Två böcker

Det skrivs och ges ut massor med böcker som inte når den allmänna bokmarknaden utan är begränsad till en lokal marknad eller en annan nisch, t ex en bransch. På senare tid har jag läst två sådana:

Den till höger har min moster Signe skrivit. Den handlar om bankens historia i Okome. Det är hon som var banken i Okome, skulle man kunna säga. Hon arbetade där i 40 år, från 1953 till 1993. Det var Signes bank, sa kunderna. Min morfar var med i jordbrukskassan från de första åren på 30-talet. Min kusin Jan blev bankens sista kund vid nedläggningen 2006. Så det handlar en hel del om min släkts historia. Den var mycket intressant för mig att läsa, inte minst för att jag varit så mycket i Okome under min barndom och hos min moster Signe och hennes familj. Det är en hel del av det hon skriver om som jag minns, när jag läser. Minnen kommer tillbaka. Signe är en flyhänt skribent och kan berätta. Det vet jag också från annat hon skrivit.

Den andra boken är skriven av Per Göransson i Falkenberg som grundade företaget Pelly som tillverkar trådkorgar, t ex som garderobsinredning. Han startade det 1939 i källaren i huset där han bodde. Jag tror att han var i slutet av tonåren då. Eftersom vi kände honom och hans familj när jag var barn kommer jag ihåg honom, och bland annat hans dotter Ylvas studentexamen.

För mig finns det detaljer i båda de här böckerna som bättrar på mina egna minnen från min barndom. Mest i min mosters bok förstås.

Sådana här böcker kan vara av intresse för andra också, både för dem som släktforskar och kanske hittar uppgifter som kompletterar det man redan vet. Men också för att de ger  pusselbitar till vår nutidshistoria. Moster Signes bok ger en inblick i landsbygdsliv under halva 1900-talet. Per Göranssons bok ger en nischad men intressant bild av svensk industrihistoria.

Ett år på landet

Idag är det precis ett år sedan vi flyttade till landet, dvs när vi började bo här. Själva flytten pågick en månad ungefär.

Det här året har förstås inneburit en stor förändring i våra liv. Det mest påtagliga är att leva med naturen in på knuten, flera mils resor till jobbet varje dag, och vedeldningen som innebär vedhuggning och vedstapling i stort sett varje helg. Den här stränga vintern har varit krävande, eftersom så mycket tid och ork gått åt till att få in tillräckligt med ved i pannrummet, och så körandet på tvättbrädevägar mil efter mil varenda dag.

Ändå är det fantastiskt att få bo så här. Skogen, havet, lagom avskildhet och trevliga grannar.

utsikt

Vi flyttade från stan till den här utsikten. Det är havet där borta där diket tar slut. Fotot tog jag dagen efter inflyttningen. Idag är det ju betydligt mycket mer snö kvar.

bokskog

Det jag uppskattar mest är den vilda naturen. I närheten finns till exempel en bokskog som är ett litet naturreservat. Den måste ses i maj, när ljuset silas mellan de vårgröna bladen.

ved

Jag ogillar inte vedhanteringen, tvärtom. Det är en trivsam syssla, även om det inte alltid känts så just i kallaste vintern. Fast att hugga ved gillar jag verkligen, det känns bra. Man känner att man gör något praktiskt, och det blir till nytta.

Våra första två vedskjul byggde vi i påskas, och fyllde med 15 kubik ved. Nu är den sedan länge slut och vi har fått bygga ett vedskjul till för att härbärgera vinterns ved. Idag tittade vi på de här två första skjulen och kunde konstatera att det ena ska vi nog bygga om lite, och eventuellt bättra på båda två. När snön är borta och det går att komma åt igen.

Första gången vi tittade på den här bostaden var mellan jul och nyår 2008. När vi väl bestämt oss sa vi till varandra att vi ger det ett år så får vi se om det fortfarande känns bra, och inte blir för jobbigt med resorna. Och det känns fortfarande bra, och är inte alltför jobbigt med resorna.

Spänning och biografi från grannländerna

De senaste dagarna har jag läst en spänningsroman som heter ”Marions slöja” av norska Roy Jacobsen, och en biografi som heter ”Inte utan min mamma” av finska Pia Ingström. Båda fann nåd hos mig.

I vinter har jag snöat in lite på biografier, de två senaste om mammor där döttrar skriver efter mammornas död. Kanske för att min egen mamma dog i somras och jag grubblar mycket över hennes liv. Pia Ingström är några år yngre än jag och miste sin mamma 2006. Hon ställer sig precis samma fråga som jag gör: vem var min mamma innan jag fanns? Hur levde hon? Vad formade hennes liv? Pia Ingström tar hjälp av sina tre morbröder för att få veta mer, precis som jag nu ställer frågor till min mammas syskon.

