Bokliga fynd

När jag tömde kvällens bokhylla hittade jag den här boken, ”Konsten att motverka stress och att möta förändringar” av Bosse Angelöw. Den hade jag glömt bort. Ibland kan man göra fynd hemma. Jag borde kanske ta en titt i den nu för att sluta oroa mig så mycket för flytten.

Bosse Angelöw hade jag som lärare på ledarutbildningen i Växjö för 7-8 år sedan. Han fick oss bl a att göra någon övning med en pendel, som jag nu inte minns ad den gick ut på det. Däremot minns jag att han rekommenderade vinet Relax, som visade sig vara ganska gott. Med vinet fick man en liten mätare av stressnivån.

Han föreläste i socialpsykologi, bl a om det hälsobaserade arbetssättet. Dvs att man ska lyfta fram det som är bra i stället för det som är dåligt.

Tung litteratur

Ytterligare en bokhylla är nästan tömd idag. Men hur flyttar man böcker på bästa sätt? När man ska flytta hyllmeter efter hyllmeter kan det bli ganska tungt. Och allt ska bäras. Tre trappor ner och en trappa upp.

Sedan tidigare flyttningar har jag lärt mig att packa böcker i papperskassar. Inte överfulla men lagom. Med en i var hand så att det väger jämnt så går det ganska bra att bara. Bara inte någon kasse brister. Plocka ner böcker i banankartonger är ingen idé, det orkar jag ändå inte lyfta.

Nya vitvaror

Vi är med mikrougn igen. För tre år sedan gick den gamla sönder och när vi efter några månader märkte att vi inte saknade den så kastade vi ut den utan att köpa ny. I stället blev det en espressomaskin.

Nu har vi köpt en mikrougn till stadsvåningen. Efter mycket spring i diverse affärer hittade vi en billig mikrougn för 445 kronor. Och en billig vattenkokare för 149 kr. Om de håller återstår att se. Men förra mikrougnen, som gick sönder, hade vi köpt bara två år tidigare och priset var över 3000 kr. Men det hjälpte alltså inte.

En sorglig historia

Den 16 januari var det 80 år sedan kanalbåten Nils förliste utanför Städsholmen. Det skrev jag en artikel om i VT, publicerad på 80-årsdagen. För att kunna göra det läste jag i gamla VT från 1929 om det som hände.  En spännande historia som gripit mig.

Tidningsartikeln är summarisk och kort. Nu håller jag på med en artikel till tidningen Länspumpen, som ges ut av Klubb Maritims avdelning i Göteborg. En lite längre text och med möjlighet att ge lite mer uppgifter.

Ombord på Nils fanns sju män och en kvinna. Kvinnan var kockan Elly Pihlava. Tack vare henne överlevde alla utom en. Nils förliste i hård snöstorm och svår kyla och strandade vid ett litet skär som heter Måsklabben. De lyckades ta sig iland där och gick där i 26 timmar innan de blev räddade av lotsarna på Städsholmen. Det var Elly Pihlava som fick dem att hålla sig i rörelse på klippan, gå fram och tillbaka, sjunga och överleva. Alla utom en, som frös ihjäl.

VT den 21 januari 1929

Sedan jag skrev tidningsartikeln har jag fått fram lite mer uppgifter, framför allt om Elly Pihlava. Jag kan inte släppa tanken på henne, den här unga kvinnan, som inte gav upp när situationen var i det närmaste oövervinnerlig. Hon var 22 år, kom från Finland och bodde i Stockholm. Jag har sökt efter uppgifter om henne, om hon t ex nämns någonstans på nätet. Jag har t o m ringt till och haft mailkontakt med några av de med efternamn Pihlava som jag hittat på hitta.se nu, men utan resultat. Idag fick jag däremot hjälp av en släktforskare. Han kunde få fram att hon dött redan 1932, alltså bara tre år senare. Och begravts på Skogskyrkogården i Stockholm.

Det känns så sorgligt, att hennes liv blev så kort. Hon kändes så levande i intervjuerna i VT 1929.

På Skogskyrkogårdens webbplats kunde jag söka rätt på hennes grav på en karta. Jag måste besöka den när jag kommer till Stockholm.

Kvittrar i cyberspace

För några dagar sedan skaffade jag mig ett konto på Twitter. Nu har jag tagit hem en applikation till min iPhone för att kunna kvittra när som helst. Men frågan jag fortfarande ställer mig är vad jag ska ha det till. Det känns lite som att ropa i skogen och kanske ingen hör mer än ekot. Även om jag fattat att mikrobloggandet är det som gäller just nu. Tills det kommer något annat…

Andra bloggar om:

Belöning på China

I helgen har vi varit riktigt duktiga. Stadsvåningen är nu i stort sett i ordning. Möblerna är ihopsatta, sängen har fått en nyköpt madrass och till och med gardinera är uppsatta. I skåpen står rad på rad av nydiskade glas, muggar och tallrikar. TV:n är installerad och visar säkert massor med kanaler bara vi får dit fjärrkontrollen också och kan börja zappa.

(Iphonebild. Nej det är inte udda gardiner utan ett stort fönster med ett gardinpar fördelat på ömse sidor och en annan gardin i mitten.)

Det är så fint i vår lilla etta, nu innan vi stökat till, dragit in grus och dammråttorna börjat samlas. Men de kommer väl tids nog. Vi dröjde oss kvar en stund men sedan blev hungern för stark. Efter en sådan här helg belönade vi oss med kinamat på restaurang China i samma hus som VT.

Det känns så tryggt att gå dit. Så vitt jag kan minnas ser det likadant ut där som när jag flyttade till stan 1981. Då jobbade jag på Västerviks-Demokraten (numera Nyheterna) och vi gick ofta på China och åt lunch. Då kostade dagens lunch 22 kronor, idag tror jag att det är 65 eller 69 kr eller något sådant.

Jag uppskattar att det är sig likt, en trygg punkt i vardagslivet. Säkert har någon renovering gjorts, kanske vid ägarbyten, men i princip är det likadant. Lampan i taket är densamma och jag tror att det varit samma turkosa färg på fönsterkarmarna hela tiden.

Jag måste ge mig av

Flytten fortsätter planenligt. Idag har vi möblerat vår stadsvåning och hunnit köra tre vändor dit med möbler, porslin, mattor och annat, varav en från stugan. Fem timmar tog det, så ikväll har jag hunnit tvätta alla lakan och handdukar från stugan. Skönt att tvätta ur vinterfukten.

Inomhus där var det bara 3 plusgrader idag. Dimman och den höga luftfuktigheten gjorde att det nästan kändes som regn ute.

Ikväll tittade jag en stund på schlagerfestivalen, för att uppdatera på vt.se när det var klart. Och någon gång under kvällen gjorde de en tillbakablick till bl a 60-talet och jag tror att Towa Carson skymtade förbi. Jag minns inte att hon var min stora idol på 60-talet, när hon var som mest i ropet, men hon hördes ofta i radio, precis som Siw Malmqvist med flera på den tiden och man trallade med i slagdängorna. Numera har jag nog uppvärderat henne för mig själv, jag gillar att lyssna på hennes låtar idag.

Lyssna på när hon sjunger ”Jag måste ge mig av” från 1964! Det var tidig feminism och emancipation. I brist på samtida versioner finns det här videoklippet på Youtube när hon sjunger låten i Allsång på Skansen i somras. Den håller än, precis som Towa Carson själv. I nästa månad fyller hon 73.