Författare: Eva

Dennis Lehane har med rätta prisats för sina böcker Patient 67 (filmen Shutter Island) och Mystic River (Rött regn på svenska). Han har också skrivit ett antal deckare med privatdetektiverna Patrik Kenzie och Angela Genarro i huvudrollerna. Vissa av dem är mycket bra, men den här är inte den bästa. Dock inte dålig. Den jag läst nu heter Ingenting är heligt och handlar om onda människor och en kuslig sekt. Som vanligt är brottsplatsen Boston, men den här gången även Florida.

Har du inte läst något av honom tidigare så börja med Patient 67 eller Ett land i gryningen, som är en fantastisk berättelse om Boston och rasmotsättningar i början av 1900-talet.

Ingenting är heligt börjar med att en stenrik företagare anlitar Kenzie och Genarro för att leta reda på hans 23-åriga försvunna dotter Desiree. Hon tros finnas i Florida där en person som hon slagit följe med, och som också är försvunne, har använt sitt kontokort. Detektiverna ger sig dit och hittar mer än de söker. Det är en komplicerad historia där det inte går att lita på någon, allra minst uppdragsgivaren.

Som vanligt är de båda detektiverna hårt ansatta, men klarar sig tack vare skicklighet och mod (annars skulle det ju inte blivit fler böcker!). Det är en ganska skruvad intrig men jag köper den. Det Lehane är väldigt bra på är att vända sina historier, så att det plötsligt blir nya förutsättningar. Och det ökar spänningen.

Dennis Lehane rekommenderas!

Andra bloggar om: Lehane, deckare

För en tid sedan blev jag av en bekant rekommenderad att läsa någon bok av Elisabet Nemert, inför att hon skulle medverka på VT:s författarkväll i höstas. Jag hade aldrig hört talas om henne förut men fick veta att hon skriver ”jättebra historiska romaner”. Nu har jag läst hennes bok ”Ödets hav” och håller inte med utan är snarare besviken. Jag var nog egentligen ganska skeptisk från början eftersom boken har en titel som känns ospännande och nästan som om den ingick i en romantikserie.

Boken handlar om Aurora Eken, en ung och välbärgad kvinna på Gotland och hennes liv under åren kring 1360. Hon gifter sig med en tysk köpman 1359. Sommaren 1361 kommer den danske kungen Valdemar Atterdag och intar Visby. Så småningom flyr Aurora till Novgorod (Holmgård) i Ryssland. Vi får lära känna hennes familj och andra människor i hennes omgivning.

Av flera skäl är jag besviken på boken:
1. Brister i språket. Författaren har valt ett delvis ålderdomligt språk, men inte genomgående. Hon använder ord som ska förknippas med medeltiden, antar jag, men har samtidigt mycket moderna uttryck. Hon skriver intar i stället för äter, förtäring i stället för mat, gästabud i stället för fest, etc. Men hon låter Auroras farbror säga ”…det är upp till dig att välja…”. ”Upp till dig” är något vi lärt oss från engelskan att säga i vår tid idag, så talade man garanterat inte på 1300-talet. Och på minst fyra ställen i boken skriver hon ”…hade måst…” i stället för ”…varit tvungen…”. Det stör mig.
Vid ett annat tillfälle säger hennes farbror att ”Gutagård ligger bara ett par hundra meter bort”. Att mäta i meter började man med först efter den franska revolutionen och definitivt inte på medeltiden. I stället borde han använt måtten aln, famn eller stenkast.
Detta är förstås småsaker, men det stör när språket inte är konsekvent.
2. Schabloniserade personbeskrivningar. Aurora är en riktig övermänniska. Hon är änglalikt vacker, klok som få, den godaste av goda, modigare än alla andra och en verklig ledare. Sådana människor finns förstås, men Aurora är inte mänsklig, hon har inga som helst fel eller skavanker. Hon är inte en riktig människa.
Alla personer i berättelsen är antingen goda eller onda, mittemellan finns inte. De goda är vackra, stiliga, oftast blonda, med klar blick och ståtlig hållning. De onda är fula, slappa i huden, med utstående ögon och svekfull blick. Det finns alltså inga riktiga levande människor i boken.
3. Förutsägbarheten. Allt som händer i boken är förutsägbart för läsaren. Om jag inte av sammanhanget direkt förstår vad som ska hända framöver så får jag det klart för mig av alla de syner och drömmar som både Aurora och de andra huvudpersonerna har. De ”ser” vad som ska hända. Aurora har dessutom telepatisk förbindelse med sin mor och ”vet” när modern t ex är sjuk och har sådan smärta att hon vill att Aurora ska komma till henne.
Dessutom är det helt uppenbart att boken ska sluta lyckligt, så inget ont kan hända Aurora och andra huvudpersoner, hur illa det än ser ut ibland.

