Läs Sara Lövestam!

Sara LövestamSara Lövestam har skrivit romanen ”Tillbaka till henne”. Det är en bok som tilltalar mig väldigt mycket, framför allt för att det är en så bra historia, och ganska annorlunda.

I berättelsen överbryggar hon tid och rum. Det handlar dels om en kvinnas liv vid förra sekelskiftet, dels om en nutida kvinna som får upp spåret efter den tidigare.

Hanna är en ung kvinna i dag, hon bor i Stockholm. På ett till synes slumpmässigt sätt råkar hon få ett par glasögon, en linjal, ett par skor och en brosch. Alla sakerna är gamla och vi som läser boken förstår snart hur de hänger ihop. För Hanna tar det längre tid. Sakerna påverkar henne och hon börjar leta efter varifrån de kommer. Till slut hittar hon den som ägt föremålen före henne.

Parallellt följer vi historien om Signe som är småskollärarinna i Tierp i början av 1900-talet. Hon är en av många kvinnor som kämpar för rösträtten i det dåtida Sverige.

Sara Lövestam får ihop den här historien till en fin helhet, och ger oss samtidigt en historielektion som är ren njutning att läsa. Nästan 600 sidor, och jag vill inte att boken ska ta slut. Man kommer människorna nära, men ser också deras roll i historien och samhället. Så bra skrivet!

”Tillbaka till henne” läste jag före jul, och var ganska uppfylld av den ett bra tag efteråt. Sedan blev det en deckare, men den blev en besvikelse.

Belinda Bauer är en brittisk deckarförfattare som fått mycket beröm för sina böcker. Det berömmet instämmer jag inte i. Kanske är det bara så att hennes upplägg inte passar mig. Hon gjorde stor succé med sin debut ”Mörk jord”. Den jag läste nu är hennes andra bok, som heter ”Skuggsida”.

Historien utspelar sig i den lilla engelska byn Shipcott och polisen Jonas Holly är huvudperson. Flera personer mördas under en kort tid i januari, offren är alla gamla, sjuka eller handikappade på olika sätt. Snön faller och försätter byn i isolering. Morden utreds inte av bypolisen utan av av en grupp tillresta poliser från en motsvarighet till riksmordkommissionen, tror jag.

Den här deckaren var jag på väg att sluta läsa några gånger, men trodde det skulle bli bättre, och läste ut den.

Slutet känns ganska konstigt, lite snopet, men det kan jag ju inte berätta mer om. För mig känns boken mer som en parodi på en deckare än en seriöst syftande kriminalroman. Den har inte trovärdighet för mig. Även om de flesta deckare är skruvade och historierna inte särskilt sannolika så måste det ändå finnas någon slags trovärdighet för att jag som läsare ska ta dem på allvar.

Gotlandsdeckare

BlotDet har blivit populärt att skriva deckare som utspelar sig på Gotland, tror jag. En av de deckarförfattare som har anknytning till ön är Håkan Östlundh. Nu har jag läst den fjärde av hans Gotlandsdeckare, som heter ”Blot” och kom ut för några år sedan.

Det här är en sådan deckare där man redan från början ska förledas att tro att man genast förstår vem gärningsmannen är, men just därför också förstå att det inte är så. Sedan, långt in i boken, kan man börja ana upplösningen, efter fler villospår.

En sak jag gillar med den här boken är att författaren kommer in på hur olika det kan vara att växa upp som syskon i en och samma familj, att man kan ha en helt olik bild av föräldrarna och familjelivet. För så är det ju ofta i verkligheten.

Polisen Fredrik Broman och hans kollegor vid Visbypolisen utreder fallet. Det börjar med att en kvinna och en man hittas mördade i en rikemansvilla på södra Gotland. Snart visar det sig vara makan i ägarparet plus makens kusin som är döda. Maken är försvunnen. Paret har två vuxna barn. Vi får också från början veta att Fredrik Broman vid fallets slut är allvarligt skadad och förs med ambulanshelikopter till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Mer än så ska jag nog inte berätta.

