Deckare av Lehane

Dennis Lehane har med rätta prisats för sina böcker Patient 67 (filmen Shutter Island) och Mystic River (Rött regn på svenska). Han har också skrivit ett antal deckare med privatdetektiverna Patrik Kenzie och Angela Genarro i huvudrollerna. Vissa av dem är mycket bra, men den här är inte den bästa. Dock inte dålig. Den jag läst nu heter Ingenting är heligt och handlar om onda människor och en kuslig sekt. Som vanligt är brottsplatsen Boston, men den här gången även Florida.

Har du inte läst något av honom tidigare så börja med Patient 67 eller Ett land i gryningen, som är en fantastisk berättelse om Boston och rasmotsättningar i början av 1900-talet.

Ingenting är heligt börjar med att en stenrik företagare anlitar Kenzie och Genarro för att leta reda på hans 23-åriga försvunna dotter Desiree. Hon tros finnas i Florida där en person som hon slagit följe med, och som också är försvunne, har använt sitt kontokort. Detektiverna ger sig dit och hittar mer än de söker. Det är en komplicerad historia där det inte går att lita på någon, allra minst uppdragsgivaren.

Som vanligt är de båda detektiverna hårt ansatta, men klarar sig tack vare skicklighet och mod (annars skulle det ju inte blivit fler böcker!). Det är en ganska skruvad intrig men jag köper den. Det Lehane är väldigt bra på är att vända sina historier, så att det plötsligt blir nya förutsättningar. Och det ökar spänningen.

Dennis Lehane rekommenderas!

Andra bloggar om: ,

Historisk roman

För en tid sedan blev jag av en bekant rekommenderad att läsa någon bok av Elisabet Nemert, inför att hon skulle medverka på VT:s författarkväll i höstas. Jag hade aldrig hört talas om henne förut men fick veta att hon skriver ”jättebra historiska romaner”. Nu har jag läst hennes bok ”Ödets hav” och håller inte med utan är snarare besviken. Jag var nog egentligen ganska skeptisk från början eftersom boken har en titel som känns ospännande och nästan som om den ingick i en romantikserie.

Boken handlar om Aurora Eken, en ung och välbärgad kvinna på Gotland och hennes liv under åren kring 1360. Hon gifter sig med en tysk köpman 1359. Sommaren 1361 kommer den danske kungen Valdemar Atterdag och intar Visby. Så småningom flyr Aurora till Novgorod (Holmgård) i Ryssland. Vi får lära känna hennes familj och andra människor i hennes omgivning.

Av flera skäl är jag besviken på boken:
1. Brister i språket. Författaren har valt ett delvis ålderdomligt språk, men inte genomgående. Hon använder ord som ska förknippas med medeltiden, antar jag, men har samtidigt mycket moderna uttryck. Hon skriver intar i stället för äter, förtäring i stället för mat, gästabud i stället för fest, etc. Men hon låter Auroras farbror säga ”…det är upp till dig att välja…”. ”Upp till dig” är något vi lärt oss från engelskan att säga i vår tid idag, så talade man garanterat inte på 1300-talet. Och på minst fyra ställen i boken skriver hon ”…hade måst…” i stället för ”…varit tvungen…”. Det stör mig.
Vid ett annat tillfälle säger hennes farbror att ”Gutagård ligger bara ett par hundra meter bort”. Att mäta i meter började man med först efter den franska revolutionen och definitivt inte på medeltiden. I stället borde han använt måtten aln, famn eller stenkast.
Detta är förstås småsaker, men det stör när språket inte är konsekvent.
2. Schabloniserade personbeskrivningar. Aurora är en riktig övermänniska. Hon är änglalikt vacker, klok som få, den godaste av goda, modigare än alla andra och en verklig ledare. Sådana människor finns förstås, men Aurora är inte mänsklig, hon har inga som helst fel eller skavanker. Hon är inte en riktig människa.
Alla personer i berättelsen är antingen goda eller onda, mittemellan finns inte. De goda är vackra, stiliga, oftast blonda, med klar blick och ståtlig hållning. De onda är fula, slappa i huden, med utstående ögon och svekfull blick. Det finns alltså inga riktiga levande människor i boken.
3. Förutsägbarheten. Allt som händer i boken är förutsägbart för läsaren. Om jag inte av sammanhanget direkt förstår vad som ska hända framöver så får jag det klart för mig av alla de syner och drömmar som både Aurora och de andra huvudpersonerna har. De ”ser” vad som ska hända. Aurora har dessutom telepatisk förbindelse med sin mor och ”vet” när modern t ex är sjuk och har sådan smärta att hon vill att Aurora ska komma till henne.
Dessutom är det helt uppenbart att boken ska sluta lyckligt, så inget ont kan hända Aurora och andra huvudpersoner, hur illa det än ser ut ibland.

