inifrån om det som annars sällan avslöjas.
Ja, boken är verkligen en ögonöppnare och en mycket kritisk inlaga om politik, inte bara om socialdemokratisk politik och om dig och de som fanns runt omkring dig under din tid som partiledare. Den visar också hur maktbegär och korruption, under namn av lobbyism, blivit legitima inslag i dagens politiska värld.
Det här är en mycket läsvärd bok för alla med politiskt intresse, oavsett om det intresset lutar åt höger eller vänster. Den som läser bör inte låta sig luras av att författaren Daniel Suhonen är en socialdemokrat i vänsterfalangen, hans avslöjanden ställer sig över det. Här handlar det om hur en dold och rutten politisk agenda fått så starkt fäste att man lätt kan dra slutsatsen att vi är på väg mot en politisk avgrund.
När vi för väldigt länge sedan på 80-talet var arbetskamrater under en mycket kort tid på Oskarshamns-Nyheterna upplevde jag dig som en genuint god människa, något som inte motbevisades under de kommande år vi var kollegor i samma tidningsföretag. Det är så jag sett dig även på senare år, för ett första intryck kan vara outplånligt. Men jag förstår också att politiken på toppnivå ställde för stora krav och, som du själv konstaterat, gjorde du misstag. Och där, på toppen där det blåser som mest snålt, finns inga utrymmen för misstag.
Jag tycker också, som du, att detta är smärtsam läsning. Så naiv jag varit, som trott att politik handlar om ideologi och demokrati och att folket väljer de politiska ledare folket vill ha. Så fel jag haft, och så plågsam denna upptäkt är efter att ha läst boken.
Personligen är jag imponerad av att du orkat gå vidare som socialdemokrat och inte gett upp för det massiva motstånd du utsattes för. För det som framgår i den här boken är att det skulle kunna knäckt vem som helst, det som starka krafter vid sidan om dig hoppades på.
Boken är en stark uppgörelse med det politiska livet i stort och med delar av socialdemokratin i Sverige, och som kastar ljus över skeenden där man förmodligen hoppats på att få fortsätta verka i mörkret.

Kalmar på 50-talet

Karin Wahlberg: Livet går vidareNyss läste jag Karin Wahlbergs bok Livet går vidare,  en roman om 50-talet. Den handlar om människor som har någon slags anknytning till sjukhuset i staden Ekstad. Detta är andra delen i en romansvit och utspelar sig från januari till maj 1954.

Karin Wahlberg har annars mest skrivit deckare. Hon arbetar som läkare på Gotland.

Boken är nog egentligen inte i min stil, men helt OK. Lite småtrevlig även om det finns tragiska inslag. Men det jag gillar mest är beskrivningarna av Ekstad, som jag är helt säker på ska vara Kalmar. Karin Wahlberg växte upp i Kalmar på 50- och 60-talet men hade flyttat därifrån när jag kom dit 1974. Allt hon skriver om sjukhuset och stadsdelar och hur och var folk bor, det stämmer precis, för sådant har inte ändrats på 20 år. Men det som får mig att verkligen förstå att det handlar om Kalmar är att hon i boken berättar om Läkarfruföreningen. En av huvudpersonerna, Nancy Brandt som är gift med en kirurg, är medlem i denna förening.

Den här föreningen, Kalmar Läkarfruförening, fanns fortfarande på 70-talet, och kanske ännu senare. Jag minns att jag hörde talas om den och knappt trodde att det var sant att en sådan fanns. Doktorinnorna, som de kallade sig, hade en egen förening. Enligt boken var det för att umgås och idka välgörenhet. Det stämmer nog. Jag tror att det var för att föreningen kom på studiebesök på min arbetsplats som jag stötte på dem i slutet av 70-talet. Sedan blev jag bekant med en kvinna vars syster var med där (om jag minns rätt).

Även karaktärerna i boken kan kanske vara skapade utifrån verkliga förebilder. En läkare som beskrivs påminner om en jag själv besökte på 70-talet.

Utgångspunkten för romansviten ska vara den sista polioepidemin, som härjade i Sverige hösten 1953 och som är en viktig del av framför allt den första delen Än finns det hopp. Kanske glömt idag, men många i Sverige som överlevde den har fortfarande sviter kvar.

Novembergrått nyår

På nyårsdagen brukar jag de flesta år gå ut med kameran och fotografera min omgivning. Varje år har jag inte gjort det, men oftast, åtminstone sedan 2009.

