Eva – Sida 27 – Tankarnas hotell

Vem är fadern?

I min släktforskning i vintras stötte jag på flera så kallade oäkta barn, det vill säga vars föräldrar inte är gifta. Ett av barnen föddes den 1 mars 1860 i Nysunds församling i Närke. I husförhörslängden uppges han ha drängen Erik Larsson Boback i Varnums församlingÂ till far. Denne Erik Larsson Boback har gäckat mig länge. Och gör än.

I vintras letade jag länge på många olika sätt, sedan gav jag upp. Idag tog jag upp problemet med Boback i en släktforskargrupp på Facebook. Svar kom ganska snabbt. Det är fantastiskt vilken kunskap och hjälpsamhet man finner bland släktforskare!

Men jag är fortfarande osäker. Tipsen från släktforskarkollegorna gjorde att jag nu har två kandidater till faderskapet.

I folkräkningen 1880 blir det en träff på Erik Larsson och Varnums församling. Någon Boback finns inte. Ett tips var också att det finns en plats som heter Bobacken i Varnums församling, dels torp, dels soldatboställe.

Kandidat nummer 1 är Erik Larsson född den 17 december 1835 i Varnums församling:

Hans föräldrar är torparen Lars Olsson och hustrun Sara Olsdotter i Svartudderna. 1880 är han gift och har en familj med sex barn och bor i Norra Höje i Visnums församling.

Kandidat nummer 2 är Erik Larsson född den 21 januari 1828 i Ölme församling:

Hans föräldrar är soldaten Lars Russman och hustrun Katrina Jansdotter, bosatta på Rudsbergs soldatboställe. 1880 bor han i Visnums församling och är gift.

Nu har jag följt de här två Erik Larsson och lusläst kyrkoböckerna på de sidor som visar vilka som bodde på Bobacken under åren från 1835 till 1865. Den ende av de två som har någon beröring med Bobacken är kandidat nummer två. Han är dräng där 1855, men bara under en kort tid, högst ett år. 1855 flyttar han till en annan gård, så till en tredje och 1858 till Visnums församling. Där stannar han uppenbarligen. 1860 gifter han sig där med en 14 år äldre kvinna och i 1880 års folkräkning är de fortfarande gifta och bosatta i församlingen.

Kandidat nummer ett stannar kvar hemma på Svartudden tills han är 18 år. 1853 flyttar han till Karlskoga och arbetar som dräng på flera ställen. 1860 gifter han sig med en ett år yngre kvinna i Karlskoga och 1861 föds deras första barn. Så småningom flyttar de hem till Varnums församling igen och 1880 bor de i Norra Höje. Varnum ingår numera i Kristinehamns församling.

Frågan är nu: är någon av dessa två far till min gosse Erik Johan Eriksson? I teorin kan vem som helst av de två vara det. Nummer ett är 24 år när barnet avlas, nummer två är 31 år. Modern till gossen är den 24-årigaÂ pigan Stina Lovisa Jakobsdotter i Munkforsäng i Nysunds församling, som ligger precis på andra sidan länsgränsen från Visnums och Varnums församlingar. Karlskoga ligger strax norr om Nysund.

Om prästen gjorde någon efterforskning om barnafadern vet vi inte, eller om han kände till vem den här drängen Erik Larsson Boback egentligen var. Eftersom han skrivit ”uppges vara” i husförhörslängden kanske det bara är ett namn som modern lämnar.

Det som talar för att det skulle vara den yngre av kandidaterna, Erik Larsson nummer ett, är att han är ogift vid barnets avlande sommaren 1859. Den andre Erik Larsson är gift då, och hor var ett allvarligt brott på den här tiden. Så hade någon känt till att han begått brottet hade det förmodligen kommit fram till prästen också. Men säkert är det inte.

Det kan ju vara så att Stina Lovisa träffar barnafadern bara en gång, och att han då påstår sig heta så här, men ljuger. Samtidigt ska vi komma ihåg att detta är på landsbygden i mitten av 1850-talet, och där man förmodligen hade en förhållandevis god social kontroll. Det vill säga att man hade koll på vem som var vem, och då kan det ju vara riskfyllt att ljuga om sin identitet. Men vad vet jag om hur människorna tänkte för 150 år sedan? Om det är kandidat nummer 1 så bodde ju han i Karlskoga och dit åkte hon säkert någon gång, lika väl som till Kristinehamn. Men varför skulle hon då påstå att fadern är en dräng i Varnums församling?

