Kurt Lundgren är död

”Dimman rullar in tillsammans med vemodet, och ändå är det vår…” Så skrev Kurt Lundgren i sin blogg i går morse.

Under något år på 70-talet arbetade jag ihop med honom, när vi båda var anställda på Fojo. Nu är han inte längre i livet. Han dog igår, 64 år gammal.

Innan han dog skrev han inlägget i sin blogg. Tidigt i går morse. Vad som hände sedan vet jag inte.

Kurt Lundgren var en egensinnig man. Om man ska vara snäll, och det vill jag förstås vara idag, så var han en man full av åsikter, och de uttryckte han på sin blogg. Jag har kollat där ibland.

Det är många år sedan vi träffades senast, 23-24 år tror jag. Då var en av sönerna och jag och hälsade på hemma hos honom och hans sambo, min tidigare studiekamrat. En gång, flera år tidigare, grälade vi rejält under en sommarfest i hans trädgård på Öland. Vi var inte alls överens i en sak, och egentligen är det detta gräl jag idag minns bäst. Så kan det bli.

Vem har tid att blogga?

Just det, jag har ju en blogg också. Inte hinner jag blogga när vi bara flyttar och flyttar, det ena lasset efter det andra på kärran. Det tar ju aldrig slut.

Nu är i alla fall lägenheten i stan nästan tömd, det återstår att städa där, rensa kyl och frys och städskåp. Sedan ska stugan tömmas och städas. Men vi har till första april på oss, så det ska nog gå.

Sedan i söndags har vi bott i vår nya bostad i våningen på landet, i kanten av viken. Utmed väggarna i vardagsrummet och hallen står kartonger och kassar och trängs med de hopsamlade bokhyllorna. Än vet vi inte riktigt hur vi ska möblera. Soffan fick nya möbeltassar igår och ställdes in på det nyslipade golvet. Och bredbandet fungerar.

I morgon ska vi hämta ett nytt lass ved.

Nyslipade golv

Nu har vi vackra nyslipade golv att flytta in på. I morgon gör golvsliparen en sista lackning. Vi har fått veta att det är både gran och fur. Det blir så fint.

Sedan är det bara att dammsuga och torka av allt så att vi blir av med slipdammet.

Februaridagsflytt

Sista dagen i februari och det är vårlikt med strålande sol och fåglar som kvittrar. Ändå är det ganska kallt fast solen värmer.

Nu tvättar jag gardiner och packar. Flytten pågår ständigt, känns det som i både kropp och själ. Där ute i världen, utanför vår lilla flyttbubbla, pågår en massa annat som jag inte klarar av att engagera mig i just nu, fast jag väl borde. Nu lever jag i min egen värld.

Tack och lov för banankartonger. Tänk att någon kommit på dessa enkla och praktiska flyttbehållare! Alldeles lagom stora, och lätta att bära.

En lång dag

Idag fick vi iväg ett flyttlass med kärra. En mindre kärra, som vi fått låna, men jättebra. Det går in lagom mycket för att vi ska orka med att bära ut det från lägenheten, fylla kärran och bära in det igen. Än är det bara prylar och böcker vi tagit med oss, och det finns mycket kvar att forsla vidare.

Vi har också fått ett första lass med ved ikväll, lastat av och staplat upp i en prydlig hög. Två och en halv kubik. Det var fin ved vi fick tag på, den brinner bra. Nu har vi fått upp värmen till 14 grader i köket, som tar längst tid att få varmt element i.

Nu väntar bara sängen, efter en lång dag. I morgon är det jobb igen.

Allt snabbare i cyberspace

Det tog 89 år för telefonen att få 150 miljoner användare, 38 år för tv:n, 14 år för mobilen och 5 år för Facebook. Allt enligt Business Insider. Tipset om detta kom på mikrobloggen Twitter, det snabbaste snabba (?) i cyberspace just nu. Vad kommer härnäst? Och varför är snabbheten så viktig?

Via Twitter nås jag också av Jeri Cartwrights blogginlägg om ”digital exhaustion”, eller ”information overload” som är ett begrepp jag tror att vi använder mer. Dvs att den digitala informationen har blivit så omfångsrik att vi inte längre riktigt kan greppa den, och att det därför skapar stress. Läs och begrunda.

Läs Richard Yates!

”Revolutionary Road” som både film och bok får lovord och Richard Yates är i ropet. Men efter att ha läst artikeln i Fokus valde jag i stället ”Easter Parade” som min första bok av Richard Yates. Ett bra val, för jag tycker att den är fantastiskt bra. Den handlar om systrarna Emily och Sarah, födda på 20-talet, och deras liv fram till tidigt 70-tal. Boken kom ut 1976.

Systrarna är ganska olika varandra. Sarah lever i ett dåligt men troget äktenskap från ungdomen till döden. Emily byter man då och då, ibland ofta, ibland efter flera år, och med både djupa och ytliga förhållanden.

Det här är en sådan bok där jag flera gånger tänker ”varför skriver han om mig?”. Det vill säg att jag kan identifiera mig med kvinnorna i boken. Han, en man, skriver om kvinnor som om han vore en kvinna. I grunden handlar det om det mänskliga livet, oavsett man eller kvinna.

En mycket fin läsupplevelse, en sådan bok som jag önskar att jag hade oläst kvar. Nästa blir nog ”Revolutionary Road”.

Nu vet jag mer

Samtalet med Elli Pihlavas barnbarn blev mycket givande, intressant och speciellt. Det gav mig en mycket mer levande bild av hennes farmor. Vi reflekterade över vilken bild av henne man får efter en sådan dramatisk och kort livshistoria. En hel del romantiskt ljus faller över henne, samtidigt som jag vet att hennes liv var mycket tufft på flera sätt. Hon dog av tbc, som inte var ovanligt då, 1932.

Jag önskar jag hade haft möjligeht att träffa henne, att jag varit med på VT då, efter förlisningen, och fått intervjua henne.

Ordens betydelse i språket

”Behöver vi en ny ordlista? En förklaring till alla de begreppsliga upplösningar vi nu ser omkring oss?” skriver Anders Mildner på Sydsvenskan när han reflekterar över vad ord betyder i dagens deltagarkultur. Han refererar till ett seminarium med Chris Anderson (The long tail), som var i Sverige förra veckan. Jag tror att det var Tove Leffner från P1-programmet Medierna som ställde frågan till Chris Anderson kvalitetsjournalistikens roll i framtiden, och han kunde inte svara på det eftersom han inte kunde tolka ordet kvalitet. Det fick mig att fundera, inte minst över min och kollegors roll i framtiden.

Kvalitet kanske är som skönhet, det ligger i betraktarens ögon.

Vi lever med nya betydelser av gamla ord och nya begrepp. Språkets innehåll förändras. Det handlar inte bara om nya ord som webb, blogg, twittra mm, utan hur betydelsen kan ändras. Vem ska bedöma vad som är kvalitetsjournalistik? Är det mediacheferna, vi journalister eller läsarna?