Jag tycker att den här deckaren är ganska bra. En aning lite väl stereotypa karaktärer, men inte så att det stör så mycket. Vissa av dem får jag inte riktigt grepp om. Historien är rejält spännande och ganska underhållande.

Hade det inte varit för att han skriver om Gotland hade jag nog inte uppmärksammat den här alls i den stora deckarfloden.

1940-talets Malmö

SetMattssonSet Mattsson är journalist och författare och har skrivit tre böcker om efterkrigstidens Malmö under andra halvan av 1940-talet. De två första som jag läst nu heter ”Ondskans pris” (del 1) och ”Svekets offer” (del 2). Båda två presenteras som deckare. Framför allt är de mycket intressanta och välskrivna skildringar av Sverige vid den här tiden. Nutidshistoriska skildringar ska vi nog kalla det. 70 år bakåt i tiden, det är historia.

I alla tre är det kriminalpolisen Douglas Palm som är huvudperson.

I den första handlar det om flyktingarna som kom från krigets Tyskland. I ett flyktingläger i Malmö dödas en polsk kvinna, ett svårutrett mord men som till slut får sin lösning.

I den andra boken ingår flera mord, till synes utan koppling till varandra. Men den finns, och vi anar den snart. Den här skulle jag nog inte kalla en deckare egentligen, snarare en spänningsroman. Men det spelar ingen roll för den stora behållningen är tidsskildringen. Här handlar det om kommunistskräcken och politiska motsättningar i Malmö och i Sverige.

Böckerna bygger uppenbarligen på en mycket stor arkivforskning från den här tidens Malmö och i mina ögon känns båda böckerna mycket autentiska. Berättelserna har många detaljer som blir viktiga tidsmarkörer men som också bidrar till att driva berättelsen framåt. Det är så här man kan ljuta liv i arkivdokument.

Set Mattsson har jämförts stilmässigt med Stieg Larsson, och lite åt det hållet kan jag hålla med om att böckerna lutar. Jag tycker att de ändå står i en klass för sig, och inte behöver jämföras med andra.

Det här är bra läsning för den som gillar historia och spänning. Jag gillar den detaljrika och ibland lite torra stilen.

Den tredje delen ska jag läsa när den kommer i pocket.

 

 

Elly Griffiths

Griffiths på AdlibrisVad gör man nerbäddad med förkylning och feber ett par dagar? Sover, slösurfar och läser. Under de senaste dagarnas förkylning har jag läst två deckare av den engelska författaren Elly Griffiths. Det är den fjärde och femte som har arkeologen Ruth Galloway i King’s Lynn som huvudperson.

Den ena heter ”En orolig grav” och den andra heter ”The outcast dead” (jo, den finns på svenska också men inte i pocket än).

Det här är charmiga och trevliga deckare, spännande utan att vara särskilt blodiga. Karaktärerna är delvis lite udda och de har delvis ganska knepiga relationer till varandra. Det handlar mycket om mänskliga relationer, särskilt mellan barn och föräldrar.

Ruth Galloway är drygt 40 och har en liten dotter på ett par år. Pappan är en gift polis i stan, som Ruth ibland samarbetar med när hon hjälper polisen.

I ”En orolig grav” har en av Ruths studiekompisar från universitetstiden hittats död, troligen mördad, i en liten stad utanför Blackpool i norra England. Han är också arkeolog och har precis före sin död gjort en upptäckt som kan vara mycket sensationell. Det kan vara den legendariske kung Arturs grav. Men det räcker inte med det, det finns fler sensationer. Och någon eller några försöker uppenbarligen stoppa offentliggörandet av fyndet. Griffiths på Adlibris

När studiekamraten dött kallas Ruth in för att ta vid i arbetet med fyndet. Samtidigt får hon anonyma hot som vill få henne att avstå. Det blir en dramatisk uppgörelse.