Det jag mest funderar på är efternamnet Boback. Det ser i alla fall ut som om det är hans efternamn. På den tiden kunde man själv bestämma vilket efternamn man ville ha och så anmälde man det till prästen och så var det klart. Längre fram på 1800-talet blev det ganska vanligt att byta efternamn, när många arbetade tillsammans i industrin och det blev svårare att hålla isär vem som var vem. Men ingenstans har jag alltså hittat någon med hela detta namn. Idag finns det en enda person i Sverige med detta efternamn, enligt hitta.se. Det är en kvinna i Lindesberg, inte långt från Kristinehamnstrakten. Så kanske stämmer det trots allt.

(Skärmdumpar från Arkiv Digital. Överst från husförhörslängden i Nysunds församling A1:16B sidan 391. Nummer två från Födelseboken i Varnums församling C:7 sidan 193. Den tredje från Födelseboken Ölme församling C:5 sidan 96).

Varm höst

Årets november har ju börjat så härligt med milt väder, om än fuktigt. Morgondimman lyfter så vackert över viken och hela världen är inbäddad i en mild fuktighet.

Det är nästan som om de varma höstfärgerna förstärks av fukten. Jag gillar verkligen hösten.

Löven på mina hösthallonbuskar har nu skiftat färg.

Bokarnas löv blir intensivt mörkt brunbrandgula innan de faller ner och täcker marken.

Äppelträden börjar också tappa sina löv nu.

Visst är hösten vacker!

Vem finns på bilden?

När man släktforskar blir det många gamla fotografier att ta hand om. Men vem är det på bilden?

Det här är fotografier som min sambos pappa lämnat efter sig. Och inte en enda av dem vet vi vilka de föreställer. Så synd! Det är så vackra gamla bilder och det hade varit så intressant att veta åtminstone vilka personerna är. Idag kan vi bara gissa oss till någon enstaka.

I förra veckan träffade jag en äldre man och vi tittade på flera av hans gamla fotografier, som jag ska skriva om längre fram i ett annat sammanhang. Men han har varit så klok att han skrivit eller fäst en lapp på baksidan av varje foto med uppgifter om när det tagits och vad det föreställer. Så föredömligt bra.

Med digitala bilder idag kan man ju ge bilden ett adekvat namn och spara i ett digitalt album med lämplig text. Men där är ju frågan om vi kommer att kunna se våra nutida digitala bilder i framtiden, med framtidens datorprogram. Förhoppningsvis ska det gå.

Men egentligen vill jag uppmana alla som har fotografier som kan vara intressanta för kommande generationer att på något sätt märka dem med innehåll, innan de enda som vet och minns är borta.

Gamla bilder

Jag måste få dela med mig av ett par gamla bilder, tagna på 30-talet. Det är foton på min pappa och hans syskon. Bilderna har jag fått tag i via mina släktingar i samband med släktträffen för några veckor sedan.

Tidigare har jag aldrig sett något fotografi över huvud taget på min pappa som barn. Själv har han inga i sitt album, bara från sin vuxentid. De här fotografierna finns hos en äldre bror och en syster. Min mamma har jag sett foto på som skolbarn, och hon liknar mig i samma ålder. Men alltså inte pappa. Plötsligt blev han en annan, en mer fullödig människa. Han har ju faktiskt varit ett barn en gång. Visst är det konstigt att det känns så? Men jag blev verkligen rörd när jag såg de här bilderna.

Min pappa är pojken längst fram i vit skjorta och slips. En liten spjuver ser han ut att vara… Jag tror att han är fem år för fotot måste vara taget 1931, att döma av minstingen, min näst yngsta faster på storebrors arm. Året därpå föddes en flicka till i familjen.

Min pappa är yngst av pojkarna i familjen, tio år yngre än sin äldste bror som står bakom honom här. Pojken som har den yngsta i knäet har nu hunnit bli 92 år och var med på vår släktträff. Fantastiskt, tycker jag.

Här är syskonen några år äldre och det ser ut som om min pappa är i tioårsåldern så det bör vara taget i mitten av 30-talet. Alltså för ungefär 75 år sedan. Han sitter bakom sina storebröder på stenen, som nummer tre från höger. Flickan längst till vänster är samma som i den vita klänningen på bilden ovanför.

Stenen finns på gården där de växte upp och finns kvar fortfarande så klart, men idag är den omgiven av skog. Fast pappa hittade den när vi var där under släktträffen.

Den som släktforskar har som regel en hel del gamla bilder, och många fotografier vet man egentligen inte så mycket om. Men de man vet vilka personerna är, de blir så mycket mer värdefulla.

