Tankarnas hotell

Kajp

Förra helgen fick jag veta av en granne att det växer kajp här i närheten. Tack vare samma granne kunde jag i helgen hitta beståndet av kajp, och plockade en del. Det hamnade i en stuvning med mangold som ingick i söndagens middag.

Kajp är en vild lök, som liknar purjolök men är smalare i skaftet. Den är ganska mild men har en distinkt smak. Här påstås den bara växa på Öland och Gotland men det är alltså inte helt sant. Själv förknippar jag kajp med Gotland, fast jag tror inte jag ätit den tidigare. Vanligast är nog att göra soppa på den.

Tänk på att klippa av kajpen ovanför löken så att den kommer tillbaka nästa år.

Det är ganska fantastiskt att bo mitt i naturens eget skafferi.

Blommande fruktträd

Körsbärsträdet står nu i full blom sedan några dagar. Snart är det överblommat.

Förra året tror jag att det var mer blommor än i år. Men det blir nog gott om körsbär ändå.

Ikväll upptäckte vi att det ena äppelträdet också fått utslagna blommor. Det ser ut att bli stor skörd i år också.

Uppstickare

Jag måste bara få visa den allra första lilla antydan till att potatisen växer:

Ett potatisstånd till i den första raden har tagit fart. Det här är de potatisar jag förgrodde i jord i pannrummet. Vi hade ju ett par frostnätter precis efter att jag satt dem, och de första späda skotten skrumpnade ihop då. Men de har kommit tillbaka, med kraft. Hoppas alla fem klarar sig.

Grön vår

Tänk så fort det blivit grönt nu. Allt grönskar, och med regnet och värmen går det så snabbt.

Det här är väl ett vanligt ogräs antar jag, men vet inte vad växten heter. Blomman är luddig. Jag ska fotografera den igen när den slagit ut. Jag vill lära mig mer om växter.

Dagens arbete i trädgården har resulterat i ett till en tredjedel omgrävt jordgubbsland plus ett nytt litet potatisland där jag satt två rader Inova. Jag har grävt upp det i gräsmattan.

Att gräsklipp ska vara näringsrikt har jag hört, och provar det nu. Egentligen skulle det väl vara mer men jag tog så mycket jag fick ihop från gårdagens gräsklippning och har lagt ovanpå potatislandet och jordgubbslandet.

Mer om min odling.

För att vila lite från grävandet hjälpte jag granntjejen att bygga en trappa i eftermiddag:

Det är en ogrässlänt ner från gårdsplanen mot stora gräsmattan, och vi går ofta där utan att det egentligen är någon stig. Och när det regnat blir det halt, så vi har båda två gått och funderat på hur man skulle kunna bygga en trappa där. Vi diskuterade det igår och hon satte igång direkt. Vi hjälptes åt att göra klart idag.

Rabatten vid dörren. Även om de är sena är de fina.

Sår för senare skörd

Idag har jag sått årets grönsaker och satt löken. Givetvis har jag dill och persilja, gul lök och morötter. Det är standard i mitt land. Förra året provade jag mangold och vi blev mycket förtjusta så det blir det i år också. I år blir det även sockerärtor och en rad rödbetor, om de tar sig. Och lite isbergssallat. Om nu inte mördarsniglarna äter upp allt när det kommer upp. Idag hittade vi de första fem-sex spanska skogssniglarna. Nu är de döda och förintade. De stackars små liven. Men i min trädgård ska de inte vara.

Oacceptabla arbetsvillkor

Aldrig mer kommer jag att handla på Lidl. Inte efter att ha läst GÃ¼nter Wallraffs senaste bok ”Rapport från vår sköna nya värld”. Här berättar han bland annat om hur han wallraffat som arbetare i en brödfabrik i Tyskland. Fabriken levererar bake-off-frallor (dvs till hälften bakade som man bakar klart hemma) till Lidl. Lidl har sådana höga produktionskrav att all arbetsrätt sätts åt sidan för att hålla en extremt hög produktionstakt, till minimal lön. De anställda råkar ut för skador på grund av den höga arbetstakten men men gå till doktorn eller plåstra om sig på arbetstid får man inte göra, trots hjärnskakning och blödande sår. Den som påtalar hälsoriskerna råkar än mer illa ut. När orderingången är hög tvingas de arbeta två-tre veckor i sträck utan någon dag för vila, vilket är emot lagen, och när orderingången minskar får de gå hemma utan lön.

Anställningskontrakt finns inte och facklig verksamhet motarbetas.

Dessutom frodas mögel i fabriken, inte minst i jässkåpet, eftersom all arbetskraft går åt till att få fram frallorna, och inte till att rengöra och hålla undan möglet. Och Wallraff upptäcker att brödets innehållsförteckning ljuger för att ge sken av att vara en bättre produkt än vad den är.

Frågan är hur det ser ut i andra fabriker som producerar och levererar mat till lågpriskedjorna, om det är så här eller om det är ett undantag. Jag vill förstås tro att vi i Sverige har bättre villkor på våra fabriker.

