Författare: Eva

Student i Tantolunden

I helgen har vi varit på studentfest i Tantolunden i Stockholm. Jag har aldrig varit där förut och kände bara till det till namnet. Vilket underbart ställe, mitt i Stockholm! Festen var i fredags eftermiddag i en kolonilott och det ösregnade hela tiden. Men det gjorde ingenting, det var udnerbart trevligt ändå och blötan glömde man nästan bort för den goda maten och det trevliga sällskapet. Tack Anna, Monica, Isabelle och Mats för en härlig fest!

Vi övernattade på Zinkensdamms vandrarhem, precis i utkanten av parken, så bättre kudne de titne bli. det är också väldigt trevligt, och lugnt. Fint rum, trevlig personal och en god natts sömn gör att vi är helnöjda. 

Det var bara så synd om alla studenterna med åskstörtskuren som kom mitt under kortegen. Regnet verkade ha dragit fram utmed hela ostkusten för här hemma hade det också öst ner. Så tråkigt när man gått och väntat så länge på att få fira att skolan är slut, efter 12 år. 

Jobbiga möten

Idag har jag jobbat, vilket jag gör var åttonde lördag. Någon måste ju jobba på helgerna och bevaka det som händer då så att det kommer i tidningen på måndagen. Men den här veckan blir det ju på tisdag. På lördagar är vi en reporter och en fotograf i tjänst på allmänna redaktionen. Vi hade flera uppdrag men det första var att åka och träffa keramikern Hanna Tonek (en mycket spännande och duktig ung konstnär!) som öppnar en ateljé på Gränsö. På väg till henne träffade vi en kvinna som ganska uppfordrande krävde att vi skulle komma in och titta på en utställning hon ordnat. Det var vi inte beredda på och hade inte tid med. Hennes argument var att vi borde göra reportage om det eftersom hon annonserat i VT och eftersom ägaren ringt till tidningen och "sagt till om det".

Jag blir lika irriterad varje gång någon tror att man kan "köpa sig" redaktionellt utrymme för att man annonserat. Hur kan man tro att man kan "beställa" text och bild (som inte är annons) i en tidning? Ställa krav på vad vi ska göra?

Det här tycker jag att det verkar bli mer och mer av nu för tiden, mer styrning och kontroll. Fler som hör av sig och vill  bli omskrivna som någon slags gentjänst för att de annonserar. Fler och fler som vill läsa vad jag skrivit innan det publiceras.  Jag lägger mig inte i hur andra gör sitt jobb, jag litar på att den som är erfaren och kunnig gör sitt bästa i varje yrke. Efter 25 år som reporter känner jag mig ganska erfaren och rutinerad och anser mig nog klara av det mesta som jag ställs inför. Och behöver jag hjälp med att kolla fakta så ber jag om det. Men att folk i efterhand ska komma och peta i vad de har sagt och försöka styra vad jag skriver, det kan jag inte acceptera.

Öl

Med risk för att bli bluddrig: fredagkväll och ett gott öl, då mår jag bra. Ikväll blev det Ruddles County (mittemellan ale och lager tror jag) som är mycket gott.

Höstläsning

Nu har jag bestämt vad jag ska läsa i höst. Jag blir så sugen när bokkatalogerna kommer och vil ha, vill ha, fast jag anar att det blir en aning stressigt. Av sommarens och höstens nya böcker kommer jag att läsa de här:

Romaner:
Paul Auster: Dårskapen i Brooklyn (favoritförfattare sedan jag läste New Yorktrilogin)
Jenny Diski: Främling på tåg (en för mig okänd författare men verkar intressant)
Nick Hornby: Fallhöjd (gammal favorit)
Elisabeth Lindfors: Utanför allt (jag läste hennes debutbok förra året och gillade den skarpt)
Peter Mosskin: Drömmen som brann (nostalgifaktor för gamla proggare och välskriven)
Philip Roth: Konspirationen mot Amerika (verkar intressant)
Jean-Christophe Rufin: Globalia (samhällskritisk framtidsroman, vilket kittlar nyfikenheten)
John Updike: Småstadsliv (en klassiker bland samtida amerikanska föfattare)

