Det finns inte många böcker som handlar om oss telegrafister, åtminstone inte romaner, och inte som jag har hittat. Därför var det särskilt roligt att läsa Majgull Axelssons senaste bok ”Is och vatten, vatten och is”.
En av huvudpersonerna är Elsie, som blir med barn i slutet av tonåren kring 1950. Hon lämnar snart bort sin lille son Björn till tvillingsystern Inez som älskar den lille gossen, mer än den dotter hon får några år senare.
Berättelsen sträcker sig över flera generationer, från 30-talet och fram till idag, när Inez dotter är medelålders och följer med på en isbrytare till ishavet. Där konfronteras hon med sitt förflutna.
Det är, som alltid hos Majgull Axelsson, en välskriven historia om livet, om hur det kan bli och hur våra planer inte alltid går i lås. Om hur fel det kan bli, men också rätt fast man inte tror det.
I Elsie känner jag igen mig. Hon kom som nittonåring, snart 20, till Kalmar där hon gick telegrafistutbildningen på Sjöbefälsskolan. Precis som jag gjorde, men ungefär 20 år senare. I Kalmar bodde Elsie i ett hyresrum på bottenvåningen i en villa (det gjorde jag också).
Visst kan man ibland känna igen detaljer från sitt eget liv i litteraturen, så det här är förstås inte unikt. Många nittonåriga unga kvinnor har börjat sin telegrafistutbildning i Kalmar under de decennier den fanns. Ändå känns det förstås speciellt att läsa om just detta.
Flyttröjningen har börjat. Idag tog jag mig an en kartong med papper som stått ett tag, papper som jag lagt där för att sorteras senare. Och senare kommer ju aldrig.