Läs hela boken! Den handlar också om hur det är att vara hemlös, somalisk invandrare i Tyskland, praktikant på lyxkrog, telefonförsäljare och mycket annat. Den är mycket läsvärd.

Andra bloggar om: GÃ¼nter Wallraff

Här har man dansat minsann

1982 var min första sommar i Västervik. Jag flyttade hit på hösten 1981, för ett vikariat på några månader, men blev så förtjust att jag stannade kvar. Och alla sa ”vänta tills det blir sommar, då lever stan upp”. Så är det fortfarande, Västervik är en sommarstad, även om vi har det bra här under vintern också.

Då, på 80-talet, dansade man på Slottsholmen på somrarna. Det var det stora dansstället, och det ligger bra till mellan Strömsholmen och slottsruinen. Seglarna kom dit från Gotland och utmed kusten, la till vid bryggan nedanför och dansade halva natten. Jag minns den svarta ärmlösa linneklänningen som jag dansade i flera gånger, och kände mig fin. Ja, det var tider det.

Nu är det tomt.

Det var här inne vi dansade på 80-talet. Jag tror att det var en bardisk i nedsänkningen i golvet.

Här var det plats för middagsgästerna.

Nej, jag har inte brutit mig in i huset. De två bilderna ovan är tagna genom fönstret med min mobil.

På terrassen gick man ut en sväng när det blev varmt inne danslokalen. 1982 var en varm sommar.

Här finns en flygbild på Slottsholmen.

Nu är Slottsholmen det stora samtalsämnet i Västervik, efter att Björn Ulvaeus köpt fastigheten. Han ska riva huset och bygga nytt. Så klart. Slottsholmen är en gammal sommarrestaurang från början av 50-talet. Innan dess fanns det en annan sommarrestaurang här som brann ner. På senare år har huset haft flera olika ägare, nu senast Föreningen Visan som sålde till Ulvaeus. Huset har fått förfalla och just nu är det en tråkig blickpunkt i centrala stan.

Som en öststatsfabrik, sliten och grå.

Är detta typisk 50-talsarkitektur? De som vill bevara Slottsholmen säger det.

Mycket glas, metall och betong.

Lena Horne är död

Tänk att Lena Horne levde så länge, som tills igår. Då dog hon, 92 år gammal. men hennes musik finns kvar.

Hon hade en fantastisk röst, men fick ändå inte samma chanser som andra på grund av sin hudfärg. Lyssna på henne i Stormy weather från 1943:

Den här har jag alltid gillat. Och lyssna också när hon sjunger Moon river eller A fine romance. Fina gamla låtar som håller än.

Dessutom var hon en mycket stilig kvinna. Och medborgarrättsaktivist.

Någon gång på 70-talet läste jag en amerikansk deckare som hade Lena Horne på omslaget. Jag minns inte mycket av innehållet men omslaget minns jag precis. Någon som vet vad det var för bok?

Andra bloggar om: Lena Horne

Potatisen är i jorden

Den tidiga potatisen är nu i jorden. Så här tidigt brukar jag inte få i den, utan oftast i andra halvan av maj. Nu hoppas jag på midsommarpotatis i år. I år provar jag tre nya sorter. Läs mer på min odlingssida här.

Här under jorden ligger potatisen och gror nu, hoppas jag.

Det är fin jord vi har i landet, med feta maskar som verkar trivas. Idag var jorden fortfarande lite blöt, efter regnet igår. Bara det nu inte blir en regnig vår så att potatisen ruttnar bort. Men det ska väl extremt mycket regnmängder till det.

Den som skriver åt andra

Regn och läsväder idag. Om du gillar spänning ska du läsa ”Spökskrivaren” av den brittiske författaren Robert Harris. Det är en politisk thriller som också blivit film av Roman Polanski. Men det är boken jag nu läst, och den är mycket läsvärd. Den är lite mer än en deckare, även om ett ouppklarat mord finns med från början, eller snarare ett förmodat mord som också kan vara en olycka eller ett självmord.

Det handlar om politik på högsta nivå. Om Storbritanniens före detta premiärminister Tony Blair, lätt förklädd till Adam Lang i boken. Spökskrivaren är en icke namngiven ”jag” som berättar sin historia. Han anlitas att skriva Langs memoarer sedan den förre spökskrivaren hastigt dött innan han var klar med boken. Langs hustru Ruth spelar en aktiv roll i historien.

Spökskrivaren får tillgång till sin nitiske företrädares arbete och inser efter hand att denne varit hemligheter på spåren, farliga hemligheter som inte får komma ut. Det blir en jakt på sanningen och upplösningen är på sätt och vis ganska överraskande. Lite kittlande är det förstås också att mycket av det som berättas går att applicera på verkligheten och den verklige Blairs liv, och därmed kan man tänka att det ”kanske skulle kunna vara sant”. Vad man tror om det beror nog på hur mycket politisk oskuld läsaren är.