I augusti i år fick jag för första gången se fotografier på min farfars föräldrar, Johan Olausson och Fredrika Olofsdotter. De gifte sig i Vänersborg 1875 och vi tror att detta är deras bröllopsbild, eller kanske en förlovningsbild:

Det här fotografiet är alltså taget för minst 136 år sedan. Mäktigt, tycker jag. Johan blev gammal, 92 år, men Fredrika dog redan 1895, 50 år gammal. Då var min farfar bara åtta år. En av mina fastrar sa när vi pratade om det att ”då förstår man varför han var så huslig, han fick väl hjälpa till hemma när hans mamma hade dött”. Så var det säkert.

Jag kan känna igen vissa drag hos både mig själv, mina barn och min pappa i dem båda, de som är födda mer än hundra år före mig.

Bra berättat om arkeologi

Arkeologen Jonathan Lindström har skrivit boken ”De dödas tempel” om en utgrävning i Turinge i Södermanland på 90-talet, och vad vi kan lära oss av de fynd som gjordes då. Han är en fantastiskt bra berättare och ger verkligen historien liv och gör den begriplig, trots att det handlar om ett Sverige för nästan 4500 år sedan. Svindlande långt bort, och ändå lyfter han fram individer för våra ögon.

Det är det här jag tycker är så fascinerande, hur han resonerar sig fram till de människor som levde då och hur deras liv kan ha sett ut. Han skriver förstås att vi aldrig kan få veta, men han visar sannolikheten för sina antaganden. Och han gör det väldigt elegant och lättillgängligt.

Det här handlar om stenåldern, och ändå kommer vi människorna nära. Mycket bra gjort, tycker jag.

Min recension i VT.

Veden är staplad

September gick fort! För en månad sedan fick vi 15 kubikmeter ved levererat och nu är den inne under tak och kan torka till nästa vår eller sommar.

Den 28 augusti. Bonden vi köper veden av har tippat den på marken vid våra vedskjul.

Den 2 oktober. Borta! Nej, det är den ju inte, jag har bara staplat veden inne i vedskjulen. Alltihop. Och jag har gjort det själv. Tre helger har det tagit, en helg var vi bortresta.

Fortfarande återstår att kratta rent från småflisor och löv som samlats där veden låg.

I kartongerna innanför skottkärran ligger tändved, det vill säga stickor, pinnar, björkbark och flisor som blir när veden sågas och klyvs. Det följer med en hel del och det är bra att ha att tända med i pannan. Förmodligen får jag ta in kartongerna i källaren innan det kommer regn. Men just idag orkade jag inte göra mer.

Veden som ligger vid sidan till vänster under lastpallen ska sågas eller huggas så snart vi får tid. Det är lite gamla knotiga bitar och så en del tyre som ska huggas upp till stickor att tända med. Det gör jag längre fram.

Ja, det är ett styr med veden. Men trivsamt, fast det känns i ryggen i eftermiddag.

Nu har vi i alla fall över 30 kubikmeter ved under tak, 32-33 kubik skulle jag tro, och det ska vi klara oss på minst ett år och troligen lite längre. Det är skönt att vara rustad inför vintern, som lär bli en riktig vargavinter enligt en del.

Släkten är bäst

Tänk vad roligt det är med släktingar. Människor jag egentligen inte känner men ändå hör ihop med.

I lördags träffade jag 13 av mina 15 kusiner på pappas sida, en farbror, tre fastrar, kusinbarn och kusinbarnbarn. Och så min egen familj. Totalt var vi 75 personer, och de allra flesta är jag släkt med. Några var medföljande makar, sambor, pojkvänner och flickvänner.Det är bara ett par av kusinerna jag träffat som vuxen.

Bilden är med avsikt liten, eftersom jag inte frågat alla om det är OK att publicera den. Men ni ser att vi är många. Den äldste var 92 år och den yngste har inte fyllt ett år än.

Vi träffades på Åkulla fruluftsgård i bokskogen mellan Varberg och Ullared. Vi kommer från den här trakten. Himla fint ställe, faktiskt. Under träffen besökte vi också släktgården i närheten, där min yngste kusin nu bor med sin familj.

På hemvägen besökte vi Rolfstorps kyrkogård och tittade bland annat på min farmors föräldrars grav:

Som ni ser blev pappas morfar Kristoffer över 97 år gammal. Vi blir gamla i vår släkt.

Marie Hermansson: Himmelsdalen

Det här är en riktig mardrömshistoria och stundtals ganska obehaglig att läsa. En riktigt spännande berättelse, men slutet känns lite snopet, eller kanske lite för odramatiskt för att passa in i berättelsen i övrigt.

Marie Hermansson har skrivit ett antal mycket läsvärda romaner och kanske har jag därför väldigt höga förväntningar. Grundberättelsen är bra, men den förlorar på slutet.