Trots allt detta läste jag ut den. Skälet är framför allt berättelsens historiska sammanhang och intrigen. (Och att jag inte hade med mig någon annan bok på bussen i helgen). Dessutom ger jag sällan upp, om jag börjat på en bok. jag vill ge den en chans.

Historia är jätteintressant, och en berättelse om 1300-talets Gotland intresserar mig mycket. Författaren har använt sig av kända historiska skeenden, som Valdemar Atterdags erövring av Visby, Hansatidens handelsmän, gotlänningarnas handel på Novgoråd etc.
Intrigen är också intressant, hur författaren låter Aurora och hennes familj dras in i historiskt belagda händelser och påverkas av dem. Egentligen är det en ganska spännande historia, men spänningen försvinner tyvärr eftersom den är så förutsägbar.

Någon mer bok av Elisabet Nemert kommer jag troligen inte att läsa.

Andra bloggar om:

Stockholmshelg

Vi hade en underbar helg i Stockholm hos sönerna med respektive sambo. Det är så fantastiskt fint med vuxna barn, precis som det är med små barn. Tänk att jag fått så fina och kloka barn. De hade ordnat allting så jättebra.

barnen

Hela gänget. Fotot tog jag på NK dit vi hann en liten stund i lördags eftermiddag. Det var så starkt solsken utomhus så det blev nästan inga utomhusbilder den här helgen.

frukost

Mycket och god mat. Frukost på Hedvigs i Midsommarkransen i lördags och brunch hemma i söndags, innan vi tog bussen hem igen. Fredagsmiddag åt vi på Bar Central med spännande och mycket god centraleuropeisk mat. Lördagsmiddag åt vi på Delikatessen vid Mariatorget. Lammnacke, torskrygg, oxkinder och sådant. Supergott.

Skrapan

Före maten i fredags kväll gick vi på baren ”…och himlen därtill” längs upp i gamla Skatteskrapan vid Medborgarplatsen. På 27:e våningen! Det var tur att det var mörkt annars hade jag fått svindel direkt. Men Stockholm var så vackert med alla ljusen. Och längst där borta ligger Globen.

Vi besökte Liljevalchs vårsalong i lördags. Det var verkligen roligt, för den innehåller allt. En del gillade jag inte alls, annat blev jag ganska bedårad av. Men framför allt är det roligt att se den stora spännvidden i de verk som visas. Vårsalongen väljs ut av en jury och vem som helst kan skicka in. Jag vet inte hur många som visas men det är så många att det inte går att minnas alla. En del gjorde stora intryck, andra gick mer spårlöst förbi.

Liljevalchs

Den här målningen stannade jag upp inför. Jag gillar infallsvinkeln, konst om konst. Metakonst. Kul, och välgjord. Konstnären har suttit på Nationalmuseum och målat.

Liljevalchs

Det här är en broderad tavla, en av flera av samma konstnär. Påfallande många tavlor var broderade. Jag gillar det. Tänk om jag kunde brodera fritt så här.

Liljevalchs

Detta konstverk är baddräkter gjorda i någon slags aluminiumkorkar eller liknande. Många tittade på dem, jag också.

Åh, det fanns så mycket intressant att se där.

På kvällen gick vi på teater, föreställningen ”Fröken Julie” på Stadsteatern, det här Strindbergsåret. Perfekt. Levande teater är alltid speciellt. Tänk att skriva en dialog mellan i stort sett bara två personer som blir en så dramatisk historia som denna.  (Det var strängeligen förbjudet att fotografera under föreställningen).

”Fröken Julie” har jag läst, troligen i gymnasiet, och även sett på film eller kanske tv-teater för länge sedan. Nu blev jag sugen på att läsa mer Strindberg så jag köpte ”Röda rummet” på Pocketshop när vi väntade på bussen hem igår. Och ytterligare tre böcker, men inga fler Strindberg.

Tack för en underbar helg!

Andra bloggar om: ,

R.I.P. Davy Jones

Davy Jones i The Monkees dog av en hjärtinfarkt igår. Tonårsidolen är borta.