Hon berättar för oss om sin mammas liv men också om sig själv, faktiskt mest om sig själv. När jag insåg det, efter att ha bläddrat i boken innan jag började läsa, blev jag lite besviken. Men den besvikelsen kom på skam, i stället överraskade hon mig med att ha skrivit en riktigt intressant och språkligt rik berättelse. Rekommenderas. Utgivning på måndag.

Roy Jacobsen har skrivit en thriller, som man skulle kunna tro är en deckare. Men det tycker inte jag att den egetligen är, även om det handlar om en massa mord begångna av en eller två seriemördare. Marion (som nämns i titeln ”Marions slöja”) ingår i en hemlig utredningsgrupp vid Oslopolisen. Gruppen utreder grova brott med relation till främlingsfientlighet. De får i uppdrag att utreda mordet på en ung muslimsk kvinna, som snart följs av fler liknande mord.

När jag läser så skjuts morden alltmer i bakgrunden och i stället blir Marion och hennes tankar och relationer mer intressanta. Det är verkligen spännande, ändå känns det inte så viktigt att få veta vem mördaren är. Jakten på mördaren är mer intressant än själva upplösningen.

Roy Jacobsen har skrivit prisbelönta romaner tidigare, och som är väl värda sina priser.

Andra bloggar om: , , ,

Ledig dag

vintersol

Idag har det varit en perfekt dag att vara ledig. Strålande vintersol, ett par minusgrader men tyvärr lite väl blåsigt. Fast i lä var det skönt. Jag har tagit helg mitt i veckan, dvs tagit ut två kompdagar för att vara hemma och komma ifatt. Komma ifatt med städning och vedhuggning till exempel.

vedhuggning

Tänk att vedhuggning kan vara ett sånt nöje! Jag kunde inte föreställa mig förut att jag skulle kunna längta efter att gå ut och hugga ved. Fast det är ju inte alltid det känns så. Ibland är det bara tungt och jobbigt.

Köket är nu städat och skinande blankt. I morgon kanske jag ger mig i kast med skrivbordet, både det analoga och det digitala.

Våren hälsar på

Takdropp

I helgen kom våren. Ser ni takdroppet från stuprännan på den övre bilden? Det har droppat hela helgen så att droppet urholkat snön ända ner till gräsmattan.

Snötäcket har sjunkit undan rejält nu. Ändå ligger det ju kvar överallt, och det dröjer nog länge innan vi har barmark igen. I morgon ska det ju komma mer snö. Eller kanske regn. Det är svårt att veta när temperaturen pendlar kring nollan så här. Men på dagen idag har vi haft +5 och det känns att det kan bli vår i år också.

Snön har lossnat från taken och det bara droppar hela tiden. Men problemet är förstås att det är stora sjok av is och snö som åker ner, och jag blev nästan träffad av en stor isklump igår. Men hann springa undan, som tur var.

Bakslagen kommer, det kan vi vara säkra på. Frågan är bara när vi kan ha riktig vår, dvs plusgrader dygnet om under en längre tid. Och barmark.

Bullbak

På bokrean hittade jag en bakbok som heter ”Bästa bullarna”, skriven av Anna Braw. Den ingår i serien Kyrkkaffe utgiven av Libris förlag. Jag bakar ju en hel del bullar och har nu tänkt att baka mig igenom den här boken.

Idag började jag med kalljästa kanelbullar.

kanelbullar

Vi tycker båda två att bullarna smakar bra, men att vanliga är bättre. De här blev lite torrare, eller snarare sprödare, trots att det är betydligt mer smör i dem än vanliga varmjästa bullar.  Jag kan tänka mig att baka sådana här igen om jag behöver göra en deg tidigt på dagen och vill ha färska bullar när gästerna kommer på eftermiddagen eller kvällen. Man bakar nämligen ut dem på plåten direkt, innan de ska jäsa.

Recept

8-9 dl mjöl
200 gr smör
50 gr jäst
0,5 dl socker
2,5 dl kall mjölk

Lägg mjölet i en skål. Blanda i smöret, som ska vara kallt, så att degen blir smulig. Rör ut jästen i sockret och tillsätt detta. Blanda ner mjölken.
Baka genast ut bullarna. Kavla ut degen och bred på smör, kanel och socker (eller vaniljsocker eller t ex äppelmos). Rulla ihop och skär till bitar och lägg på plåten. Pensla med ägg och strö på pärlsocker. Sätt dem att jäsa kallt och grädda sedan i 225-250 grader tills de fått fin färg.
Det står inte hur lång tid de ska jäsa. Mina jäste i ungefär fem timmar i våra kallgarderob där det är 9-10 grader nu, och jäste upp alldeles lagom.
Gräddningstiden beror ju lite på hurdan din ugn är, men är oftast mellan 10 och 15 minuter.

