Jag tror att jag fortfarande är ganska tagen av valresultatet i USA. Det känns verkligen speciellt den här gången. Det är roligt att ha varit med om detta, och jag tror att många av oss i resten av världen också känner oss delaktiga, tack vare närheten genom nätet. Allt som händer kommer ju hem till mig, i min dator. Den globala världen gör sig påmind.
Nu väntar en intressant tid.
Den 30 april 2005 hade vi följande notis i VT, på avdelningen Spejande Sjömannen:
”För 21 år sedan lanserades Macdatorn av företaget Apple, som grundades av Steve Jobs och Steve Wozniak i USA, och som fick fart på utvecklingen av persondatorer. 19-årige Einar Andersson i Västervik är en ung programmerare som gjort flera nya program för Macdatorer. Det senaste heter Soundgraph och är en ljud- och grafritande kalkylator. Programmet finns att ladda ner som shareware på nätet för fem dollar och den första som köpte det är Steve Wozniak. Efter att han lämnade Apple på 80-talet har han fortsatt sitt entreprenörskap inom teknologi och Internet. Kanske är han på jakt efter nya programmeringstalanger runt om i världen.”
Nu kan du läsa mer om min yngste son på Indikat Internet, ett e-magazine.
Nu har jag kollat slutresultatet: 364-163 elektorer, och 53 respektive 46 procent av rösterna.
Som väntat är det ingen ände på ovationerna i världen, och det är lätt att dras med i yran. Tänk att man skulle få vara med om detta…
Min egen trötthet beror inte på något firande utan för lite sömn och lite väl mycket jobb.
Chicago Tribunes startsida just nu på www.chicagotribune.com.
338-156! Wow! (Men en del röster räknas fortfarande, vad jag förstår vid en hastig titt).
Resultatet, hämtat från CNN just nu. Här uppdateras det fortfarande.
På Real Clear Politics uppges det just nu vara 334-157.
Nu väntar vi bara på resultatet. Vem ska det bli? Hur ska framtiden se ut?
Även om alla opinionsmätningar pekar på Obama, så finns det kanske ändå en risk att det kan bli McCain. Först i morgon bitti när jag vaknar kommer jag att få ett svar.
Jag tar en tallrik gröt och går och lägger mig, tröttare än vanligt.
Två dagar till och det är presidentval i USA. Gapet mellan Obama och McCain ökar, enligt www.gallup.com. Kanske går det vägen i alla fall.
En som åtminstone delvis tvivlat på det är Joe Bageant i Winchester i Virginia, författare, journalist och liberal amerikan. I helgen har jag läst han bok ”Deer hunting with Jesus”, med undertiteln ”Dispatches from Americas class war”, där han berättar för oss varför den amerikanska arbetarklassen röstar republikanskt. Varför de röstar mot sig själva. Och de är många som gör det.
Det handlar om rednecks, alltså den vita fattiga men arbetande klassen, med rötterna i Scotland och Irland. Joe Bageant skräder inte orden när han beskriver varför de de är kristna fundamentaliser som gärna går ut i krig och skjuter människor som inte liknar dem själva, varför de föraktar de socialt medvetna, dem som är fattigare än de själva, och dem som utbildar sig. ”Sköt dig själv och skit i andra” är ett motto i denna okritiska grupp som lätt tar till sig de högerextremas enkla men slagkraftiga budskap.
Man skulle kunna tro att det är ironi men det är det inte.
Bageants analys ger en bild av det amerikanska samhället som vi på ett sätt kan känna igen, men på ett annat sätt känns mycket överraskande. Det som vi i Europa kanske uppfattar som små högerextrema fundamentalistgrupper är betydligt mer spridda än vi föreställer oss, och därmed betydligt farligare, visar hans bok.
Här förklarar han den ekonomiska krisen som han förutspådde (boken skrev redan 2006) med de bakomliggande orsakerna i bostadslånen, hur man kan älska Jesus och skjutvapen på samma gång och tro på kreationism (dvs att Gud i praktiken skapade världen på sju dagar) i stället för evolutionen. Hur man kan acceptera att få det allt sämre när de rikare bara blir rikare. Hur man på allvar kan tycka att vi inte behöver bry oss om miljön, världen ska ju ändå gå under, det står ju i Bibeln.
Joe Bageant är själv uppväxt i en pingstvänfamilj bland rednecks och en av dem. Han älskar sin familj och sina vänner men han delar inte deras syn på sig själva och samhället. Däremot vill han att vi andra, att vi ska förstå hur den här mångmiljonstora gruppen tänker, resonerar och handlar. Ett syfte med hans bok är att få de liberala och demokraterna att förstå, för att nå dessa människor och därmed bryta det republikanska väldet.
