Lördagsnöje på fredagen

Att köra in ved i pannrummet och att hugga ved är normalt sett ett lördagsnöje under vinterhalvåret. Men idag blev det ett fredagsnöje. Det är faktiskt trevligt att hålla på med veden. Det är inte bara meningsfullt och viktigt utan också kontemplativt och trivsamt. Jag gillar att göra något praktiskt med händerna emellanåt.

Idag behövde jag hugga ved för det var ont om mindre vedträn i stapeln där jag hämtar veden. Det går åt både tändved och tjocka vedträn när man eldar i pannan. De tunna och små gör att elden tar sig snabbare, de stora brinner långsamt och mer effektivt.

Det går bra att hugga ved, jag gillar det. Än så länge har jag inte huggit mig i foten men det var nära en gång för ett par år sedan.

För att huggningen ska gå bra gäller det att ha en bra yxa, en rejäl huggkubbe i rätt höjd och så ta i ordentligt. Håll yxan så långt ut på skaftet som du kan men ända har ett bra grepp. Du måste svinga yxan med all kraft annars blir hugget för fjuttigt, och vedträet går inte itu. Yxan fastnar då lätt i vedträet och du får lirka loss den, vilket kan vara svårt ibland. Det gäller också att sikta bra. Håll blicken på den punkt på vedträet där du vill att yxan ska träffa, så brukar det gå bra. Ibland hamnar man vid sidan om, och det är då yxan kan gå ner i foten i stället. Passa dig för det!

De vedträn du vill hugga itu ska helst vara så kvistfria som möjligt. Är det stora kvistfästen kvar kan det vara svårt att få igenom yxan. I pannan kan vi elda med ganska stora vedträn så de svåra hugger jag inte, de får brinna som de är. Tändveden hugger jag av vedträn som är lättare att hugga. En del träslag är lätta att klyva, trots att de är kompakta. Till exempel ek, bok och björk. Alved går också bra att klyva och gran och fur om de är raka. Och så ska den ju helst vara torr också.

I tidningen land läste jag i veckan om Lars Myttings bok Ved, där han skriver att det är bättre att hugga veden när det är minusgrader för att fukten i veden då fryser och lättare splittrar vedträet. Det har jag inte tänkt på, jag hugger i både plus- och minusgrader.

ved

Idag har jag kört in fyra skottkärrelass med ved i pannrummet. När det är kallt på vintern går det åt lite mer än så på en vecka, nu på hösten räcker det nog 10-12 dagar beroende på hur kallt det blir.

Jag tror att fyra lass är omkring en halv kubik, kanske lite mer. I pannrummet får den ligga ett tag för att vara varm och torr när vi ska elda med den. Det går åt 20-25 kubik staplad ved på ett år. När vi köper ved ett par gånger per år staplar vi den i våra vedskjul en bit ifrån huset. Det är så långt bort att vi inte vill gå dit och hämta varje gång vi ska lägga in i pannan, utan i stället kör jag in ved till pannrummet ungefär en gång i veckan. Där har vi två avbalkningar, eller bås, som jag fyller på i. Ett bås ska helst alltid vara fullt, så att det finns ved om vi till exempel skulle bli sjuka, eller inte hinna på ett tag. Värme måste vi ju ha.

Nu när det blir vinter och minusgrader ute gäller det också att elda regelbundet. Vattenrören i källaren får absolut inte frysa, då kan hela pannan explodera. Jag tror inte att de riskerar att frysa, för det blir nog inte minusgrader i källaren men man kan aldrig vara säker. Går det för många dagar och huset blir utkylt så finns risken. Så reser vi bort några dagar och det är väldigt kallt måste vi be grannarna om hjälp med eldningen.

Ved ska torka minst ett halvår, helst längre, för att bli torr och fin. Allra bäst är det om man får tag på ved på våren och den får torka ett tag före midsommar. Sedan tar det längre tid för den att torka. Just nu eldar vi med ved som är ett och ett halvt år gammal, om inte mer. Vi har ackumulerat ved så att vi alltid ligger steget före när det är dags att köpa nästa lass. Till våren köper vi ny ved, och den ska alltså helst få ligga till nästa höst innan vi börjar elda med den. Men åtgången beror på hur kall vintern blir.

Vi köper blandved i lass på 15 kubik två gånger per år, vilket blir 12 kubik staplad ved ungefär. I varje leverans brukar det vara någon kubik björkved, och den sparar vi till eldningen i kakelugnarna. Det är den bästa veden.

