En sorglig historia

”Jag har själv fyllt sextio år. Först nu kan jag berätta den historia från Samara och New York som jag föddes att bära”. Så lyder det sista stycket i Erik Erikssons bok Vårt hjärta dog i New York. Det är en oändligt gripande historia, om svårmoden och sorgen som arv.

Boken är både en dokumentär och en roman. Den handlar om författarens föräldrar och mor- och farföräldrar. Det väsentliga stämmer med verkligheten men berättelsen är utbyggd med allt det där som gör den till en god berättelse, men som vi inte kan veta. Och det är inte viktigt. Vi kan aldrig veta vad människor tänkt och sagt, men utan dessa inslag skulle berättelsen inte leva.

Erik Eriksson följer sina farföräldrar och morföräldrar från barndomen och framåt, liksom sina föräldrar. Farföräldrarna Hedvig och Karl Gustaf Eriksson kommer från fattiga förhållanden i Örebrotrakten och Eskilstuna. De möts mycket unga och Hedvig hinner arbeta några år i USA och sedan återvända hem innan hon får med sig Karl Gustaf dit, tillsammans med hans bror Fredrik. De stannar i Amerika i sex år och där föds flera av deras barn, bland andra Mauritz som 1937 blir författarens far.

I Samara vid Volgas strand i det inre av Ryssland växer Alvine Christensen och Oscar Peterson upp. Alvines far kommer från Danmark och och Oscars far från Sverige. De har kommit hit för att söka lyckan vid mitten av 1800-talet, gift sig med ryskor och blivit som ryssar. Alvines far är köpman, liksom hennes make Oscar. De tillhör den burgna borgerklassen i tsarens Ryssland. När bolsjevikerna tagit över flyr de till Sverige.

Sorgen och svårmodet finns i båda familjerna, och för alla inblandade innebär det tystnad och svårigheter att hantera sina känslor. Det är först när Erik Eriksson själv kommer upp i medelåldern som han förstår och kan ta till sig sin egen släkts historia, skriver han. Han har skrivit en väl sammanhållen berättelse, insiktsfull men också utlämnande.

För mig som släktforskare ger den också ytterligare inblickar i människors vardagsliv under andra halvan av 1800-talet och tiden i början av förra seklet. Det känns nära och gripbart och trovärdigt. En mycket läsvärd bok.

Andra bloggar om: Erik Eriksson, släktforskning