I år är det murriga och novembergrå bilder. Jag skulle hellre ha lite snö som lyser upp. Inget tjockt snötäcke utan ett par centimeter, det vore lagom.

I år gick jag en liten vända ner till vattnet och sedan runt slottet. Och faktiskt hittade jag ett ställe där jag aldrig förr satt min fot, vad jag vet.

Under min promenad träffade jag på två sommarstugegrannar och det blev två trevliga samtal med människor som jag tidigare bara sagt hej till när vi setts. Kanske är det ett tecken på att jag ska vara mer social under det kommande året? Jag har tendenser att sitta hemma och uggla på kammarn.

1ny1
Vattnet står högt i Landviken nu, men har stått högre. Det syns på isen som sänkts en aning sedan i söndags, när jag var här senast. Bredvid grusgången är det en gräsplan och vattenlinjen brukar gå där själva bryggan börjar.

1ny2
Man skulle kunna tro att vi är i ett träsk men så är det inte, bara lite vattensjukt bredvid bryggan. Är det al som växer här, tro?

1ny3
På sina ställen är det grönt i skogen, både av stensöta och mossa.

1ny4
Här tror jag att varvschefens hus har legat en gång i tiden. Det ser ut som en syrenberså och jag har många gånger funderat på om det är resterna efter den bostad som ska ha legat här på 1800-talet.

1ny5
Slottet tronar på sin kulle som vanligt.

1ny6b
Ser du den påbörjade stenkistan som skymtar nere i vattnet. Kanske ska det bli en ny brygga nedanför slottet?

1ny6
Mycket har gjorts i ordning sedan slottet fick nya ägare (2011, tror jag). Här var det tidigare helt igenväxt. Nu ser man den gamla vägkanten till höger. Här gick landsvägen för hundra år sedan, där man nu gjort en trappa.

1ny7
Den gamla busshållplatsen, plankan i eken, är kvar sedan mitten av 1900-talet. Men det är länge sedan bussen slutade gå här.

1ny8
Vid den här platsen har jag aldrig varit förut, trots att jag gått mycket i omgivningarna de snart sju år vi bott i Helgerum. Det här är resterna av det gamla brofästet över ån, om jag är rätt underrättad. Utanför bild till vänster ligger Älvkullen, det gamla värdshuset från 1700-talet.

1ny9
På andra sidan vattnet. Här måste den gamla bron ha gått över ån.

1ny10
Jag undrar hur länge det här trädet ska stå kvar.

Till den sista vilan

Idag har jag haft begravningströjan på mig igen. Min förre chef Sven-Åke Lindblad gick bort för en månad sedan. Idag har begravningen varit.

Leden tunnas ut. Sven-Åke är den sjätte av mina tidigare arbetskamrater som jag följt till sin sista vila. Alldeles för tidigt, han blev bara 72 år. Den hemska sjukdomen alzheimer förmörkade hans sista år.

Sven-Åke var redaktionschef på Västerviks-Tidningen och anställde mig i augusti 1994. I 18 år blev jag kvar och under tiden hann han gå i pension. Det gjorde han 2008, ett år då tre av tidningens fyra chefer lämnade av samma skäl. Sedan dess har en stor föryngring skett på redaktionen och det är inte många kvar idag av dem som var med på Sven-Åkes tid.

Redan ganska snart efter att jag anställts pratade Sven-Åke om att han planerade för att ta förtida pension, för han ville göra annat. Men det blev så klart inte så, han var kvar till 65. För honom var tidningen en så stor del av hans identitet, tror jag, att han inte hade varit densamma utan sin länk till tidningen. Han var en riktig tidningsman som i äldre tider, djupt engagerad i samhället och i tidningen. 43 år blev det på VT, han började där i mitten av 60-talet.

Senast vi talades vid var för tre år sedan, nästan på dagen. Det var på vår gemensamma tidigare chef Bertil Anderssons begravning. Då visste vi på tidningen redan att Sven-Åke kämpade mot alzheimer. Vi talade om gamla tider på tidningen och det blev en fin stund, så som en minnesstund efter en avliden ska vara. Idag talade vi om Sven-Åke, vi från VT som arbetat tillsammans med honom där.

Att en människa är borta är sorgligt. Nu har Sven-Åke fått vila efter en lång och plågsam kamp.