Elda med ved är ett pyssel, men trevligt så länge man har tid för det.

Andra bloggar om: ,

Sven

Mina barns farfar Sven lämnade livet förra helgen. Idag har vi följt honom till hans sista vila. Vi är alla tacksamma för att han fick ett långt och ytterst levande liv i så många år, ända till sitt hastiga och oväntade slut.

Jag är tacksam, djupt tacksam, för att jag fick lära känna honom under en viktig period i mitt liv. Han var min andra svärfar. Min första svärfar gick bort långt i förtid, redan i 60-årsåldern. Sven blev nästan 88 år. Min nuvarande svärfar hann jag inte lära känna särskilt väl eftersom han avled i hög ålder ett år efter att jag träffat min sambo.

Sven var en på många sätt speciell människa, inte lik någon annan. Klurig, och kunde fixa det mesta. Noggrann och eftertänksam.  Omtänksam. Uppfinningsrik. Och så farfar.


Äldste sonen med farfar en dag för sådär 25 år sedan.

Under åren som jag var gift med mina barns far umgicks vi med deras farfar och farmor ganska ofta, och vi firade alltid jul ihop. Efter skilsmässan på 90-talet träffade jag dem inte mer än några få gånger, och det är nu ett antal år sedan jag talade med Sven i telefon. Nu känner jag förstås att jag borde gjort mer för att hålla kontakten. Men nu är hans liv slut, och inget av detta kan ändras.

Björnhuvud och Kapelludden

Här i trakten i Västrums socken finns så väldigt mycket intressant att berätta om. Jag är ofta ute och traskar i omgivningarna och letar efter spåren av gångna tider.

till Kapelludden
På väg till Kapelludden i midsommargrönskan.

I somras var jag vid midsommar ute med en granne och en bekant och gick till Björnhuvud och Kapelludden, men sedan skulle jag ut på en resa direkt efter så dokumentationen kom av sig. Nu är det gjort. På min andra sida om Västrum skriver jag nu om denna plats.

Mer kommer. Nästa dokumentatisonprojekt är Skafte backe, välkänt här i Västrum.

Björnhuvud är en gammal ödegård som ligger söder om Västrum, i utkanten av socknen ner mot Blankaholm. En bit därifrån ligger Kapelludden, där Västrums första kapell fanns fram till 1600-talet. Man får gå genom kohagar och ängar för att komma dit. Det är väl värt promenaden dit.

Idag finns det bara rester kvar från husgrunderna där den gamla gården från 1600-talet låg. Troligen övergavs den någon gång på 1930-talet. Läs mer om Björnhuvud och Kapelludden.

björnhuvud
Vägen, eller snarare stigen, mellan Björnhuvud och Kapelludden, går utmed vattnet. Det är så vackert här.

Andra bloggar om: ,

Tre historiska romaner

En serie romaner som berättar mycket om bondelivet på 1600-talet är Albert Olssons tre romaner om den halländske bonden Tore Gudmarsson i Haverdal. Böckerna handlar om hans liv från vaggan till graven, under större delen av 1600-talet. Titlarna på de tre böckerna är Sand, Gränsland och Tore Gudmarsson.

Vi får följa honom redan från hans fars tid innan Tore föds, till hans efterlevande strax efter att han dött på sin ålders höst. Däremellan är hans liv kantat av dramatiska händelser. Inte bara för att han bor i ett gränsland som när han föds är danskt och sedan blir svenskt. Den omställningen är en svår process för både bönder och herrar, och det är en tid med flera krig. I krigen är det småfolket som blir illa åtgånget, då som nu.

Tore Gudmarsson är en i grunden god man, som vill väl och värnar om de sina. Men han är också stursk och modig, och livet är kantat av många konflikter när han inte vill ge sig, varken för överheten eller byabönderna.

Författaren Albert Olsson skrev en lång rad böcker under sin levnad. Han levde åren 1904-1994 och var lärare i Harplinge utanför Halmstad. Han var känd för att vara mycket väl påläst i historia, och det märker man i de här böckerna. Allt han berättar här känns trovärdigt och riktigt, och det är uppenbart att han besitter stor kunskap i det historiska bondelivet och gränsbygdslivet.

De tre böckerna skrevs under krigstiden 1940-45, och kan också ses som ett inlägg om krigets grymheter.

