Han var en lysande författare. Thorsten Jonsson skrev sin enda roman ”Konvoj” 1945 (den gavs ut 1947). Idag har jag läst den och det är en verklig läsupplevelse. 65 år har gått och det känns som att läsa en modern roman. Den fängslar mig från första sidan.
Så här börjar den: ”Nätdörren med den trasiga haken knackar försiktigt mot dörrkarmen när nattvinden kommer blåsande. Jag har dörren strax till vänster, och mitt framför mig slår fotogenlampan blanka reflexer ur fönstret. Rummet är fullt av blekbrun tystnad och utanför visslar cikadorna. I fönstret ser jag också en bild av mig själv, med den röda blyertspennan.”
Boken handlar om ett antal människor som befinner sig ombord på ett fartyg på väg från England till Kanada, sommaren 1943. Fartyget M/S Barama ingår i en konvoj med 71 fartyg, för att bättre skyddas mot tyskarnas angrepp. De flesta passagerarna kommer från det krigshärjade Europa, men någon är amerikan och någon annan ryss. Det börjar med att vi får bekanta oss med alla som bor i de 15 hytterna men så småningom utkristalliserar sig polacken Antoni Borowski som huvudperson. Han har med sig hemska minnen från judeghettot i Warzawa, minnen som jagar honom.
Egentligen händer nästan ingenting under resan. Utom att ett fartyg långt bort i konvojen torpederas en natt, men de flesta märker det inte. Borowski har en kort och intensiv kärlekshistoria med en annan av passagerarna, Catherine McLaughlin. I stället är de passagerarnas inbördes relationer och vars och ens egna historia som utgör berättelsen. Alla är präglade av kriget, på ett eller annat sätt.
Det som gör detta till en läsvärd bok är både Thorstens Jonssons språk och hans förmåga att ge liv åt sina gestalter utan större åthävor.
Citat ur boken:
”Med kaffekoppen i handen sätter han sig i en soffhörna. När han suttit där en stund och börjat känna sig alldeles vaken, har han ingenting att fundera på och han sitter där och lyssnar till sjöarna som fräser ut från bogen och trävirket som knakar i trapporna”. (sid 95)
”Den dagen drog det kallt och var sjöigt, och när Borowski stack ut huvudet genom dörren till promenaddäcket märkte han att regnrocken kunde vara bra och han gick in i hytten efter den. Hytten var skum och full av hans egen ensamhet när han kom in dit igen; och han tog ner rocken från hängaren, lade den över armen och steg ut i korridorens föränderliga sluttning och långsamma maskindunk som tydligt förmedlades av det varma skortensschaktet. ” (sid 118).
Något jag också uppskattar är hur han ofta beskriver fartygets gång i sjön, sjöhävningen, hur fartyget rör sig och havets föränderlighet. Han gjorde själv en sådan här resa, när han åkte till USA för att bli DN:s korrespondent där 1943, och det märks att han lagt på minnet hur resan förflöt.
Det är härligt att läsa en bok som är så gammal och som känns så ny.
Jag tror att vi läste någon av hans noveller på gymnasiet, men sedan har jag inte läst något av honom. Nyligen blev jag påmind om honom i DN:s artikel om hans änka och William Faulkner. Den artikeln hade min arbetskamrat också läst och plockat fram ”Konvoj” ur sin bokhylla och jag fick låna den. Tack Bengt!
Andra bloggar om: Thorsten Jonsson