Trots allt detta läste jag ut den. Skälet är framför allt berättelsens historiska sammanhang och intrigen. (Och att jag inte hade med mig någon annan bok på bussen i helgen). Dessutom ger jag sällan upp, om jag börjat på en bok. jag vill ge den en chans.

Historia är jätteintressant, och en berättelse om 1300-talets Gotland intresserar mig mycket. Författaren har använt sig av kända historiska skeenden, som Valdemar Atterdags erövring av Visby, Hansatidens handelsmän, gotlänningarnas handel på Novgoråd etc.
Intrigen är också intressant, hur författaren låter Aurora och hennes familj dras in i historiskt belagda händelser och påverkas av dem. Egentligen är det en ganska spännande historia, men spänningen försvinner tyvärr eftersom den är så förutsägbar.

Någon mer bok av Elisabet Nemert kommer jag troligen inte att läsa.

Andra bloggar om: Elisabet Nemert

Den här veckan har jag läst två böcker, som är så vitt skilda de kan vara, och de går inte att ge en gemensam bild av dem.

Den amerikanske författaren Austin Wright skrev ”Tony & Susan” för snart 20 år sedan, och den fick bra kritik när den kom ut men glömdes sedan bort. Nu har den getts ut igen, blivit riktigt hajpad och ska kanske bli film också om jag minns rätt. Det är en väldigt speciell historia och den börjar riktigt bra.

Den utspelar sig i början av 90-talet, före internet och mobiltelefoner. Susan är en medelålders lärare och delvis hemmafru, gift med hjärtkirurgen Arnold. De träffades tjugo år tidigare när hon var gift med Edward som hon då skildes ifrån. Nu har Susan ett stabilt familjeliv med tre tonårsbarn, hus, katt och en vänsterprasslande make. En dag får hon ett paket som innehåller ett manus till en thriller, skriven av hennes förre make Edward. Susan blir mycket förvånad för de har inte haft kontakt på väldigt länge. Hon har fått manuset för att han vill att hon ska ge ett omdöme om ifall boken håller för att ges ut. När de var gifta för länge sedan försökte han bli författare men lyckades inte.

I takt med att Susan läser tänker hon tillbaka på deras gamla liv tillsammans och vi får veta vad som hänt dem. Hon undrar mycket över varför just hon fått manuset, om han har en särskild mening med det. Boken handlar om en ordinär familj på väg till sitt sommarhus i Maine. På vägen råkar de ut för gangsters som kidnappar och dödar mamman och dottern i familjen. Tony är pappan, en matematikprofessor vid ett universitet i Pennsylvania. Den berättelsen är en berättelse i berättelsen. Boken vi läser idag har alltså två parallella historier.

Det är skickligt gjort och riktigt bra, och dessutom mycket spännande. Åtminstone i två tredjedelar av boken. Den sista tredjedelen tappar lite greppet och slutar med en sorts antiklimax. Det blir lite transportsträckor på slutet, och obesvarade frågor som hänger kvar. Jag tycker inte den förtjänar allt det beröm den fått.

Nästa bok är Kjell Johanssons avslutande fjärde del om Midsommarkransen, med titeln ”Det var inte jag”. De tidigare heter ”Huset vid Flon”, ”Sjön utan namn” och ”Rummet under golvet”. Man bör nog ha läst dem för att verkligen ta till sig denna.

Nu handlar det om Eva, systern i familjen i huset vid Flon. Det är ungefär nutid och hon lever först ensam. Hon är lärare på KomVux och väntar på Axel, sin fars avlägsne släkting som hon träffat och blivit förälskad i. Han ska ta sig loss från sina släktingar ute i skogen och komma till henne i Stockholm. Hennes bror Ejnar säger till henne att det kommer aldrig att ske. Eva har psykiska problem och har varit sjukskriven för detta.

Men plötsligt en dag kommer han och de inrättar ett liv tillsammans. Tills han en dag lämnar henne igen. Men kanske har han aldrig varit hos henne alls, kanske är allt bara hennes egen fantasi? Så tror jag att författaren tänkt sig att vi ska tolka berättelsen.

Eva har tidigare begärt ut sin akt från barnavårdsnämnden, för att få veta varför Ejnar sattes på fosterhem när de var barn. En del svar finns i akten men inte alla. Hon grubblar mycket över detta, och kanske ger det henne en viss klarhet.

Jag tycker om den här boken, mycket för att jag läst de tidigare och denna nu knyter ihop historien om Midsommarkransen. Bor man där ger den förstås väldigt mycket mer. Boken ger mig en känsla av melankoli och livssorg, och jag undrar förstås hur mycket av detta som hänger ihop med Kjell Johanssons eget liv.

Andra bloggar om: Tony&Susan, Austin Wright, Kjell Johansson, Midsommarkransen