”The outcast dead” tar vid nästan ett år senare. Nu leder Ruth själv en utgrävning vid Norwich Castle där ett skelett hittas som tros vara från en kvinna dömd för barnamord på 1860-talet. Ett tv-program ska göras om fyndet och historien om kvinnan. Ruth ska vara med i tv-programmet.

Samtidigt utreder polisen ett fall med en familj där tre barn dött oförklarligt. De första två anses som plötslig spädbarnsdöd men i det tredje fallet hittar polisen bevis som tyder på att barnet mördats. Lite senare kidnappas ett barn, och sedan ytterligare ett. Det går inte att berätta så mycket mer utan att spoliera för den som vill läsa.

I somras läste jag för första gången en deckare av Elly Griffiths, och blev ganska förtjust. Nu efter tre böcker tror jag att hon får vila ett tag, nu vill jag ha nytt. Men hon är helt klart läsvärd.

Har du inte läst något av henne förut så börja med någon av de tidigare böckerna, för de är i kronologisk ordning.

 

 

Helene Tursten: I skydd av skuggorna

De senaste dagarna (bl a under sena hotellkvällar i Karlstad) har jag läst en av Helene Turstens senare deckare om Irene Huss. När hon började med deckare för cirka 15 år sedan läste jag flera av dem men nu hade det gått ett bra tag. Jag tröttnar ofta efter tre-fyra böcker om samma personer.

Det var trevligt att återknyta bekantskapen med polisen Irene Huss och hennes arbete. I den här boken dras även hennes familj in i brottsutredningen.

Det handlar om gängkriminalitet, ett nog så angeläget ämne. Ett mord på en gängmedlem och en bomb som hotar Irenes makes restaurang sammanfaller. Fler gängmord följer och både Irene och hennes familj hotas.

Något som jag har svårt att förstå är att hon fortsätter arbeta med en brottsutredning där hennes egen familj är indragen. Hon till och med håller förhör med sin egen man. Är det verkligen så inom polisen? Ska inte någon annan ta över då?

Hur som helst är det spännande och välskrivet, precis som jag förväntar mig.

Grym nybyggarhistoria

För 150 år sedan var Texas fortfarande nybyggarland. Indianerna hade delvis trängts undan av mexikaner och vita. Bland dessa rådde krig, både mellan indianer och vita och mellan mexikaner och vita, och mellan mexikaner och indianer. Till stor del känner vi nog till detta, vi som växt upp med filmer om vilda västern och böcker om kampen mellan indianer och vita.

sonen

Philipp Meyer har skrivit romanen ”Sonen” om den här tidsepoken. Den sträcker sig från 1830-talet och fram till våra dagar.

Det är en grym historia och långt från alla de mer eller mindre romantiska skildringar vi vant oss vid. Här handlar det om hämnd och död, människor som dödar andra människor som vore de själlösa djur. Vissa avsnitt i boken i mycket blodiga och grymma.

Ändå är det en mycket bra och läsvärd berättelse, framför allt för att den ger en annan bild än den gängse av denna tid och plats.

Hur väl den håller sig till sanningen kan jag inte avgöra, men det är inte svårt att tro att denna är mer trovärdig än ”Bröderna Cartwright” och andra historier vi matats med de senaste hundra åren.

Huvudperson är Eli McCullough, som kallas Översten. Hans familj är nybyggare i Texas. 1849 är han 13 år. Hemmet blir överfallet av comancheindianer en dag när hans far är borta. Elis mor och syster våldtas och dödas, Eli och hans bror tas tillfånga. Brodern dödas efter några dagar men Eli får leva. I tre år lever han hos comancherna, som fosterson hos en av de ledande familjerna. Han blir som en indian. Dessa tre år kommer att prägla honom under resten av hans liv.