Andra bloggar om: ,

Fantastisk mammabok

Charlotte Schledt från Rumänien blev senare grevinnan Stenbock-Fermor i Berlin och så småningom fru Hirdman i Sverige. Född 1906, död 1966, efter ett strapatsrikt och äventyrligt liv. 1943 blev hon mor till Yvonne Hirdman, som nu skrivit en bok om sin mamma. Boken heter ”Den röda grevinnan” och har getts ut på Ordfront förlag.
En fantastisk bok om en fantastisk kvinna. Jag är glad för att hon skrivit den så att jag kunde läsa den. 

Bild från boken:

Charlotte är bokhandlardotter, äldsta barnet till ett tyskt-schweiziskt par, med så småningom två syskon. Familjen flyttar flera gånger och innan hon slår sig till ro i Sverige 1940 har hon hunnit bo i åtskilliga av Europas länder.
Under Weimarrepubliken roar hon sig i Berlin, är gift några år med den röde greven Alexander Stenbock-Fermor. Hon blir kommunist, träffar Heinrich Karulla, som är skolad hos bolsjevikerna och är sambo med honom i Moskva 1934-37.
Under Stalins utrensningar lyckas hon ta sig ut och lämnar sin älskade Heini kvar 1937. På en kursgård i Frankrike träffar hon den blonde vackre svensken Einar Hirdman 1939.

Yvonne Hirdman tror att hennes mamma aldrig slutade hoppas på att återse Heini, eller åtminstone få veta vad som hände honom. Det är först i vår tid, i arbetet med boken, som Yvonne Hirdman får klart besked om att han avrättades i Moskva redan 1937.
I boken diskuterar Yvonne Hirdman om hennes mamma kanske var spion för Sovjetunionen sedan hon lämnat landet. Även om dokument tyder på det, är hon inte helt säker.
Charlotte Hirdman levde mitt i den politiska smältdegeln i Berlin och senare i Moskva. Hon var aktiv kommunist, umgicks med intellektuella och politiskt aktiva socialister men också andra.

Det är inte bara Charlotte Hirdmans liv som fängslar mig, utan också Yvonne Hirdmans sätt att ta sig an sin mammas historia. Hon berättar om svårigheterna med att rekonstruera sin mammas liv, om sökandet efter spår och fragment i böcker, historiska dokument och i den historiska forskningen om 1900-talet. Hon förmedlar också känslan av hur viktigt detta är, flera decennier efter mammans död. Men också våndan över att ge sig i kast med detta, och den sorg det för med sig.

Vinterväder i repris

Båda bilderna är tagna från det ena vardagsrumsfönstret. Översta bilden är från igår morse. Då kunde man åtminstone se den översta delen av fårstängslet. I natt snöade det en hel del och i morse gick snön så högt att det nästan helt dolde stängslet. Jag skulle gissa på att det är 6-7 dm högt snötäcke nu. Torkvindan står fortfarande ute.

I morgon bitti kommer sotarn så idag har vi tagit bort istapparna och skottat rent kring takstegen. Vi vill inte riskera eldningsförbud om det inte skulle gå att sota. Just nu är det  -15,3 ute, så utan värme i pannan skulle vi inte klara oss.

Bilen har stått på gården sedan i fredags kväll, och när jag sopade bort snön idag mätte jag snötäcket. 14 cm visar linjalen. En del har blåst av, för jag tror att det kom mer än så bara under lördagsdygnet.

Här på ostkusten gör alla jämförelser med snövintrarna 1985 och 1987, när vi fick så här mycket snö också, men på kortare tid. Och det låg inte kvar lika länge. Nu är det över två månader med snö.

Så här såg det ut där vi bodde 1985, ett par mil härifrån, med äldste sonen i barnvagn:

Mera snö

Snö är så uttjatat så det orkar man knappt prata om längre. Ändå gör förstås alla det. Inte så konstigt heller, det dominerar ju tillvaron totalt. Om det inte snöar så ligger det så mycket överallt att man knappt tar sig fram i stan.

På vår väg in till stan, några mil morgon och kväll, har snön packat sig som en lätt vågig tvättbräda och det dundrar om bilen hela vägen. Vägen kan vara hal också och en morgon var jag inne i en snövall vid sidan när jag mötte en stor timmerbil i en smal kurva. Det kändes ändå som om vi skulle krocka, men allt gick bra.

Här ute på landet har vi jättebra plogning på gården och i utfarten, tack vare grannen. Det är guld värt en sådan här vinter. I stan är det sämre. På vår parkering där (vid lägenheten) har plogbilen inte varit många gånger utan det är bara att skotta själv. Men snöröjarna ska ju räcka till så mycket. Vilket tröstlöst jobb de har den här vintern. När de nyss fått undan snön är det dags för nästa snöfall.

Nu ikväll har det nya snöovädret börjat visa sig och flingorna faller där ute. Bilen har redan fått ett vitt täcke, sedan jag kom hem vid niotiden (vi har inget garage). Och mer ska det bli, om vi ska tro prognoserna. Hittills har de stämt i alla fall.