De börjar bli till åren, Rolling Stones. Jag har sett dem på konsert en enda gång, jag tror att det var 1970 i Göteborg. Då var de unga rebeller. De är väl fortfarande rebeller men åren hinner i fatt och nu är de alla i 60-årsåldern.
Hur livet som bandmedlem har varit kan vi läsa i en ny bok: "Enligt Rolling Stones". Boken är en intervjubok med de fyra bandmedlemmarna plus intervjuer med nyckelpersoner kring dem. Mick Jagger, Keith Richards, Charlie Watts och Ron Wood står själva som författare men redigering av boken har gjorts av Dora Loewenstein och Philip Dodd. Intervjuerna gjordes under en av deras senaste turnéer och går tillbaka ända till när det började. Till exempel berättar Mick Jagger om sitt skiffleband Little Boy Blue and the Blue Boys på 50-talet, inspirerade av Lonnie Donnegan. Ibland spelade han ihop med Keith Richards som kom från samma lilla stad öster om London.
Det finns förstås massor av bilder från ett långt liv ihop. Men mest intressant är de egna berättelserna. Det handlar mycket om musik och turnéer, bland annat Mick Jaggers frenetiska scenkonst, men också personliga reflektioner och minnen av ett långt liv ihop.
Bandmedlemmarna berättar om Brian Jones drogproblem och ännu oklara död 1969. Droger är något som tidigt förknippades med bandet och Keith Richards redogör i detalj för när han arresterades i Kanada men att straffet för innehavet blev att hålla en gratiskonsert för blinda, tack vare vädjanden från en blind beundrare.
För oss som minns dem från 60-talet, när de slog igenom, och framåt är boken en skatt. Egna minnen man förknippar med olika låtar kommer tillbaka och musiken får en ny dimension genom boken.
—
8 797 steg idag och 5,5 km-slingan på 43 minuter.