Eva – Sida 5 – Tankarnas hotell

Till den sista vilan

Idag har jag haft begravningströjan på mig igen. Min förre chef Sven-Åke Lindblad gick bort för en månad sedan. Idag har begravningen varit.

Leden tunnas ut. Sven-Åke är den sjätte av mina tidigare arbetskamrater som jag följt till sin sista vila. Alldeles för tidigt, han blev bara 72 år. Den hemska sjukdomen alzheimer förmörkade hans sista år.

Sven-Åke var redaktionschef på Västerviks-Tidningen och anställde mig i augusti 1994. I 18 år blev jag kvar och under tiden hann han gå i pension. Det gjorde han 2008, ett år då tre av tidningens fyra chefer lämnade av samma skäl. Sedan dess har en stor föryngring skett på redaktionen och det är inte många kvar idag av dem som var med på Sven-Åkes tid.

Redan ganska snart efter att jag anställts pratade Sven-Åke om att han planerade för att ta förtida pension, för han ville göra annat. Men det blev så klart inte så, han var kvar till 65. För honom var tidningen en så stor del av hans identitet, tror jag, att han inte hade varit densamma utan sin länk till tidningen. Han var en riktig tidningsman som i äldre tider, djupt engagerad i samhället och i tidningen. 43 år blev det på VT, han började där i mitten av 60-talet.

Senast vi talades vid var för tre år sedan, nästan på dagen. Det var på vår gemensamma tidigare chef Bertil Anderssons begravning. Då visste vi på tidningen redan att Sven-Åke kämpade mot alzheimer. Vi talade om gamla tider på tidningen och det blev en fin stund, så som en minnesstund efter en avliden ska vara. Idag talade vi om Sven-Åke, vi från VT som arbetat tillsammans med honom där.

Att en människa är borta är sorgligt. Nu har Sven-Åke fått vila efter en lång och plågsam kamp.

Svamptider

Första oktober i morgon och vi är inne i den stora svampmånaden. Åtminstone för mig i år. Det tror jag i alla fall. Jag hoppas hitta en del karl johan och att trattkantarellerna ska komma snart.

I sommar har jag plockat en del kantareller, men inte särskilt mycket. Vårt bästa kantarellställe ligger numera i ett kalhygge och jag har bara hittat någon enstaka kantarell där. Men idag hade jag tur. Nästan helt under en fälld trädstam och ris växte ganska många kantareller. Och alldeles intill hade årets första trattkantareller kommit upp. Tyvärr var det jordigt och sandigt där och det gick inte att plocka dem utan att de blev jordiga. Dessutom var kantarellerna ganska blöta så jag har inte lyckats borsta bort all jord.

I natt ska de få ligga på en handduk i rumsvärme så kanske de torkar lite på ytan och jag kan borsta bort resten av sanden och jorden i morgon.

Särskilt glädjer jag mig åt trattkantarellerna. De är både fina och goda.

I förrgår hittade jag ganska många fina karl johan. Det är en ypperlig matsvamp, lika fin som gula kantareller och trattkantareller.

Det blev också både smörsopp och gula kantareller i svampkorgen i måndags.

Numera torkar jag all svamp. Det är så fullt i frysen av annat och jag tycker att det blir godare med torkad svamp i grytan eller såsen. Tidigare har jag bara torkat trattkantareller, svart trumpetsvamp och stolt fjällskivling men nu skivar jag även kantareller, karl johan och smörsopp och då går det bra att torka dem.

Jag lägger dem på ett nät som är spänt på en gammal fönsterram. Det lägger jag över ett par stolsryggar, så får svampen torka så i några dagar. Till slut eftertorkar jag cirka en timme i ugnen på 50 grader för att de ska bli riktigt torra. Svampen förvarar jag i glasburkar med gummiring på locket, så att det ska vara lufttätt. Torkad svamp håller sig väldigt länge.

Även den giftiga svampen är vacker i skogen.

Barnbarnsvakt

Att ta hand om en stor liten tvåochetthalvtåring är både spännande och roligt. Tiden flyger iväg, här är det full fart men härligt för en farmor som jag. Han pratar så mycket nu, och berättar om allt möjligt.