Andra bloggar om: Joe Bageant, presidentvalet
Kylan på 3 minusgrader i natt påminde oss om att det är dags att ställa stugan i ordning för vintern. Redan förra gången vi var där, helgen före älgjakten, tog vi in trädgårdsmöblerna så idag återstod bara att ta en koll och tömma regntunnan på vatten.
Under jakttider undviker vi att vara där eftersom stugan ligger mitt i jaktmarkerna, med skog runt om tomten. Även om vi är försiktiga känns det lite obehagligt, och begränsande att inte kunna röra sig i skogen som man vill.
I stugan är det kallt nu, ungefär lika kallt inne som ute. Men fryskallt blir det sällan inne. Vi har oftast vatten stående över vintern och det har aldrig frusit i dunken i köket.
Det luktar höst där ute nu, i den klara och höga luften idag. Det är uppfriskande, även om det faktiskt är förmultning som luktar.
Så här går det till att tömma vattentunnan:
Vattnet i tunnan hade fått en isskorpa i natt.
Maken fick slå sönder isen med yxan.
Sedan hällde han ut vattnet.
Det bara forsade ut vatten.
En insekt har slagit sig till ro för vintern i fönstret.
Studs Terkel har dött i eftermiddags i sitt hem i Chicago. Han blev 96 år.
Denne fantastiske journalist och berättare är borta. Igår hörde jag hans röst i en poddradiosändning från i somras. Nu har han tystnat.
Han var den som gav röst åt de vanliga människorna i intervjuer i radio, tv och i böcker. Han lät människor berätta om sina liv, och har bildat skola för många av oss journalister. Han har fått Pulitzerpriset. Läs hans reportageböcker!
Andra bloggar om: Studs Terkel
Ledig dag och jag slösurfar. Gör inget särskilt och ska snart kliva ur morgonrocken efter en mycket sen frukost. Jag har letat efter en ny profilbild till Facebook och hittade då också den här inskannade bilden på mig själv som tonåring.
Bilden är tagen 1967, jag är 13 år och på besök hos min farmor och farfar i Hunnestad utanför Varberg. Tio år senare var de båda borta och huset sålt.
Den här bilden väcker en hel del minnen till liv. Klänningen jag har på mig var modern då, rutig i rosa och ljusgröna färger. Kappan var mörkblå med ljusblått foder. Det var viktigt att vara modern, då som nu, när man är i tonåren.
Det var tufft att vara 13 år och mitt uppe i tonårstrotset (jodå, det fanns även då på stenåldern…). Många duster, framför allt med min mor, om det som vi inte var överens om. T ex hur kort en kjol fick vara (det här var på minimodets tid), när jag skulle komma hem på kvällen, när jag skulle följa med familjen och när jag fick stanna hemma, med mera. Inte var det lätt för henne heller.
Ungdomstidningen Hej gavs ut 1968-69. I den finns ett reportage från Berlin i april 1969 (uppdelat på två nummer). Reportern och fotografen har varit i både Östberlin och Västberlin och berättar om hur ungdomarna lever där.
”Berlin är rödare i väst än i öst” konstaterar Finn Christian, som sökt upp ungdomarna på kaféet på Karl Marx Allée i öst, och de som jobbar på ett av socialistpartiet APO:s egna dagis i väst. De träffar sjuksköterskan som förlöst Rudi Dutschkes son strax före attentatet på fadern. De drar runt på klubbar och i butiker i båda delarna av Berlin. ”Ingenstans i världen finns det så många människor som verkar utklädda” heter det om Västberlin, och på danshaket i Östberlin ser de en sedelärande skylt om hur herrarna inte ska uppträda. Han beskriver den tidsödande proceduren vid Checkpoint Charlie och träffar på en engelsk student som läser sociologi i Östberlin.
Ja, det är 40 år sedan och ett helt liv bort, men intressant för att det ger en samtida ögonblicksbild av revolutionär oskuld.
Hej-teamet flög då via flygplatsen Tempelhof, den flygplats som under öststatstiden var en luftbro till väst för berlinarna. Och just idag stängs den. Vid midnatt. Det upptäckte jag för en liten stund sedan på flygplatsens hemsida.
På Tempelhof finns en av världens största byggnader. Flygplatshallen är halvmånformad och byggdes under Hitlertiden 1936.
SR har gjort ett inslag om stängningen av Tempelhof.