Mörker och ljus

IMG_9534
Från dagens promenad hemmavid. Visserligen är det skugga där jag går men solen ligger på lite längre fram.

I dessa mörka tider i världen försöker jag hitta något att glädja mig åt, för att inte oro och sorg ska ta över. Och det finns så klart mycket att vara glad för.

barnbarn
Mina underbara barnbarn. Tre nya under förra året, och så deras några år äldre syskon. Jag som aldrig var en gullegullmamma när mina egna var små, jag tycker att det är en förmån att få umgås med dessa små liv. Mina egna barn har jag alltid tyckt att de varit i sin bästa ålder just nu, oavsett när, och det tycker jag fortfarande. Det är fantastiskt att ha fått de två barn jag har och numera också barnbarn. Min stora glädje i livet.

Att leva i ett gott förhållande är också en glädje.

Jag glädjer mig också åt resten av min familj och stora släkt. En stor släkt är en skatt.

Och så har jag ett, eller snarare två, roliga jobb. Att skriva och att släktforska, och roligast är det när jag kan kombinera dem.

De mörka krafterna som vinner terräng i världen är ett hot mot vår gemensamma framtid. Men hopp finns hos de många som inte finner sig i detta utan reagerar med motstånd och opinionsbildning, som står upp för sina rättigheter, som de många kvinnor som marscherar just idag runt om i världen.

I höstas, när det kändes som värst efter valet i USA, läste jag den här artikeln (på engelska) av en historiker i England som heter Tobias Stone. Den ger både fruktan och hopp.

Gott Nytt År!

I höst har bloggandet legat nere för min del. Jag har prioriterat annat, bland annat mina numera fem barnbarn. Under 2017 hoppas jag ha både mer tid och energi för bloggandet. Så på återseende!

29dec
Himmel över Helgerum vid solnedgången idag.

Marmelad på tomater

Skörden är så riklig på tomater i år så vi hinner inte äta alla som mognar. Än är det fullt av tomater på flera av plantorna i växthuset.

För att ta hand om en del av överskottet (av det som jag inte gett bort) har jag gjort tomatmarmelad. Den gör man på både mogna och omogna tomater och blir fantastiskt god. På nätet finns många recept och mitt är en modifiering av flera.

1
Till tomatmarmelad tar man både mogna och omogna tomater.

Recept (som med fördel kan halveras):

1,5 kg mogna och omogna tomater
7 dl socker
3 citroner (eko)
2 dl vatten
2 matskedar riven ingefära

Gör så här:
Borsta och skölj citronerna. Skär upp dem i bitar i lagom marmeladstorlek. Jag klyftar först och skär sedan tunna skivor. Låt dem koka i lite vatten 10-15 minuter. Jag brukar göra så med citron till marmelad för att den ska bli lite mjukare.
Skålla tomaterna och dra av skalet. Skär dem i små bitar.
Koka tomatmassa och citroner under lock 20-30 minuter. Det ska inte stormkoka utan på lagom värme så att det inte bränner fast. Rör då och då.
Tillsätt socker och ingefära och rör om.
Koka upp igen och låt det koka kraftigt utan lock i 10-15 minuter. Rör om!
Gör marmeladprovet, dvs häll upp på en tallrik och sätt den i kylskåpet några minuter. Om marmeladen är någorlunda fast när den svalnat är den färdig.
Häll upp på varma burkar.

2
Koka tomatmassa, citroner och vatten.

3
Av 1,5 kg tomater blev det sju burkar marmelad i varierande storlek.

plommon
När jag ändå höll på i köket gjorde jag också lite plommonmarmelad. Till den har jag inget recept utan har bara skurit plommonen och citronen i småbitar och kokat det med lite vatten och socker. Sockermängden har jag smakat av efter hand.