Deckare:
Karin Alvtegen: Skam (hon skriver bra och har rötterna i bygden)
Kjell Eriksson: Mannen från bergen (jag gillar alla hans deckare)
Arnaldur Indridason: Änglarösten  (intressant islänning som jag läste en deckare av förra året)
Thomas Kanger: Ockupanterna (jag gillar de deckare han skrivit hittills, med en samhällskritisk ansats)
Dennis Lehane: En drink före kriget (en klar favorit)
Leif GW Persson: Linda (jo, jag gillar hans lite omständliga och detaljrika språk)
Christina Wahldén: Gå på vatten (hennes debut förra året var suverän)

Annat:
Maja Hagerman: Det rena landet (historia intresserar mig)
Ludvig Rasmusson: Åldersupproret (40-talisterna!!)
Cecilia Torudd: I huvudet på en gammal hagga (hon är ju så bra)

Jag hoppas på en lång höst… fast flera av dem kommer redan i sommar och under min semester i augusti.

Glädje

Vad glad jag blev igår. Einar och Anna kom och uppvaktade, med gemensam present från Arvid och Einar: en fruktpress. Jättebra present var det. De hade med sig en påse apelsiner och vi testade och det är underbart gott med färskpressat. Tack!

Reslängtan till Skottland

Nu får jag reslust. Jag läste om Helenas besök i Skottland och längtar iväg. Förra året, precis den här veckan, var vi i Skottland på en kortsemester en vecka. En underbar vecka. Vi bara slappade. Jag hade stressat så mycket innan, med både flyttning, sommartidningsjobb och uppsats. När vi kom dit var det bara att koppla av. Vi var i Oban fem dagar och en helg i Edinburgh och lite kort i Glasgow till och från flyget. Oban är ett fint litet ställe. Lagom stort, runt 8000 invånare tror jag. Det ligger utmed vattnet och man kan gå utmed kajerna och strosa, sitta på puben och gå ut till Dunollies slott ett par kilometer norrut och titta på båtarna. Här finns våra semesterbilder. Idag verkar det regna i Oban. Men jag skulle gärna åka dit ändå. Någon gång ska vi återvända.

Minnen

Tiden är något egendomligt. I går fyllde jag år och sedan jag kommit upp i 50-plusåldern så funderar jag ibland på minnen från förr, vad som egentligen hänt i livet. Tiden är inte rätlinjig. Vissa minnen känns som om det skedde nyss fast det är 30 år sedan och andra som ligger betydligt närmare i tiden känns långt borta och är otydligt. Det har ju inget med tiden att göra utan minnet av det som skedde. Men när man funderar så där då blir tankarna väldigt slingriga ibland, och ju mer man grubblar ju mer minnen kommer. När jag pratade med min mor med anledning av mors dag så kom vi fram till att hon och hennes syskon borde skriva ner sina minnen av sin barndom så att det finns bevarat den dagen de är borta (hon är över 80 år nu) för vi i nästa generation kommer ju inte ihåg allt de har berättat.

Att minnen är viktiga, det är självklart. Vi är ingenting utan vår historia. Utan den kan vi inte förstå oss själva. Det kan vara både skrämmande och tryggt att se sina förmödrar och -fäder i sig själv, men det vore kusligt utan något minne av dem kvar.