Sedan i går är jag barnvakt åt mitt äldsta barnbarn några dagar eftersom hans pappa är på resande fot och hans mamma jobbar till efter dagishämtningen just nu. Därför har jag åkt till sonen i Stockholm och ryckt in med barnpassning. Två dagar har jag nu hämtat på dagis, efter att tidigare ha varit där tillsammans med föräldrarna. Barnbarnet och jag promenerar några kvarter från dagis och tarÂ sedan bussen hem. Jag som aldrig tidigare åkt buss på egen hand i Stockholm, bara tunnelbana. Detta var jag lite nervös för innan, trafiken och att komma på rätt buss med vagnen och av i tid. Men allt går så bra.

I eftermiddag kom hans kusin tillsammans med sin pappa, min andre son, och hälsade på efter dagis. Då var det liv i luckan minsann, och vi båda vuxna var nog trötta båda två sedan.

Nu sover han lugnt, den lille parveln, efter tre godnattsagor och i väntan på att hans mamma ska komma hem.

Innan pappa fick åka iväg skulle förstås lilla barnbarnet prova pappas nya springskor. Sedan fortsatte vi bygga tågbana.

Höst i trädgården

Vid den här tiden i början av hösten kräver trädgården lite arbete. I dag har jag höstgrävt två potatisland, planterat om ett par buskar, rensat bort ogräs och rester efter grönsaker och skördat rödbetor, hallon, björnbär, tomater och äpplen. Med sådan riklig skörd som vi har i år kan man känna sig rik som odlare.

Arbete befrämjar hälsa och välstånd sägs det. Kanske gäller det även det egna arbetet i trädgården? Här har potatis, rädisor, lök, mangold och rödbetor växt i sommar. Och ogräs.

Detta är en vinbärsbuske som jag fått av min pappa. Han har drivit upp två vinbärsskott åt mig, en röd buske och en svart. Detta är den röda. Den svarta tror jag inte överlever, rötterna var väldigt små. Jag hämtade dem för en vecka sedan och satte ner dem provisoriskt men har flyttat dem en bit idag. Lite vatten fick de också.

I torsdags besökte jag goda vänner som har flera träd med körsbärsplommon. Dessa har de drivit upp från kärnor från ett första ursprungsträd. De skickade med oss var sin påse plommon hem och jag fick rådet att spara kärnorna över vintern i en kruka nergrävd i trädgårdslandet. Så det har jag gjort i dag. Kanske har vi sådana träd om några år?

Så här blir körsbärsplommonen när de ger frukt.

Till nästa år vill jag förnya mitt jordgubbsland så i dag har jag börjat med att plantera skott från revor i mitt gamla jordgubbsland. Plantorna där är 4-5 år gamla, en del äldre, så det är nog dags att få lite nya plantor nu.

Jag har gott om fina hösthallon och björnbär i år. Det är många kart kvar fortfarande, vi får se om de hinner mogna.

Tomatskörden är sen som vanligt, men ett par kilo blev det nog idag. Det är den första större skörden, de flesta är ännu omogna. Jag har tre sorter: körsbärstomat, plommontomat och bifftomat. Flera av bifftomaterna ser riktigt konstiga ut, en har utväxter av små tomater. Ska det vara så, tro?

Stenbotorpet

Någonstans här innanför slånbärssnåren låg Stenbo. Först var det en större gård, sedan blev det torp, och sedan blev det inget alls utan övergavs på 1780-talet. Platsen ligger intill den lilla bokskogen mellan Helgerum och Äskestock.

På kartan från Lantmäteriet ser du hur det såg ut en gång i tiden, närmare bestämt 1697. Det är ett tag sedan. Numera, sedan 1960-talet, skär den asfalterade landsvägen tvärs genom landskapet till vänster. Fotot tog jag i eftermiddag och stod då strax söder om namnet Stenbo på kartan.

Om Stenbo har jag bloggat förut, på min sockensida. Scrolla en bit ner (eller sök på Stenbotorpet) och läs om Stenbos historia. Den ska jag inte berätta igen. Men i våras fick jag mail från en släktforskare som läst mitt förra inlägg om Stenbo från 2011. Han har två bröder i den sista familjen som bodde här bland sina anor. I sommar har han besökt platsen med sin familj, delvis tack vare att jag beskrivit den, har han berättat för mig.