Odlingsrapport sista juli

tomat4

Nu har mina tomater börjat mogna och i veckan som gått har jag skördat några varje dag. Jag har aldrig tidigare haft så rik skörd, men det beror på att jag i år fått låna ett växthus hos en bortrest granne. Stort tack, granne!

gurka

Det är första gången jag har en gurkplanta, för de kräver växthus har jag förstått. Den här gurkan är den fjärde jag skördat i sommar, och de är riktigt stora. Fler är på gång. Jag gillar gurka och de smakar något helt annat än de köpta, precis som andra hemodlade grönsaker.

paprika

I västhuset har jag också en paprikaplanta. Den är kvar sedan förra året. I höstas tog jag in de tre plantor som jag hade haft ute över sommaren. I våras började det komma nya paprikor och alla tre har gett skörd i sommar. Två av dem står kvar inne, och på dem kommer det nya paprikor nu.

potatis

Potatisen ger också rik skörd, men det varierar lite mellan olika sorter. Jag har minst tre sorter, kanske fyra. Den enda som jag vet vilken sort de är, det är de röda. De heter Silla och kommer från Skurebo utanför Vetlanda, en väldigt god sort. Tack Maria! Jag sparar sättpotatis av årets skörd varje år, och har blandat ihop sorterna lite.

squash

I år har jag också en squash som är på väg att ge skörd igen. Jag skördade två i början av juli, sedan blev nästa dålig men de här ser fina ut. Båda gurkan och squashen har jag fått av min äldste son. Tack!

tomat1

Fler tomatbilder! Ni ser så riklig skörd det blir. De är stora och fina och växer väldigt bra i växthuset.

Jag har åtta tomatplantor. Tre av dem är två olika sorters körsbärstomater, två är vanlig Dansk export, en är en gul sort och två är sorter som jag inte riktigt vet hur de blir. Den ena plantan köpte jag på Botaniska trädgården i Göteborg i maj och på etiketten finns bara ett namn. Än har de inte mognat. Den andra plantan har tappat sin etikett och de börjar gulna nu men är inte mogna. Kanske blir de röda också.

tomat2

tomat3

Jordgubbarna har inte gett någon skörd efter omplanteringen i våras, bara enstaka bär som sniglarna och sorkarna till stor del ätit upp. Detsamma gäller smultronen jag fick i somras från Sundhult. Tack för dem!  Jag tror att de tar sig till nästa år. Hallonen har inte heller riktigt trivts i år, kanske har det varit för torrt. Ett par liter har jag fått. Men löken blir fin.

blabar

I skogen skördar jag blåbär. Det finns blåbär överallt, även om de är ganska små och lite torra på grund av torkan under försommaren. Men då får man plocka många i stället.

Mammas vinbär

mammasvinbar

Det här är en pytteliten röd vinbärsbuske med tre bär på. Men busken är inte så gammal än så jag räknar med att den blir större med tiden och ger mer bär. Den är ett skott från min mammas vinbärsbuske. Jag fick den av pappa förra året. Han har lagt ner en gren mot jorden och lagt en sten på, sedan har den rotat sig under ett år och förra sommaren fick jag den med mig hem.

Jag fick också en likadan kvist från den svarta vinbärsbusken och förra året planterade jag båda två i mitt trädgårdsland. Allt såg ut att gå bra men så i våras hade hjortarna vari inne i vår trädgård och slitit loss den. Den lilla busken låg flera meter bort på gräsmattan. Jag planterade om den men den tog sig inte utan dog, ledsamt nog. Men pappa ska ordna ett nytt skott till mig, som jag får nästa sommar.

En liten kvist från den lilla busken var avbruten och den stack jag ner i marken. Den har tagit sig men är ännu bara en pinne med några gröna löv på. Får se om den överlever. Jag hoppas det.

Min mamma gick bort i cancer 2009. Hon var mycket förtjust i sin trädgård och vårdade den väl. Hon låg på sjukhus på sommaren, just när vinbären mognade. Jag var hos henne och hälsade på då och plockade vinbär som jag hade med mig hem. Nu hoppas jag så småningom på större skörd från den busken jag har efter henne.

Vinbär är gott och det finns redan en stor och frodig vinbärsbuske i trädgården här, en med vita vinbär. Den står invid ena gaveln och har funnits här länge. Den plockar jag av varje sommar och gör bland annat marmelad av bären.