Det han är med om under sin barndom gör honom till en kallblodig mördare men också en som bryr sig om de sina, inklusive den grupp indianer han så småningom lämnar.

Han lever tills han blir hundra år, får barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Grymheten följer generationerna, men det finns också försonande drag. Ingen människa är bara svart eller vit i sin själ.

Eli lyckas köpa land i Texas, mer och mer ju äldre han blir. Till slut äger han marken på flera mils avstånd. Och på hans mark finns olja. Hans familj blir omåttligt rik, och tanken på Dallasfamiljen är inte långt borta.

Philipp Meyer är en mycket god berättare. Han varken glorifierar eller förskönar, och håller spänningen vid liv boken igenom.

Boken har prisats, både hemma i USA, i Sverige och i andra länder. Det är den värd.

Andra bloggar om:

Läser i värmen

I den här tryckande värmen orkar jag inte mycket annat än att sitta under äppelträdet och läsa. Eller sitta inne med släktforskning. I skuggan på norrsidan av huset har vi +28 grader nu på eftermiddagen, och så har det varit i flera dagar nu. Jag minns inte när vi hade en så varm sommar senast.

Klagar gör jag inte men skulle inte kunna bo i tropikerna, med sin fuktiga hetta. Det vet jag hur det är, efter mina år till sjöss. 1976 eller 1977 var jag i Jeddah i Saudiarabien under en pågående värmebölja. Då var det uppe emot +40 i skuggan. Siesta var nödvändigt.

I sommar är det de något svalare kvällarna som känns behagligast. I går åt vi middag klockan halvnio på kvällen, då var det skönt i trädgården.

Men läser gör jag i värmen. Idag avslutade jag boken ”Sommarhuset” av Anna Fredriksson.

sommarhuset

Tänk att det finns så många bra böcker! Jag tror att jag måste läsa mer av henne. Detta är författarens debutbok, men hon är van att skriva eftersom hon arbetar som manusförfattare på tv.

Den här romanen utspelar sig en sommar i ett sommarhus på en ö i Stockholms skärgård. Tre vuxna syskon har på våren mist sin mamma, som var nybliven pensionär. Mamman har tagit sitt liv efter en av flera depressioner.

Syskonen är i 30-40-årsåldern. Storasyster Eva är den som haft mest kontakt med mamman, varit med henne i sommarhuset alla somrar och hjälpt henne med det. De yngre syskonen Anders och Maja har brutit med mamman och Eva efter ett bråk 13 år tidigare.

Eva vill behålla huset, och tar för givet att hon ska ha en moralisk rätt att göra det. Anders och Maja vill sälja för att få ut pengarna, och här i grundar sig en svår konflikt. Eva åker ut till huset i början av sommaren och hennes syskon med familjer kommer efter, oanmälda. De ska göra huset i ordning för försäljning men Eva ser det som en ond invasion.

Under hand tvingas de förhålla sig till varandra och relationerna förändras. Jag ska inte berätta hur det slutar. Det är mycket gripande och skickligt berättat och som läsare kan jag känna förståelse för alla inblandade.  Rekommenderas!

Läs Håkan Nesser!

Här får ni ett riktigt bra bo0ktips i sommarvärmen: ”Levande och döda i Winsford” av Håkan Nesser.

Winsford

Han är en suverän berättare och förnekar sig inte den här gången heller. Det här är en bok som jag inte vill läsa klart för att jag vill ha den kvar, och ändå kan jag inte sluta läsa. Allt sedan jag upptäckte honom som författare för kanske 30 år sedan har jag gillat det han skriver. Alla böcker är inte de bästa, han har väl sina upp- och nedgångar som de flesta författare. Men den här är en av som är riktigt bra.

Det är svårt att skriva om den utan att avslöja för mycket.

