Domino vann över Flax i derbyt idag. Stort grattis! Mycket bra gjort av allihop.
Matchen slutade 11-9, och det var spännande in i det sista. Maken spelade bra, med 822 poäng, och övriga gjorde också fina poäng. Det var strajkarnas dag idag, kändes det som.
Två lag i elitserien i bowling på samma ort, det är anmärkningsvärt. Idag spelades det första derbyt för säsongen, och hallen var fylld med publik. Det var kokande hett när det var som mest spännande. Härligt!
I morgon är det klimakterietanternas egen dag. Jo det är sant. I alla fall enligt International Menopause Society med säte i England. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite när jag såg detta. Och ännu mer log jag när jag såg att det som möter mig på organisationens startsida är en bild på en man. En medelålders vit man. Herr ordförande.
Allt detta är naturligtvis i all välmening. Det handlar om klimakterieforskning, och att minska de fysiska besvären när vi får sådana. Och här kan vi också läsa om inverkan på männens åldrande.
Organisationen har funnits i 30 år! Och jag har inte haft en aning om detta…
Den bildades 1978: ”At the time, it signalled to the medical community that there is a need to address specific gender-based and menopause-based issues, which until then had not been regarded as important.” skriver herr ordförande. Ja, klimakteriet har väl i alla tider varit något pinsamt och bortviftat som man helst inte talat om och många har lidit i tysthet. Men inte nu längre. Nu har vi fått en egen dag.
Andra bloggar om: klimakteriet, klimakterietant
Än är det bara skymning när jag går hem från jobbet, men om ett par veckor är det mörkt.
Det har tagit lång tid att gå igenom alla bilder från Berlin. Nu har jag lagt dem i mitt album på Flickr och på en sida här i bloggen (se högermenyn), där jag också skriver om den korta men intensiva resan.
När man är utomlands ska man ju köpa med sig hem en hel del alkohol om man är svensk. Men jag köpte ett par flaskor Bionade i stället. Jag drack det på ett kafé och det var så himla gott. Min son, som bor i Berlin i höst, berättade att det är en dryck som forskats fram så att den ska ha optimal smak. Så jag måste väl vara som den genomsnittlige tysken…
Bionade är någon sorts mellanting mellan läsk och cider. Inte så sött som läsk och inte med cidersmak. Den här smakade ingefära. Det finns fler smaker men ingefära är bäst.
Jag drack den på Tasso kafe som vi satt på utmed Frankfurter Allee, en av Östberlins paradgator och som ansluter till Karl Marx Allee i nästa kvarter, vid Frankfurter Tor.
Där är vi en bra bit ifrån muren, eller det som var muren. Berlinmuren gör sig påmind överallt i Berlin och det går inte att tränga undan den tiden ur medvetandet under våra tre intensiva dagar i den tyska huvudstaden.
En bit av den gamla Berlinmuren finns kvar vid Bernauerstrasse. Här har dödszonen gjorts om till en park, Mauerpark. På andra sidan muren ligger en idrottsarena som troligen fortfarande används.
Vi gick mycket i Berlin, totalt drygt 74000 steg. Det är lätt att ta sig fram till fots.
Andra bloggar om: Berlin, Berlinmuren
I Berlin bodde vi på Hotel Amelie på Reinhardstrasse och mittemot ligger en stor betongbyggnad som vi tror är en bunker från Hitlertiden. Vi tog en vända runt huset och såg övervakningskamerorna som visar att det används idag.
Det visar sig vara rätt. Huset ägs idag av konstsamlaren Christian Boros och här finns idag ett exklusivt och privat galleri för samtida konst. Hitlers egen arkitekt Albert Speer byggde bunkern 1942, som skydd under kriget. Sedan tog Röda armén den, det blev fruktlager och sexklubb. Och nu galleri.
All information finns ju på nätet:
Blogginlägg på bloggen Outside the ivory tower.
Christian Boros sajt om sitt bunkergalleri. Här kan man boka tid för ett besök.