Nelsonvinbar

Den gamla busken kommer att ge en riklig skörd i år också, precis som den brukar.

 

Syrener går att dricka

6264

Nu har jag provat att göra syrendricka, en ny och god erfarenhet. Man gör ungefär som man gör fläderdricka men smaken blir lite annorlunda. Drickan blir ganska syrlig men med en tydlig smak av syren. Jag trodde den skulle smaka parfym men det gör den inte.

Man får spä den med vatten men hur mycket varierar. Drickan är inte lika söt som saft så kanske hälften vatten eller lite mer kan vara lagom.

Receptet jag följt kommer från Gröna skafferiet. Det är det recept jag hittade som innehåller minst andel socker. Jag gjorde dubbel sats.

6124
80 blomklasar gick åt.

Recept (kopierat från Gröna Skafferiet):

80 klasar lila bondsyren
2 citroner (eko)
1 liter socker
3 liter vatten,
50 gr citronsyra

Tvätta syrenblommor och citron. Skala av det yttersta gula skalet av citronen och pressa sedan ur saften. Lägg citronskal och saft i en värmetålig skål tillsammans med syrenblommorna och citronsyran.

Koka upp vatten och socker och häll över syrenblommorna. Låt stå svalt 3 dygn och sila sedan av. Späd efter smak.

6130
Jag har läst i andra recept att man ska lägga blommorna på vitt underlag (t ex papper) innan man gör drickan för att de små krypen ska krypa fram. Men det var inte många kryp.

6132
Ett rejält fat i rostfritt stål är bra att göra drickan i eftersom du häller kokhett vatten över blommorna och citronen. Jag pressade inte ur saften ur citronerna utan skar dem i skivor som jag lät ligga ihop med blommorna. Skålen har stått i kylskåpet i tre dagar och jag har rört om någon gång varje dag.

6266
Så här mycket blev det, drygt tre liter. De två största flaskorna är på en liter, de två råsaftflaskorna på 8 dl. Jag vet inte riktigt hur hållbar drickan är, därför fryser jag in den i plastflaskor. Fyll dem inte ända upp, innehållet utvidgar sig när det fryser. Glasflaskan är det jag har i kylskåpet nu.

6043
Nu är syrenerna på väg att blomma över. Använd helst blommor som nyligen slagit ut.

Lägesrapport den sista maj

Sista dagen i den sista vårmånaden maj, efter en intensiv vår som kulminerade den gånga helgen. Då kom äldste sonen med sonhustru och mitt ena lilla barnbarn på besök tillsammans med hans svärföräldrar. Det var fint att fira mors dag ihop, tre mödrar, en farmor och en mormor. Det var inte planerat, det råkade bara passa just den här helgen. Och så roligt det var!

morsdag
Vi gjorde en liten utflykt i vårgrönskan i lördags. Barnbarnet på väg att möta maken och sin mormor på stigen ner till sjön.

Maj har bjudit på flera möten. På kristi himmelsfärdsdag kom andre sonens svärföräldrar på ett kortare besök, på väg söderut. Så roligt det är att ha dessa kontakter! Och förra helgen träffade vi min lillebror med sambo när maken och svägerskan sprang Göteborgsvarvet. Det blev några fina dagar tillsammans hos dem utanför Göteborg.

Igår grävde jag ner de sista fyra potatisarna, några överblivna som blivit kvar, på några ställen där det fanns plats. Det blir väl höstpotatis. Alla de jag satt tidigare har redan kommit upp, löken är uppe och jordgubbarna är på väg.

jordgubbe1

Snart måste jag ta lite semester eftersom jag ska jobba några veckor i juli.