TV-serien om bandet sändes i slutet av 6o-talet i Sverige, på den enda kanalen som fanns då. Jag var 14-15 år och vi tonårstjejer såg vartenda avsnitt, varenda vecka. Vi var alla jättekära i Davy Jones, den sötaste killen i gruppen och i hela världen just då.

Vi förde bok över hela serien. Någonstans i mina gömmor har jag en anteckningsbok där jag skrev upp vad som hände i varje avsnitt. Jag tror inte att jag missade något.

Även om Monkees skapades för amerikansk tv för att producera hit-låtar så gjorde bandet ett outplånligt intryck på oss då, och fyller sin plats i pophistorien.

Andra bloggar om: ,

Spänning och vardagsrealism

Den här veckan har jag läst två böcker, som är så vitt skilda de kan vara, och de går inte att ge en gemensam bild av dem.

Den amerikanske författaren Austin Wright skrev ”Tony & Susan” för snart 20 år sedan, och den fick bra kritik när den kom ut men glömdes sedan bort. Nu har den getts ut igen, blivit riktigt hajpad och ska kanske bli film också om jag minns rätt. Det är en väldigt speciell historia och den börjar riktigt bra.

Den utspelar sig i början av 90-talet, före internet och mobiltelefoner. Susan är en medelålders lärare och delvis hemmafru, gift med hjärtkirurgen Arnold. De träffades tjugo år tidigare när hon var gift med Edward som hon då skildes ifrån. Nu har Susan ett stabilt familjeliv med tre tonårsbarn, hus, katt och en vänsterprasslande make. En dag får hon ett paket som innehåller ett manus till en thriller, skriven av hennes förre make Edward. Susan blir mycket förvånad för de har inte haft kontakt på väldigt länge. Hon har fått manuset för att han vill att hon ska ge ett omdöme om ifall boken håller för att ges ut. När de var gifta för länge sedan försökte han bli författare men lyckades inte.

I takt med att Susan läser tänker hon tillbaka på deras gamla liv tillsammans och vi får veta vad som hänt dem. Hon undrar mycket över varför just hon fått manuset, om han har en särskild mening med det. Boken handlar om en ordinär familj på väg till sitt sommarhus i Maine. På vägen råkar de ut för gangsters som kidnappar och dödar mamman och dottern i familjen. Tony är pappan, en matematikprofessor vid ett universitet i Pennsylvania. Den berättelsen är en berättelse i berättelsen. Boken vi läser idag har alltså två parallella historier.

Det är skickligt gjort och riktigt bra, och dessutom mycket spännande. Åtminstone i två tredjedelar av boken. Den sista tredjedelen tappar lite greppet och slutar med en sorts antiklimax. Det blir lite transportsträckor på slutet, och obesvarade frågor som hänger kvar. Jag tycker inte den förtjänar allt det beröm den fått.

Nästa bok är Kjell Johanssons avslutande fjärde del om Midsommarkransen, med titeln ”Det var inte jag”. De tidigare heter ”Huset vid Flon”, ”Sjön utan namn” och ”Rummet under golvet”. Man bör nog ha läst dem för att verkligen ta till sig denna.

Nu handlar det om Eva, systern i familjen i huset vid Flon. Det är ungefär nutid och hon lever först ensam. Hon är lärare på KomVux och väntar på Axel, sin fars avlägsne släkting som hon träffat och blivit förälskad i. Han ska ta sig loss från sina släktingar ute i skogen och komma till henne i Stockholm. Hennes bror Ejnar säger till henne att det kommer aldrig att ske. Eva har psykiska problem och har varit sjukskriven för detta.

Men plötsligt en dag kommer han och de inrättar ett liv tillsammans. Tills han en dag lämnar henne igen. Men kanske har han aldrig varit hos henne alls, kanske är allt bara hennes egen fantasi? Så tror jag att författaren tänkt sig att vi ska tolka berättelsen.

Eva har tidigare begärt ut sin akt från barnavårdsnämnden, för att få veta varför Ejnar sattes på fosterhem när de var barn. En del svar finns i akten men inte alla. Hon grubblar mycket över detta, och kanske ger det henne en viss klarhet.

Jag tycker om den här boken, mycket för att jag läst de tidigare och denna nu knyter ihop historien om Midsommarkransen. Bor man där ger den förstås väldigt mycket mer. Boken ger mig en känsla av melankoli och livssorg, och jag undrar förstås hur mycket av detta som hänger ihop med Kjell Johanssons eget liv.