Sådant gör mig så väldigt glad. Det är så mycket roligare när det man gör också kan glädja andra.

Tre läsvärda böcker

De senaste tre böckerna jag läst handlar om hur staten styr över människors liv. Det är ett oavsiktligt tema, jag har inte valt böckerna utifrån detta men insåg att det är en röd tråd i dessa sinsemellan helt olika böcker.

”Snöljus” av Lars Andersson:
Den här kom ut redan 1979 och jag har haft den länge i bokhyllan men inte läst den. Flera av författarens senare böcker har jag läst och gillat, och ville också läsa denna som är en av hans första, utgiven när han bara var 25 år gammal.
Boken handlar om Per Ivar Marklund som är 47 år gammal och reser från sitt nuvarande hem i mellersta Sverige till födelsebygden Jokkmokk för att begrava sin lillebror. Väl där beger han sig iväg till det numera öde gamla hemmet i byn Repja, som familjen fortfarande äger men som står tomt sedan deras mor kommit in på hemmet. En äldre granne bor kvar i byn, men ingen mer.
Per Ivar Marklund letar sig fram i sin historia och funderar över livet, och stannar kvar i byn mycket längre än han tänkt. Plötsligt möter han en kvinna som han blir förälskad i, hemsamariten som ser till grannen. Borta i Uppsala får vi följa hans dotter Helga som är biokemist och har stött på märkligheter under sin forskning.
Jag ska inte berätta hur denna historia slutar, men den överraskar när den så småningom övergår i att vara en thriller. Och hur temat kommer in i denna på slutet får du själv utröna.
Vilken bra bok detta visade sig vara! Mycket läsvärd, och den känns inte åldersstigen trots att den är drygt 35 år gammal.

”Falskspel” av Philip Kerr:
Detta är en historisk deckare, som jag läst allt fler på senare år. Denna utspelar sig i Berlin 1936 och handlar om ett dubbelmord i en rik finansfamilj. Detektiven Bernhard GÃ¼nther anlitas av en anhörig att lösa fallet när polisen misslyckas.
Berättarstilen är hårdkokt, i stil med Dashiel Hammet enligt baksidespresentationen. Men också med viss humor, eller sarkasm, och själv får jag flera gånger i tankarna filmen ”Döda män klär inte i rutigt”.
Men det är också en mycket allvarlig bok, med undertemat nazismens framväxt och hur våldet långsamt normaliseras i det framväxande nazistsamhället. Utan detta skulle boken vara ganska medioker. Den kan ses som ytterligare en varning om hur det kan gå. Författaren gör inga omskrivningar utan lyfter fram det brutala och systematiska våldet mot oliktänkande från dåtidens Tyskland.

”För in de döda” av Hilary Mantel:
Den hyllade andra delen i författarens planerade trilogi om Thomas Cromwell och den engelske kungen Henrik VIII uppfyller alla förväntningar sedan jag läste den första delen. Nu väntar jag på den tredje, som ska komma nästa år.
Allt beröm om boken är välförtjänt. Den är fantastiskt bra, så som hon berättar om ett historiskt skeende vi redan vet utgången av. Hilary Mantel ljuter verkligen liv i historien, ger den must och färg. Vi kommer nära de historiska människorna. Men det är ändå en roman, som inte gör anspråk på att vara historiskt korrekt. Vad människor sagt och tänkt kan vi ju inte veta, även om den bygger på historiska fakta.
Första delen handlar om tiden fram till sommaren 1535 och om Thomas Cromwells uppgång från att vara en fattig smedson till att bli kungens minister. Del två utspelar sig från hösten 1535 till maj 1536, då drottningen Anne Boleyn avrättas så att kungen kan gifta om sig med Jane Seymour. Anne Boleyn är drottning Elisabeth I:s mor.
Ränker och elakt spel är legio och ingen går säker. Kungen är nyckfull och ser till att få som han vill, med alla medel och med hjälp av andra så att hans egna händer inte besudlas.
Här vill jag verkligen ge en eloge till översättaren Jesper Högström som hittat de rätta orden för att ge den här boken det liv den förtjänar. Jag anar att det inte varit en helt lätt uppgift.