Gräver ner potatis

potatis1

I förra veckan började jag vårbruket. Då vände jag ner lite gödsel i potatislandet. Idag har jag grävt ner den första sättpotatisen. 14 stånd hoppas jag det ska bli efter dagens arbete. Det är ett par korta rader och så några vid sidan om en vinbärsbuske. Visserligen ska det bli frost natten till måndag men jag tror att de klarar sig nere i jorden.

potatis2

Potatisen har förgrott inne i vår. Ett par har legat ihop så tätt att groddarna växt ihop, så de får ligga tillsammans i jorden.

potatis3

Jag har mer potatis kvar som får gro lite till. Jag sätter i omgångar nu fram till mitten eller slutet av maj, beroende på tid och väder. Att sätta nu runt den 20 april är tidigt för min del. Första maj brukar annars vara starten för att sätta potatis, och var så förr i tiden också, åtminstone i mina hemtrakter. Förra året satte jag de första den 19 april, men de kom inte upp så mycket tidigare än de som jag satte runt första maj, vad jag minns.

Gruvstrejken 1972

Ibland kopplar jag av med att läsa en deckare. Som idag, efter en arbetsintensiv vecka. Det blev ”Revolutionens barn” av Peter Robinson. Han slog igenom stort med ”En ovanligt torr sommar” för ett antal år sedan, den tror jag att många har läst.PeterRobinson

Framför allt gillar jag hans deckare för att de utspelar sig i Yorkshire, där jag själv bodde när jag var i England i min ungdom. Jag var först i Stockton i norra Yorkshire och sedan i Doncaster och Scarborugh längre söderut.
Den här deckaren (den senaste av hans som kommit på svenska tror jag) handlar om just den tiden också, 1972-73. Det var då jag var där, i ett och halvt år.

I boken är en viktig del av intrigen de gruvstrejker som skedde just då, 1972, och fler strejker senare. Jag ska inte berätta för mycket om bokens innehåll men en man i min ålder mördas och mordutredningen går tillbaka till hans liv just dessa år.

När jag läste detta idag kom jag ju ihåg gruvstrejken och den stämning som rådde där just då. Jag jobbade bland annat på ett litet hotell i Scarborough och en av mina arbetskamrater, Jane tror jag hon hette, kom från en gruvstad och hennes pappa och bror deltog i strejken. Det var en ibland hätsk stämning minns jag, och det kommer fram en del om det i den här deckaren.

Ja, tänk så lite det behövs för att komma ihåg sådant som hände i ungdomen.

Yorkshire är väl inte den roligaste platsen på jorden men jag gillade att bo där då. 25 år senare var jag tillbaka med mina barn och visade dem var jag bott och arbetat, och då hade mycket förändrats. Kanske vore det dags igen att göra om en sådan nostalgiresa.

Boken är för övrigt mycket läsvärd om man gillar deckare och om man vill läsa om det engelska klassamhället.

Den mystiska forntiden

5161

På andra sidan landsvägen, om man går en bit in i skogen från oss, så stöter man på en lång stengärsgård. Den är snörrät och har två hörn och så är den väldigt lång. Kanske en kilometer lång. Så känns det när man följer den i skogen, men jag har inte mätt.

Idag har jag för första gången följt den ända till slutet. Mitt inne i skogen tar den bara slut, utan någon antydan till att det funnits en fortsättning. En bit bort ligger en mindre hög med sten. Kanske var det tänkt att gärsgården skulle fortsatt här.

5162
På några ställen har gärsgården rasat och djur och människor tar sig lätt förbi.

5165
Ett av de två hörnen, det som är längst bort om man följer muren från landsvägshållet.

5166
Här har en del sten rasat ner och på andra sidan ligger en liten hög med sten. Kanske skulle den använts till att fortsätta bygget.

5171
Här tar den fina gamla stengärsgården slut mitt ute  skogen. Den bara slutar i ingenting, inget nytt hörn, inget stenras och inga spår efter något stängsel.

5175
I närheten av gärsgårdens slut ligger den här stenhögen, och har nog gjort så ett tag. Det finns gott om sten även här uppe i nordöstra hörnet av Småland.

Jag undrar varför den byggdes och när.  Av vem? Förmodligen anställda statare på Helgerum. För jag antar att den byggdes på 1800-talet, när man dikade ut och tog upp nya odlingsmarker. Men byggdes den för att stänga inne betande kreatur eller för att stänga ute vilda djur från odlad mark? Hade den bara byggts för att få bort sten från åkrarna hade den väl lagts som en åkerholme eller i en hög i skogskanten.