Andra bloggar om: , , ,

Kurs om kurs

Hur lär man ut på bästa sätt? Det vet ju pedagogerna men inte jag, som inte läst pedagogik. Men när jag lär mina elever så försöker jag tänka hur jag själv vill att en lärare ska vara. Oftast är jag mer handledare än lärare, och det är nog det som passar mig bäst.

I helgen var jag på en kurs för kursledare i släktforskning. Kursen ordnades av Svenska Släktforskarförbundet för personer som själva är kurs- och cirkelledare i ämnet, både inom släktforskningsföreningar och i studieförbunden. Intresset för släktforskning växer och efterfrågan på kurser verkar öka. Och jag gillar verkligen att undervisa och vara handledare så jag räknar med att gå in som cirkelledare framöver. Dessutom ska jag hålla en veckokurs i släktforskning på Ädelfors i sommar – om det blir tillräckligt många sökande.

I vår läser jag B-kursen i släktforskning på Mittuniversitetet på distans. A-kursen var väldigt bra, och det är B-kursen också. Jag har tänkt att plocka en hel del ur A-kursens kursplan till sommarens kurs, för att det är precis det man behöver för att lära sig. Det ska fungera som en vägledning in i egen forskning.

Kursen för kursledare i helgen gav mer av det andra: hur man gör. Hur man lägger upp kurser, vad man ska ha med, hur man förhåller sig som kursledare gentemot eleverna med mera. Släktforskningsförbundet vill förstås höja, eller kanske snarare säkerställa, kvaliteten på det som lärs ut. Och det är bra tycker jag. Det handlar ju om arkivforskning i mikrohistoria och ska man kunna dela sin forskning med andra så är det självklart att den måste vara korrekt och kontrollerbar. Det är nog det senare som är det största problemet, att många missar att notera var de hittat sina resultat. Det finns många historier om att man hittar anor till gamla kungar och ner till vikingatid, men det är nog i stort sett alltid önsketänkande. För den vanlige släktforskaren tar det slut på 1600-talet, när kyrkböckerna började föras. Bra nog, tycker jag.

Andra bloggar om:

Första kjolen är klar

För ett tag sedan köpte jag kjoltyg på nätet. Nu är den första kjolen sydd:

kjol

Jag är nöjd. Det var precis sådan här kjol jag ville ha. Rak och enkel. Hade jag varit en smal person hade kjolen också blivit smal.

Något jag funderade mycket på var hur lång jag skulle göra den. Nedanför knäet? Ovanför? Nej. Mitt på knäet? Det blev det senaste. Jag ser ju inte det själv, bara andra som ser, så det spelar väl inte så stor roll, så länge den inte är för kort.

Jag började med det svåraste tyget. Det är så glesvävt så det trådade sig i kanterna hela tiden och det var jättesvårt att ta upp sömmen när det blev fel. Dessutom är det ju rutigt så man måste mönsterpassa för att det ska bli snyggt. Det andra kanske är lite lättare att sy i.

En tabbe gjorde jag: knäppningen. Ovanför sprundet där bak är det en dragkedja, och sedan en knapp med en hyska (ögla av ett svart band) att knäppa med. Men jag satte den åt fel håll så att det blev bakvänt att knäppa. Men det får gå, jag orkar inte göra om.

Till nästa kjol måste jag köpa tråd och dragkedja, jag har inte det hemma. Kanske blir den inte klar förrän nästa vinter, men det gör inte så mycket för det är inte ofta jag går i kjol.  Men det är kul att sy någon gång ibland.

Andra bloggar om: , ,

Raggarliv

Det fanns de som svimmade i biosalongen på grund av de realistiska scenerna när filmen visades i Stockholm. Det här var 1960 och filmaren Kit Colfach i Västervik ville få ungdomar att inte vara så vårdslösa i trafiken. Därför gjorde han filmen ”Susanne” som nu blivit en kultfilm om dåtidens raggarliv. Den spelades in 1959.

Filmens huvudperson är tonårsflickan Susanne, spelad av Susanne Ulfsäter.

Nu har jag sett filmen igen, och till och med två gånger på raken den här gången. Första gången var i slutet av 90-talet, för när den kom på bio var jag för liten för sådant här. Filmen finns numera på dvd och då ingår ett kommentarsspår där Susanne Ulfsäter kommenterar filmen tillsammans med sin dotter Lotten Sundgren som är filmjournalist. Kommentarerna gjordes för ett par år sedan, så de ser på den i dagens ljus.