Igår kväll överförde jag mina bilder från Berlin till hårddisken. 379 bilder fanns det i kameran. Och 82 bilder i min iPhone. Det är dilemmat idag, man bara knäpper och knäpper eftersom det är så lätt och det finns så mycket plats. Men det tar timmar att gå igenom och välja sedan, det vet jag av erfarenhet.
Detta är en av de första bilderna från Berlin. Vi går utmed floden Spree från Luisenstrasse mot Willy Brandtstrasse och följer Mauerweg, dvs en vandringsväg utmed den gamla Berlinmurens sträckning. Här gick muren och floden utgjorde gräns mellan öst och väst.
Nu ska jag fortsätta välja och redigera bilder som jag ska publicera på Flickr.
Nu är vi snart hemma efter tre dagar i Berlin. I förrgår sätt vi på kaféet på Karl Marx Alle, i morgon är det jobb igen.
Pia Sundhage har en positiv ledarstil som hon praktiserar i sitt framgångsrika amerikanska damlandslag i fotboll (OS-guld i år). Om vad den ledarstilen innebär berättade hon idag på vår kickoff på jobbet. För henne fungerar det att lyfta fram det som är bra hos var och en och utveckla det, inte försöka förbättra det som är fel. Det som är fel eller dåligt läggs åt sidan. I ledarlitteraturen kallas det för möjlighetsbaserat synsätt tror jag.
Det här låter enkelt, självklart och så himla bra när hon berättar om hur hon jobbar. Jag tror att alla vi arbetskamrater kände det och inspireras av henne, samtidigt som vi kan konstatera att vi lätt faller in i mer negativa fokuseringar. Kanske för att vi som journalister ofta får fokusera på det som är negativt; negativa nyheter som olyckor, brott, nedläggningar etc.
Att Pia Sundhage kom till oss är tack vare att hennes storasyster är vår chef på tidningen.
Pia Sundhage är nog ett av de få fotbollsnamn jag känner igen, hon är en så stor stjärna i damfotbollen. När jag läste om henne i somras så såg jag med gillande att hon avböjde att gå till Vita Huset och låta sig gratuleras av president Bush. I stället kom hon till oss.
Något bildbevis blir det inte från dagens kickoff. Ni får tro mig på mitt ord. Visst fotograferade jag henne, både i föredragssalen och på lunchen när vi trixade med fotboll allihopa. Men även om hon är en i högsta grad offentlig person så var det ett privat sammanhang så de bilderna hamnar inte här.
När jag gick hem plåtade jag några hus också. Det är alltid bra att ha kameran med:
Gamla dansrestaurangen Slottsholmen i Västervik står och förfaller.
På skylten står det Place Pigalle. Det lär ha varit en bordell här på 1700- eller kanske 1800-talet. Eller kanske bara en krog. Huset ligger nere vid hamnen.
Lite strandromantik ska det väl också vara nu när jag bor vid havet.
Det känns nästan som om jag fortfarande är mätt efter vår stadiga lunch idag. Hela lunchgänget från jobbet åt på restaurangskolan i saluhallen på andra sidan gatan. För mig var det första gången. Det blev trerättersmiddag för flera av oss. Jag åt räkbakelse, älgfärsbiff med broccoli och färskpotatis, cheesecake med limesorbet till efterrätt:
Det var så himla gott. Och billigt! De gör det så bra, eleverna där.
Mina kollegor åt lite annat:
Lika gott det, det vet jag.
Äntligen är vi inne i den bästa höstmånaden. Det är nu det är som vackrast, när löven står i brand och dimman ligger över nejden om morgonen. Fast håret står åt alla håll av fukten… :-) Stormen som skulle blåsa upp efter lunch verkar ha kommit av sig. Skönt, för blåst kan jag vara utan.
Nu har jag börjat läsa på Laura Joplins biografi om hennes syster Janis. ”Oh, Lord, won’t you buy me a Mercedes-Benz…”. Visst minns ni? Henne beundrade jag mycket för snart 40 år sedan.