Alla tre författarna är mina generationskamrater, 50-talister, upptäckte jag nu. Kanske spelar det in att man har samma referensramar, kanske inte.

Klanen Kennedy

Är du också så gammal att du minns vad du gjorde när du fick veta att president Kennedy skjutits till döds? Jag fick veta det i skolan, på morgonen den 23 november efter morgonsamlingen. Vi hade en tyst minut för den amerikanske presidenten i klassen.

Presidentfamiljen var en del av vår värld då, i början av 60-talet. De var superkändisar. John F,Â Jackie, barnen Caroline och John-John. De syntes titt som tätt på bild i media. Så minns jag det. Och familjen Kennedy var fortfarande superkändisar när lillebror Bobby sköts 1968.

Nu har jag läst en bok om klanen Kennedy, Britt-Marie Mattssons bok ”Vi tolererar inga förlorare”. Bra, välskriven, intressant och läsvärd. Framför allt om man är i min generation.

Det är en roman som bygger på fakta, en dokumentärroman. Vad de verkligen tänkte och sa vet vi ju inte, utom det som är fångat på film, på band eller nedskrivet när det sas. Det mesta i boken är alltså välkänt, för så mycket har ju skrivits om denna familj. Men för mig var en del nytt, bland annat presidentens pappas starka roll i familj. Hur han hela tiden sköt sina barn framför sig och förväntade stordåd av dem. Men bara av pojkarna, inte flickorna. I takt med att bröderna dödades en efter en var det till slut bara den yngste, Ted Kennedy kvar. Och han blev aldrig president.

Mycket handlar också om hustrun Jackie, kanske världens mest omskrivna kvinna? Hon var så vacker, sval och stilig, en utvald kvinna, avundad av många och förstås ouppnåelig.

John F Kennedys föräldrar framstår som ganska förskräckliga, särskilt hans mor Rose. Hon var oförsonlig. Så fast i sin katolska tro att hon försköt sin äldsta dotter Kathleen när denne gifte sig med en protestant 1944. När Kathleen dog i en olycka 1948 kom Rose inte till begravningen.

Det är som att ta ett kliv tillbaka till 60-talet när jag läser boken. Kubakrisen när det kunde blivit kärnvapenkrig i världen. Kennedys Berlinbesök. John-John under sin pappas skrivbord. Marilyn Monroe. Mordet i Dallas. Allt är välkänt. Här får jag ett samband och en djupdykning i historien.

Kennedy fascinerar oss fortfarande och stjärnglansen har bestått, trots att han inte hann göra så mycket under sina tre år vid makten och som president kanske inte var så lysande som vi gärna tror. Men något som är tydligt, både i boken och i andra nutida dokumentärer, är att han verkade för fred. Generalerna ville gå i krig mot Sovjetunionen men Kennedy ville ha fred, så han höll ut under Kubakrisen och världen överlevde.

Läs en intressant artikel i DN om Kennedy.

Sommarskörd

Igår och idag plockade jag ungefär tre liter blåbär och det blev fem burkar blåbärssylt. Det är gott om blåbär i år och de smakar ovanligt gott. Kanske har det med den kalla våren att göra? Jag vet inte men så är det. Nu har bären precis börjat mogna och mer är på gång såg jag i skogen. Så det blir mer bärplockning framöver.

Tidigare i sommar har jag gjort fläderdricka, i år tre olika varianter med rabarber, jordgubbar och ingefära. Jordgubbsflädern blev nog godast. Den ena satsen rabarberfläderdricka började jäsa en liten aning och är lite spritsig, men smakar bra ändå. Ingefäran gav inte så mycket smak, tycker jag. Men när jag sedan kokade marmelad på resterna kom ingefärssmaken fram mycket mer. Även resterna av rabarberflädern och jordgubbsflädern har blivit marmelad.

Nu börjar fläderblommorna vissna redan.

De vita jordgubbarna heter pineberries eller ananasgubbar. För två år sedan skaffade jag två plantor och nu har de förökat sig så att jag har en pallkrage full. De smakar både ananas och jordgubbe och är ganska goda. Ungefär så här många bär mognar på en dag i pallkragen.

Det här är blommande ruccolasallad. Jag odlar dem i en kruka och har nästan glömt bort dem. Ganska vackra blommor, men kanske borde jag inte låtit dem gå i blom. Bladen smakar i alla fall som de ska.