Historien är så här: Susanne är en ung skötsam flicka i en fin familj, men hennes föräldrar har inte så mycket tid för henne. Så träffar hon raggaren Olle och efter en festkväll krockar de i hög fart med en bil en tidig sommarmorgon. Den andre föraren dör och både Susanne och Olle skadas svårt. Olle som kör bilen har druckit, han kör i ganska hög fart och de har inga bilbälten.

De realistiska scenerna, som vi idag nog inte reagerar lika mycket inför, är närbilder på de skadade ungdomarna och den döde i bilen, men också riktiga operationsbilder från sjukhuset och ganska utdragna scener, så man kommer inte undan.

Så här ser det ut efter olyckan. Susanne ligger medvetslös på grusvägen. Olle hukar bakom henne med svåra smärtor. Det visar sig sedan att han bland annat spräckt mjälten. I den svarta PV:n sitter den döde mannen. Där står Susannes kompis Bibbi och hennes pojkvän, som kommit till olycksplatsen. Ungdomarnas bil är den röda till höger. Snart springer Bibbi till huset i bakgrunden och ringer efter hjälp. Huset är den ena flygeln på Nygård strax utanför Västervik, på vägen mot Vassbäck och Ytterhult. Husen finns kvar och på höger sida går infarten till Vassbäcks odlingar idag.

Bilderna från filmen här har jag tagit på min skärm nu. Jag hoppas att jag inte bryter mot någon upphovsrättslag. Filmen är ganska kornig, men lite bättre än så här när man ser den i dvd-spelaren.

Båda ungdomarna tillfrisknar  men det tar sin tid. Susanne har fått skallskador och efter olyckan får hon en personlighetsförändring så att hon i stället blir utagerande och promiskuös. Nu börjar hon leva raggarliv på allvar, med alkohol, sex och rock ’n roll, och snart blir hon med barn med Olle. Efter ett misslyckat abortförsök gifter de sig och hon föder barnet. Men hon är olycklig och hatar sitt nya instängda liv. Det tar nästan en ände med förskräckelse men vänder till slut.

Kit Colfach var läkare, kirurg på Västerviks sjukhus, och ville verkligen nå fram med sitt budskap för att slippa få in så många trafikskadade ungdomar på sjukhuset och rädda dras liv. Med all sannolikhet lyckades han också. Filmen fick väldigt stor uppmärksamhet, och med rätta. Läs i Västerviks-Tidningen om premiären i mars 1960. På bloggen The StarChief kan man läsa i tidningen Se om filmpremiären.

Idag är det framför allt en film som är sevärd för att den visar både ungdomslivet precis som det var då, för drygt 50 år sedan, och Västervik med omgivningar. Jag, som kom hit 1981, har ju aldrig sett detta annat än på enstaka bilder. Det är många fina stadsscener i filmen:

susanne

Susanne och hennes kompis har tagit aktersnurran till stan för att köpa tidning och glass i Fiskarehamnen. Där sitter Olle på en bänk med raggarbrudarna och när Susanne inte får igång snurran kommer han för att hjälpa till. Idag är promenadstråket här utbyggt med en träbrygga, men bänkarna finns kvar (fast nya förstås). Två av husen i bakgrunden är rivna sedan länge.  Huset längst till höger har varit tullkammare.

susanne

Här går Bibbi och Susanne på en av de mindre gatorna ner mot Gamlebyviken, kanske Fabriksgatan eller Skolgatan.

Susanne

Västervik sommaren 1959, Olle och Susanne i den röda bilen. Men vilken gata är detta? Kanske Strömsgatan?

Susanne

Den här röda och vita Volvo Amazonen har jag sett på nära håll flera gånger. Den ägs av Olle Blomberg i Västervik och han är med och staterar som raggare i filmen, en stilig ung man med svart mustasch. Olle var jag arbetskamrat med några år innan han gick i pension från VT/Ekblads i slutet av 90-talet. Så vitt jag vet har han kvar bilen fortfarande, den gör han sig knappast av med. Han köpte den som ny i slutet av 50-talet och han har berättat att han senare fick dispens att använda ljuset på taket, när det blivit förbjudet, eftersom den ingår i bilen som är helt i originalskick.

Ja, det är en riktig nostalgikick att se den här filmen. Och väldigt roligt att höra Susanne Ulfsäter själv berätta om hur det gick till. I Västervik berättas ju en del historier om den här filmen och vad som hände runt inspelningen, och allt är nog inte sant.