Huvudperson är Daniel Brant, en svensk man mellan 30 och 40 som lever ett stillsamt liv efter sin skilsmässa. En dag får han ett brev från sin tvillingbror Max som vill att han ska besöka honom på mentalkliniken Himmelstal i en vacker alpdal i Schweiz, där Max vårdas för diffusa nervproblem.

Daniel åker dit, trots att han inte haft särskilt mycket kontakt med sin bror sedan barndomen. De har växt upp hos var sin förälder sedan de var små. Gradvis rullas barndomshistorien upp och vi får veta att Max är psykopat.

Efter några dagar hos Max övertalas Daniel att ta hans plats tillfälligt eftersom Max behöver åka till Italien för att ordna upp lite affärer, och inte kan bli utskriven än. Morgonen därpå är han borta.

När den avtalade tiden gått kommer inte Max tillbaka. Dagarna går och inget händer.

Till slut talar Daniel om för personalen på kliniken att han faktiskt inte är Max utan tvillingbrodern och att de bytt plats med varandra. Han vill åka hem.

Men ingen tror honom, och han blir inte utsläppt. Han är fånge på kliniken, som det inte går att ta sig ifrån annat än att bli utsläppt. Den omges av säkerhetszoner med elspärrar och ingen kan ta sig förbi. Daniel börjar förstå att det inte är ett vanligt sjukhus.

Ett skräckscenario, alltså. Att inte bli trodd av en diffus övermakt, att bli tagen för någon annan, och att inte kunna styra över sitt eget liv.

Andra skräckingredienser är den galne forskaren som experimenterar med människor och sätter sig över liv och död, det accepterade dödlig våldet, och den ständiga övervakningen.

Som klassisk science fiction på 50-talet.

Jag saknar det som annars är Marie Hermanssons signum: det subtila och det lätt övernaturliga som sätter fantasin i gungning. Den här historien är nästan bara obehaglig, om än välkomponerad. Men upplösningen blir nästan lite snopen, lite för enkel.

På samma plats i 30 år

Just idag är det precis 30 år sedan jag flyttade till Västervik. Då, 1981, var planen att jag skulle stanna några månader och sedan återvända till Kalmar. Jag hade fått ett vikariat på tre månader som reporter på dåvarande Västerviks-Demokraten. Efter en mycket kort period i Kalmar igen under vintern återvände jag till en fast anställning i Västervik. Det var här jag hörde hemma.

Tack vare den flytten träffade jag mina barns far och fick mina två söner, vilket jag är evigt glad och tacksam för. Det bästa som hänt mig i livet, så klart.

Även om jag nu bott i kommunen i 30 år har jag ju egentligen inte bott på samma plats, eftersom jag flyttat flera gånger. Inom stan, till landet, till stan igen, till landet igen, och så vidare. Sammanlagt tio gånger på de här åren.

Just vid den här gatan, jag tror att det är Båtsmansgatan, har jag aldrig bott, utan på åtta andra adresser i stan. I centrum och i förorten, i lägenhet och i villa. Det finns många fina ställen att bo på i stan.

Allra bäst är det att bo på landet. Vid sidan om skogen, som jag gjort förra gången och som jag gör nu. Fast nu har vi havet i blickfånget också. Det är fint.

Jag är uppväxt på landet, intill skogen och på ena sidan av en dalgång. Det är så jag trivs bäst, i kuperat landskap.

Kanske stannar jag kvar och blir jag gammal här. Kanske inte just i det här huset men någonstans i närheten. För jag tror inte att jag har flyttat för sista gången än.

Den vackra Ätradalen

Det är en vacker trakt jag kommer ifrån, Ätradalen i mellersta Halland. I helgen var vi hemma hos min far som i går fyllde 85 år. Varje besök hemma blir lite nostalgitripp numera, eftersom intresset för familjehistorien ökat sedan jag börjat släktforska.

Vägen hem körde vi genom Ljungby, där jag växt upp, och Okome, där mina morföräldrar fanns och där flera släktingar fortfarande bor. Man blir lätt lite hemmablind men när maken sa att ”här måste vi stanna och titta” så klart att jag också ser det han ser, skönheten i det halländska landskapet.

Milstenen finns i Höstena, mellan Ätrafors och Lerdala.

Där nere i dalen flyter Ätran på väg ut mot havet.

Ätran nere i dalen i Ätrafors.

Ätraforsdammen. Den byggdes ut i början av 1900-talet. Här stannade vi till vid ena sidan av dammen. Någonstans under vattnet borta vid andra sidan av sjön ligger min morfars föräldrahem. Det dränktes under vatten när dammen byggdes.

Kraftverksdammens dammluckor. Tänk när vattnet forsar fram här.