Okritisk kommunjournalistik

Västerviks kommun ger ut en tidning som heter Utkik och som kommer ut några gånger per år. Den delas ut till alla hushåll i kommunen och finns som pdf-fil på kommunens hemsida. Senaste numret kom i går. Den första artikeln är en intervju med Ryanairs Nordenchef, en ung kvinna som har påbrå från Västerviks kommun. Här hyllas Ryanairs affärskoncept men inte en enda kritisk fråga ställs om personalens arbetsförhållanden. Att i kommunens eget informationsblad mötas av en så okritisk artikel om Ryanair är osmakligt. De rådande förhållandena måste rimligtvis vara kända för varje svensk journalist sedan flera år tillbaka. Senast i torsdags, den 26 maj, aktualiserades Ryanair som arbetsgivare av den Europeiska Transportarbetarfederationen som fördömer bolagets agerande.
Att försvara artikeln i Utkik med argument som att det bara handlar om chefen eller bara om bolaget och dess lönsamhet och effektivitet vore pinsamt. Ryanair skulle knappast kunna existera utan sin personal. Att lyfta fram Ryanair som en positiv förebild i nedläggningstider i Västervik, så som nu sker i artikeln, är därför både naivt, skrämmande och omdömeslöst.  Om det är den här sortens företag som ska vara föredömet för företagsutveckling i Västervik då går vi en dyster och skrämmande framtid till mötes. 

Fynd

Idag fyndade jag i en butik här i stan. Jag hade fått en rabattkupong på 25 procent på allt vid ett köptillfälle och det senast idag den 25 maj. 1730 sprang jag iväg från jobbet en stund, med målet att titta efter ett visst plagg. Men väl där så såg jag ju det och det och det… och jag kom ut med betydligt mer i påsen än jag hade tänkt mig innan. Det jag handlade skulle med fullpris ha kostat 951 kronor och jag betalade 555 kronor i stället, tack vare rabattkupongen och rabatt på butiksrabatt (tag 3 betala för 2). Tänk vad glad man blir. Ändå är det ju sådant jag inte skulle ha köpt till fullt pris. Så man lurar ju sig också. Men jag känner att jag gjorde fynd i alla fall.

Bland annat köpte jag två nya jeanskjolar. Det hade jag nog inte gjort om det inte varit så att jag på lunchen idag varit och fått benen vaxade och avhårade inför sommaren. På senare år har jag gjort det inför varje sommar. Men adrig förr. När jag var ung på 70-talet var det inget man diskuterade över huvud taget, inte bland kvinnor jag umgicks med. Men någon gång i slutet på 90-talet var det väl som debatten kom igång och jag kände att det förväntas av mig som vuxen kvinna att ha hårlösa ben. Till saken hör att jag har ganska håriga ben och det syns. Förr i tiden solade jag mer men numera aktar jag mig mer för solen, med påföljd att benen inte blir särskilt brunbrända heller. Om jag inte jobbade på somrarna i ett jobb där jag träffar en hel del folk så kanske jag inte skulle bry mig.

På fyllan i villan

För en stund sedan, när vi gick en promenad i villakvarteren här, träffade vi på ett par personer, båda vuxna medelålders, som var onyktra. Det är ju inte så många för att vara en lördagkväll, men det var inte så många andra ute över huvud taget (sitter alla inne och ser på schlagerfestival, tro?). Den ena av dem vi såg var rejält knall, vinglade hit och dit på trottoaren och ibland ut i gatan. Snart försvann han in på en sidogata. Den andra kom ut från Konsum där vi skulle gå in. Hon var lite vresig, glansig i ögonen och vinglig. Det jag funderar på är om detta är något slags tecken i skyn? Är det bara för att det blivit vårvarmt och det är lördagkväll som onyktra är ute och rör på sig klockan nio en lördagkväll? Annars är det inte ofta man ser berusade i våra kvarter (utom ungdomar ibland, på väg till eller från fester). Alkoholkonsumtionen i Sverige lär ju vara kraftigt ökande och jag undrar om sådana här iakttagelser är tecken på det. Har vi våra källare sprängfyllda med egen direktimportad alkohol från EU-länderna så är det kanske inte så konstigt. Men det är beklämmande och oroande.