Kartorna visar vägen

Massor av gamla kartor finns bevarade i de historiska arkiven. I Sverige finns många kvar ända från 1600-talet. Nu har Riksarkivet lagt upp en stor samling av Sveriges äldsta kartor på sin webbplats. Här finns bland annat kartor från år 1700 över delar av Tjustbygden. Man får inte publicera dem, Riksarkivet har rättigheterna, så jag kan inte visa någon här.

Från andra delar av landet finns det kartor från 1600-talet. Det är en skatt som nu blir tillgänglig.

Historiska kartor hittar man också på Lantmäteriet. Där kan man söka sig fram och hitta väldigt mycket.

Kartor har alltid fascinerat mig men nu inser jag att de kan vara till nytta och glädje än mer, eftersom jag har börjat släktforska. Eller snarare, jag går en kurs i släktforskning i höst. Kanske symptomatiskt för människor i min ålder? Det är en distanskurs på Mittuniversitetet, och börjar mycket bra. Det är verkligen roligt, och så småningom kommer jag att göra en uppgift där jag forskar i min egen släkt.

Som första uppgift på kursen har vi leta efter uppgifter i kyrkoarkiven på en viss namngiven person från 1800-talet. En bra övning, rolig och spännande.

Andra bloggar om: , , ,

Höst i trädgården

Även om vildsvinen härjar i gräsmattan är trädgårdslanden någorlunda intakta, bortsett från halva mitt gamla jordgubbsland. I helgen har jag inlett höstbruket. Det innebär att jag grävt i landen med grep och tagit bort ogräs som växt till sig sista tiden. Jag har kastat rester av ärtplantor och en del andra vissna grönsaksblast som blivit kvar.

potatis

I kanten av det ena potatislandet hittade jag ett stånd potatis som jag missat förut, troligen för att vildsvinen bökat precis i kanten. Det blev middag i går tillsammans med några bortglömda morötter.

tomater

De sista tomaterna är nu skördade. De gula och gröna får mogna i köksfönstret. Jag lämnade kvar några kvistar med riktigt små illgröna körsbärstomater som jag inte tror hinner utvecklas. Tomatplantorna får stå en eller två veckor till innan jag tar bort dem.

Jag undrar hur många kilos tomatskörd det blev i år? 4-5 skulle jag tro. Mina åtta plantor har burit frukt ordentligt.

Idag har jag flyttat en del jordgubbsplantor, från det landet där vildsvinen bökat till mitt andra land. I slutet av augusti tog jag sticklingar och satte jordgubbsskott där, och de har klarat sig bra, både från vildsvin och annat. Kanske är det för sent att flytta plantorna nu, det återstår att se. Successivt vill jag flytta hela jordgubbslandet och förnya det. Frågan är hur det blir till våren, om vildsvinen fortsätter komma.

svart trumpetsvamp

Hela helgen har inte gått åt i trädgården, jag har plockat svamp också. Förra helgen hittade jag ett alldeles nytt svampställe med massor av svart trumpetsvamp och nu fanns det lite till. Jag torkar dem i stället för att frysa in.

svart trumpetsvamp

God äppelkaka

Idag har jag bakat en äppelkaka jag tidigare aldrig gjort. Den blev riktigt god.

äppelkaka

Den kallas Selmas lyxiga äppelkaka och receptet kommer från boken ”Äppelriket” av Mia Gröndahl och Anette Åberg.

4 stora äpplen. Gravensteiner

Marinad:
3 msk rom
75 gr russin
4-5 tsk kanel

Kaksmet:
200 gr smör
200 gr socker
3 ägg
200 gr mjöl
1,5 tsk bakpulver

Skala äpplena, kärna ur och skär i bitar. Blanda marinaden i en skål och vänd ner äppelbitarna. De får står i marinaden medan du gör smeten.

Rör ihop socker och smör, tillsätt äggen ett i sänder. Blanda mjöl och bakpulver och rör sedan ner blandningen i smeten.

Smöra och bröa en form. Bred ut hälften av smeten i formen, lägg på äpplena med russin, täck med resten av smeten.

Grädda i 150 grader cirka en timme.

Servera ljummen med vaniljsås.

Mitt tips: Jag hade ingen rom hemma så jag tog gammalt äppelvin i stället. Men det går säkert bra med annat starkvin eller t ex konjak. Gravensteiner har vi inte heller i vår trädgård så jag tog av de jag har, tre olika sorter. Jag gjorde marinaden i en plastpåse och när jag lagt i äppelbitarna var det lätt att skaka om så att blandningen blev lika fördelad.

Hösthallon

hallon

Nu har jag lite hösthallon i mitt trädgårdsland. Det är Autumn Bliss som ger skörd nu, några få i alla fall. I morse åt jag fyra underbart goda och mogna hallon.