Om den hade gått runt ett gammalt gärde hade jag förstått syftet med den. Nu börjar den nästan ute vid landsvägen och fortsätter in i skogen. Fast landsvägen gick längre bort då, så när den byggdes kan det kanske ha varit hörnet av en bit åker. De två murhörnen är inte rätvinkliga så att den bildar en mur runt en fyrkant med gärsgård på tre sidor, utan hörnen är snarare 135 graders vinklar.

På ömse sidor om gärsgården ligger öppna fält men det är skog emellan på båda sidor och man har känslan av att man går i en skog fast det kanske bara är hundra meter bort till gärdet. Kanske var landskapet öppet här på 1800-talet.

På Googles och Eniros kartar kan man i flygfotoläge ana den raka gärsgården. Jag trodde det skulle gå att se den även på 1943 års ekonomiska karta, som bygger på flygfoton, men där kan jag inte riktigt urskilja den.

Det ligger ett sådant enormt arbete bakom denna gärsgård. Precis som bakom alla gamla stengärsgårdar. Tänk er att baxa upp all den här stenen ur åkern, forsla den till där muren byggs och sedan fördela stenbumlingarna så att det blir en bra och hållbar gärsgård för många generationer framåt.

I Småland finns det som bekant väldigt mycket sten i markerna, och ända sedan människan började odla, eller sedan bönderna kom, har man fått röja sten. Det finns mängder med gamla odlingsrösen i skogarna, där det tidigare varit odlingsmark men fått växa igen.

De första stengärsgårdarna ska ha anlagts runt de gamla pestkyrkogårdarna, enligt boken ”Stenminnen” av Ida Andersen och Åsa Nyhlén (2007). Boken handlar om småländska stengärsgårdar och har fantastiska bilder.

Det var på 1700- och 1800-talet som man började anlägga stengärsgårdar, som en del av det vi kallar den agrara revolutionen då jordbruket utvecklades och brukningsmetoderna förbättrades. När bönderna, som tidigare arrenderat jorden, fick möjlighet att köpa loss sin mark satte de igång och bröt sten för att få större arealer att odla på.

Men här i Helgerum var det inte så. Här var Helgerums gods ett stort och sammanhållet gods genom historien och ända fram till 1925, när slott och slottspark styckades av. Och det var först då som laga skiftet genomfördes här. Kanske var det baron Raab som bestämde att hans anställda på godset skulle bygga gärsgården någon gång under hans tid på 1800-talet. Jag tror på att det var så. Det gick nog åt en hel del mannakraft för att genomföra detta, och allt annat arbete också.

5177
Till vänster om diket går den gamla landsvägen, och den är inte mer än ett hjulpar bred som ni ser.

Något annat som jag också förundras över är den gamla landsvägen, inte så långt från gärsgården. Vägen går sedan någon gång på 30-talet (kanske slutet av 20-talet) nedanför huset där vi bor, förut gick den ovanför. Idag ingår den i beteshagen där fåren går under sommarhalvåret, men den användes som allmän landsväg ända fram till slutet av 60-talet då den nuvarande landsvägen byggdes.

Den gamla landsvägen är mycket smal och det kan inte ha varit plats för mer än en bil åt gången. Några mötesplatser har jag inte sett att det kan ha funnits på sträckan från vårt hus till bokskogen. Kanske är det en kilometer dit.

På 60-talet hade man börjat bygga ut sommarstugeområdet Äskestock och det ska ha varit på grund av trafiken dit som nya landsvägen byggdes. Men det måste ändå ha gått många lastbilar med byggmaterial och annat ut till Äskestock innan den nya landsvägen var färdig. Och det här var den enda farbara vägen här. På ena sidan om vägen löper ett djupt dike, säkert ett par meter djupt, och på andra sidan är berget. Hur gjorde de när de möttes på den här smala vägen? Idag kan jag inte förstå det. Eller var vägen bredare då och diket inte fanns? Jag vet inte.

Sådant här kan jag gå och grunna på när jag ser sig om i hemtrakterna.