Eftersom boken presenteras som en kriminalroman har ett brott begåtts, och en bit in i boken får vi veta att det rör sig om ett mord. Huvudpersonen är en svensk kvinna i medelåldern och som kallar sig Maria Anderson. I början av november kommer hon till den lilla engelska byn Winsford i Somerset. Hon utger sig för att vara författare som behöver skrivro en tid, skild sedan några år och med två vuxna barn. Sanningen är dock något annorlunda, och den nystas upp allt eftersom berättelsen fortskrider.

Brottet och den både överraskande och väntade upplösningen är historiens huvudspår på ett yttre plan. Men betydligt viktigare är frågorna om vad som formar en människa och styr hens handlingar. Boken är skriven i jagform, samtidigt som det känns som om det finns ytterligare en berättare som betraktar den här människan utifrån. Det är en känsla jag får under läsningen, att berättelsen har flera plan.

Maria Anderson är en uppenbart störd person men samtidigt sympatisk och som jag känner att jag kan ha förståelse för. Den situation hon hamnat i påverkar hela hennes liv, men det är också hennes liv och hennes personlighet som gör att hon försätts i sin speciella situation. Så tänker jag.

Det handlar om existensiella frågor, förklädda till intrigen i en deckare.  Mycket läsvärd!

Sommardeckare

Elly GriffithsNästa deckare i sommar blev ”Känslan av död” skriven av Elly Griffiths. För mig är hon en helt ny bekantskap, köpt efter ett tips på Facebook, och jag är nöjd.

Den är lagom lång för att läsas på ett par dagar (284 sidor). Den har inte så många sidospår, egentligen bara två parallella spår och som jag utan att avslöja för mycket kan säga att de har med varandra att göra. Hur får ni läsa om själva.

Huvudpersonen är den rättsmedicinska arkeologen Ruth Galloway, drygt 40-årig nybliven mamma och singel. Hennes yrke är för mig helt nytt, och jag är inte helt säker på vad det innebär och om vi har liknande jobb i Sverige. På engelska heter det ”forensic archeology”, det ämnesområde som hon arbetar med på universitetet. Men hon samarbetar också med polisen.

Hon råkar upptäcka en döende museitjänsteman när hon anländer till ett museum där hon ska vara med om en öppning av en medeltida kista som hittats vid en utgrävning. Museet ägs av en privatperson inom adeln med anor tillbaka till den som antas ligga i kistan.

Allt utspelar sig i och omkring King’s Lynn i Norfolk i östra England. Viktiga ingredienser är också tro på det övernaturliga och new age-rörelsen. Men det stör inte, tvärtom.

Det här är en ganska småtrevlig historia, om nu en deckare kan vara det. Den är mycket brittisk, vilket jag uppskattar. Jag tror att jag kommer att läsa fler av hennes böcker så småningom.

Besviken

Elizabeth GeorgeTrots att jag gärna läser deckare blev jag besviken på Elizabeth George när jag nu läste hennes ”En lögn att lita på” (pocket 2013). 636 sidor, så jag tänkte mig mycket sommarläsning för pengarna när jag köpte den. Jag läste ut den, men på slutet med allt mindre entusiasm.

Det är säkert minst tio år sedan jag läst något av henne senast, och jag minns att jag då var lite trött på hennes böcker. Det finns ju så mycket inom deckargenren att välja på idag så vill man läsa deckare är det inte svårt att hitta något intressant.

Elizabeth George är ju en mycket hyllad deckarförfattare och kanske är det nästan som att svära i kyrkan att kritisera henne? Mitt intryck från den här boken är att den är alldeles för rörig med för många sidospår. Människorna känns ytliga och saknar delvis normala mänskliga känslor. Det är lite för skruvat och karaktärerna lite för arketypiska. Dessutom anar man nästan lite kryperi för överklassen.

Det finns naturligtvis en del bra i den här också, annars skulle jag nog slutat läsa. Det är alltid trevligt att läsa om England och engelska förhållanden, och ståndssamhället som nog lever kvar mer där än här.

Vi får se om det blir någon mer läsning av hennes deckare för min del.