I våras satte jag två hösthallonplantor och tre sommarhallon. Det är bara hösthallonen som  hinner ge bär första året, de andra kommer nästa år. Trots att vildsvinen fortfarande härjar i trädgården har de inte varit i det här landet.  Vi får se hur länge det varar, eller om de kanske inte alls bryr sig om att böka i det här trädgårdslandet.

Siwans bok

Aldrig hade jag trott att Siw Malmkvist skulle skriva sina memoarer. Men det har hon gjort. Den heter ”Tunna skivor av mig” och kommer ut idag. Hon har skrivit den ihop med Carl Magnus Palm och den handlar om hela hennes liv från födseln fram till nu. Från tonåren är det nästan bara jobb och väldigt lite om hennes privatliv och familj. Jag hade nog väntat mig lite mer av hennes eget liv vid sidan om hennes artistbana.

Hon gjorde snabbt en fantastisk karriär som schlagersångerska, först i Sverige och sedan i Tyskland, och egentligen pågår den karriären fortfarande. För hon har inte lagt av, trots att hon fyller 74 i år. Det skriver hon om på slutet, att det kanske kommer en dag när hon ska sluta arbeta.

Det bestående intrycket av boken är att hon verkligen är den käcka och pigga och glada schlagersångerskan, just som den bild vi har av henne från alla hennes låtar, revyer och skådespelarroller. Kul läsning, som väcker många minnen, men lite mer personlig hade hon gärna fått vara.

Andra bloggar om:

Äppeltider

äppelmos

Första riktiga koket äppelmos för i år. Ungefär fyra kilo skalade äppelbitar blev fem burkar äppelmos plus en liten burk. Eftersom glasburkarna är olika stora, mellan en halv och en liter, är det svårt att säga hur mycket det blev. Och det spelar mindre roll.

Förra året hade vi en enormt fin äppelskörd och då gjorde jag mer mos. I år är det mycket rönnbärsmask (tror jag) i äpplena så det går åt många äpplen för att få lite mos. Det mesta går bort på de flesta äpplena. Men det är fortfarande stor skörd, så lite mer äppelmos blir det nog i år också.

Äppelmos och fil till kvällsmat, det är väldigt fint, det.

K-spaning igen

Att kommentera det bedrövliga valresultatet känns ganska meningslöst just nu. Det är inte demokratin och parlamentarismen det är fel på, utan sorgligt och skrämmande obehagligt att 330157 personer sympatiserar med främlingsfientlighet.

I förra veckan läste jag Göran Willis nyaste K-spaningsbok, K-spaning från ovan. Det är ren nostalgi, och härligt att få grotta ner sig i ibland, i både text och bild. Rekommenderas.

Två bra böcker

Aino Trosells nya bok ”Hjärtblad” handlar om dalkullorna som vandrade till Stockholm och Mälardalen för att arbeta vintertid i slutet av 1800-talet. Intressant och välskriven berättelse om en tid som bara ligger några generationer tillbaka. Min recension i VT.

Innan dess läste jag Leif GW Perssons nya deckare ”Den döende detektiven”, om ett svårlöst fall som den nu pensionerade polisen Lars Martin Johansson tar sig an från sin sjukbädd. Eftersom jag gillar GW Perssons berättarstil och historier och den här håller samma stil som hans övriga deckare så tyckte jag om den. Min recension i VT.

En sorgens dag

Vi har begravt vår arbetskamrat idag. Det är tungt att ta farväl av en kollega, som var så levande nyss, och bara ett halvår äldre än jag själv. Men ett stöd att dela den här sorgen med de andra på jobbet. Vi var på begravningen tillsammans.

För mig var detta en ovanlig begravning. Det var en borgerlig begravning, och det har jag aldrig varit på förut. Inga gudsord och inga psalmer. Officiant var en man vi alla känner, eftersom han frilansat för tidningen i många år. Det var också första gången jag varit med om att den döde inte finns i en kista utan redan har kremerats före begravningen. Det blev faktiskt nästan som en chock att komma in i kapellet och se urnan framme i koret i stället för en kista. Det kändes så definitivt, som om det inte var Lennart längre, att han även fysiskt redan är borta. Jag är inte ensam om att känna det så heller.

Att man ändrar seder och ritualer är givet, och jag har aldrig känt att en jordbegravning är att föredra framför kremering. Ändå blev det så påtagligt nu, att det nu verkligen är slut på Lennart. Han finns inte mer. Bara i våra minnen.

Där har han däremot en stor plats. Vi pratar om honom ofta på jobbet, precis som vi pratar om våra andra två arbetskamrater som dött på senare år. Pratar men om dem, minns dem, då finns de ju kvar.