Under sommaren handlar det för mig mycket om att ta tillvara det som växer, både odlat och vilt. Men ändå mer att kunna glädjas åt besök av barn och barnbarn. Det är den stora glädjen med sommar och semester.

Det trista med sommaren är alla mördarsniglar i trädgården. Varje kväll går jag en runda och dödar mördarsniglar, och det är verkligen deprimerande. Men skulle jag inte göra det kunde jag lika gärna sluta odla helt, för de är alldeles för många.

Årets första skörd

Nu börjar jordgubbarna mogna men det går sakta. Vi skulle behöva mer sol i stället för regn. Sedan midsommarhelgen, på fem dagar, har vi fått 55 mm regn. Det mesta kom igår och man får ha stövlar på för att gå på vissa ställen på gräsmattan för det är så vattensjukt. Rädisorna har i alla fall blivit fina.

Någon egen potatis tog vi inte upp till midsommar, även om ett av potatisstånden började blomma då. De får växa på sig lite till. Bara det inte blir så blött i jorden att potatisen börjar ruttna.

För några dagar sedan hade jag årets första tomat på gång. Men så blev det inte, i natt hade mördarsniglarna ätit upp halva. Jag hoppas att de andra tomaterna klarar sig. Sniglarna är ett gissel. Vi tar de på kvällarna och jag lägger ut Snigelfritt i landen, men inte hjälper det helt.

Det är den 24 juni och detta är mitt först blogginlägg denna månad, efter en mycket arbetsintensiv period. I måndags hade jag deadline för en bok jag producerat på kortare tid än som först var planerat. Men det gick bra och jag hoppas innerligt att jag inte missat något väsentligt. Tryckningen är redan igång. Det är alltid lite ångestfullt att lämna en bok till tryck. När filen väl är lämnad och tryckningen igång går det ju inte att justera något. Så allt måste vara kontrollerat både en och två gånger.

Nu ska jag ta itu med allt annat jag skjutit framför mig de senaste veckorna. Men lite lugnare blir det i alla fall. Snart kommer barn och barnbarn hem och den riktiga sommaren börjar.

I går fick jag veta att ytterligare en faster gått bort, faster Märta i Skåne. Hon har varit sjuk en tid. Ännu en brusten länk i släktkedjan. Nu är de bara tre syskon kvar i pappas familj, i början av året var de fem. Det är sorgligt men samtidigt är jag tacksam för de år som gått.

I eftermiddag tog jag en tur i skogen, för att få frisk luft och klara tankarna. Vi vägkanten såg jag årets första kantareller på gång. De får stå kvar. Kanske kan det bli ett svampår i år.

Tack, mina barn!

Förra året fick jag ett mullbärsträd i födelsedagspresent av mina barn. Nu är det planterat. Tack, snälla barn! Det var den finaste present jag kunde få. Mullbär är så fantastiskt gott och det är ett trevligt träd att ha i trädgården.

Först en rejäl grop, sedan i med planteringsjord och så trädet. Ett så litet träd behöver skyddas för rådjur och harar så vi har satt stängsel runt, som hålls upp av sex störar.

Färdigt! Här står det bra.

Trädet är av den vanliga sorten Mulle, eller Morus Nigra. Den ger svarta mullbär.Â Än så länge är det ju bara en späd liten planta men om några år tror jag att det har växt till sig en helÂ del.

Naturligtvis fick jag inte trädet i present av barnen, utan ett presentkort på ett träd. Vi firade födelsedagen hos dem i Stockholm och det hade inte varit helt lätt att ta med ett träd på bussen hem.

Dessutom behövde jag konsultera grannarna om var jag kunde sätta det, eftersom vi delar hus och trädgård med två grannar. Ett mullbärsträd ska stå dränerat och i vår trädgård är det på de flesta platser antingen lerig och blöt jord, eller bara ett tunt lager matjord ovanpå berg. Det bästa stället att plantera trädet är mitt i utsikten framför den ena grannens köksfönster. Och hon var bortrest några månader förra året när jag fyllde år. Men min snälla granne har inget alls emot att titta på ett mullbärsträd när hon sitter vid sitt köksfönster så det blev väldigt bra.