2005 kom det en intressant bok om raggarlivet, och där filmen ”Susanne” är en viktig del. Boken skrev jag om i VT  då, och här.

Andra bloggar om: , ,

Baptisterna i Marby

Nu i vår har Mittuniversitetet ordnat en fortsättning på släktforskningskursen jag läste hösten 2010. Det är lika intressant med denna som den förra.

Idag har jag hållit på hela dagen med den första inlämningsuppgiften. Den är samma för alla kursdeltagare. Sedan kommer en större examensuppgift där var och en gör sin egen forskning efter eget val. Men nu ska vi tillsammans kartlägga de människor som flyttade från Dalarna i slutet av 1850-talet till Hallens och Marby socknar i Jämtland. Många av dem var baptister och i Jämtland bildade de den första baptistförsamlingen i Marby 1857.

De var en grupp på ungefär 30 vuxna och en hel del barn som gjorde den här flytten de sista åren på 1850-talet. Några få av dem finns redan dokumenterade av släktforskare.Till exempel här.

I vår uppgift ska vi gå igenom kyrkoarkiven, ta fram var de kom ifrån, var de bosatte sig i Jämtland och vilka de var. Sedan ska vi följa en av dem och kartlägga den personen. Utöver kyrkböckerna ska vi använda oss av sockenstämmoprotokoll, bouppteckningar och gamla kartor.

Sådant här är jättespännande och intressant tycker jag. Nästan lika roligt som att forska om min egen släkt, men framför allt att få lära mig mer. Arkivletandet är så fängslande och ibland kan man fynda. Till exempel en liten anteckning som visar något av den här människans karaktär eller särskilda levnadsbetingelser.

Kvinnan jag följer från vaggan till graven heter Karin Larsdotter. Hon föddes 1824 i Våmhus och dog 1900 i Hallen. Jag har funderat mycket på hennes liv de här dagarna, och det kändes riktigt sorgligt när jag till slut nådde fram till hennes död.

Dessutom är det intressant med den tidiga frikyrkohistorien. 1858 avskaffades konventikelplakatet och det blev tillåtet att bekänna sig till en annan tro än Svenska kyrkans. Men det tog uppenbarligen lång tid för prästerna att acceptera detta, det tycker jag mig se i uppgifterna om hennes liv.

Vinterved

-20 i morse när jag gick upp och +17 inne. Nu går det åt mycket ved för att hålla kylan ute. När vi väl eldat får vi snart upp värmen, och solen hjälper till också. Men vi måste underhålla värmen och elda flera gånger om dagen i pannan. Annars eldar vi normalt morgon och kväll under vintern. Fast vi har ju inte haft några normala vintrar sedan vi flyttade hit för tre år sedan. Men ligger temperaturen runt nollan eller strax under räcker det med morgon- och kvällseldning.

Det gäller att ha flyt i vedhanteringen när det går åt så mycket.

Två gånger om året köper vi ett lass på 15 kubikmeter ved. Det lämpas ut på gården och sedan staplar vi det i våra vedskjul. Där ligger det och torkar tills det ska användas.

Näste steg i processen är att köra in veden i pannrummet. Det är särskilt viktigt på vintern, för att man helst inte ska elda med kall och fuktig ved. Dessutom är det ju bekvämare att ha veden till hands i pannrummet tidiga morgnar och sena kvällar.

Lastpallen är min bästa vän. När vi flyttat hit byggde vi två vedbås av lastpallar vid ena väggen i pannrummet. Där staplar vi  veden:

ved

Bilden är tagen i befintligt ljus med mobilen så den är ganska kornig. Bredvid vedbåsen står kartonger med björkved och stickor. Stickor har vi för att tända med. Björkveden tar vi in här för att ha torr ved till kakelugnarna. Båsen är nog rakare än de ser ut på bilden, på grund av perspektivet. Men lite bågnar de.

Jag vet inte hur mycket ved som går in i båsen, men kanske är det en kubikmeter tillsammans.

ved

För att fylla ett bås går det åt fem sådana här lass ved på pulkan, eller fyra lass med skottkärra. När det är så här kallt går det inte att köra med skottkärran för gummit i däcket fryser och blir stelt. Så det är jättebra med pulkan, som jag fått av en arbetskamrat. Med pulkan är det också lättare att komma intill källartrappan. Det tar ungefär en halvtimme att fylla ett bås med ved.

Två fulla bås med ved räcker 8-10 dagar när det är så här kallt.