De är mycket fängslande och spännande och ger en livlig bild av dåtidens samhälle. Det är riktigt bra läsning, han kan verkligen ge historien liv och själ.

Böckerna finns att låna på bibliotek och går att få tag på via antikvariat, till exempel på Bokbörsen på internet. Här finns Albert Olssonsällskapet.

Andra bloggar om: ,

Skördesäsong

Nu vill jag ha trattkantareller och svart trumpetsvamp. Men någon trumpetsvamp har vi inte hittat alls i år och ytterst lite trattkantareller. Var är de? Är de bara sena? Det brukar finnas gott om dem i skogen.

Lite har jag hittat och dem torkar jag:

torkning

Jag har lagt trattkantarellerna på ett myggfönster som i sin tur ligger på en torkställning för tvätt. Så får de ligga tills de är torra. Bredvid håller jag på att torka kryddor inför vintern. Det är timjan och rosmarin, som jag haft färska i krukor utomhus i sommar. Nu har jag klippt dem och skördat kryddorna. Kanske borde jag repa av rosmarinen från kvistarna innan de torkas. Ska man göra det?

Kryddkrukorna ska jag ta in i köket över vintern. Har jag tur klarar de sig bra, men det är inte varje vinter de överlevt, så det är bra att ha de torkade kryddorna också.

Idag var jag i skogen i ett par timmar och kom hem med bara drygt en halvliter trattkantareller och en liter vanliga gula kantareller. Vi hittar förvånansvärt många av dem fortfarande. Kanske är allting bara försenat.

Andra bloggar om: , , ,

Boken är utgiven

Smultronbodaboken

Det var nervöst in i det sista om boken skulle bli klar till den utlovade dagen. I torsdags fick vi några lådor med böcker och i fredags och i går kom resten av upplagan. Så vi kunde hålla presskonferens som planerat på Smultronboda i fredags.

Boken är så vacker! Så himla bra tryck! Vi är alla så nöjda. Inte minst Rolf som sa att bilderna blev precis som han ville ha dem.

Texten kan jag inte riktigt förhålla mig till, eftersom jag skrivit den. Det är svårt att ha distans till det man själv skapat. Men jag hoppas att de som läser boken ska tycka om den.

Smultronbodaboken

Tre tidningar kom på presskonferensen: Västerviks-Tidningen, Norrköpings Tidningar och Västerviks-Posten. På webben finns bara VT-artikeln.

Boken finns nu på Adlibris, Bokus, Bokia och andra ställen där man kan köpa böcker. Och givetvis i Smultronbodas gårdsbutik. Och från Position förlag.

I höstas började arbetet med boken, när Rolf tog de första bilderna. Sedan i vintras har jag följt arbetet på fårgården och skrivit intensivt i perioder. Under resans gång har jag lärt mig massor om får och fårhållning och allt annat som jag skriver om. Eftersom jag själv är mycket intresserad av historia har det varit extra roligt att få skriva om både gårdens och fårens historia.

Smultronbodaboken

Boken handlar om får, fårskötsel, Smultronboda gård, fårhistoria…

Smultronbodaboken

…ull, skinn, stickning och en massa annat som har med får att göra.

Smultronbodaboken

Ett av de 24 middagsrecepten i boken. Det är jättegod mat, jag har ätit flera av rätterna.

Direkt efter presskonferensen åkte vi upp till Stockholm och träffade barnen. Det blev lite firande där.

 

Bara tre dagar kvar nu

På fredag sker utgivningen av vår bok. Snart är den verklighet.

Det är väldigt speciellt att ha skrivit en bok och så ska den ges ut och vem som helst kan läsa den. Nästan lite overkligt.

Tidigare har jag berättat om boken, som handlar om får.

För ett par veckor sedan var jag inne på förlaget (Position förlag) och tittade på ett par tryckark de fått med sig från tryckeriet. Så himla fint tryck det verkar bli.

fårbok

Boken innehåller bland mycket annat 24 recept på lammrätter. Alla lagades och fotograferades i början av augusti. Det var det sista vi gjorde i allt arbete med boken.

fårboke

Kock var Mattias Andersson på restaurang Två möjligheter i Västervik. Här lägger han sista handen vid en maträtt som består av en pastasås på Eva Lis Mattsons eget recept. Sidan 65 i boken.

fårboken

Rolf Andersson fotograferade. Han har tagit alla bilder i boken. Det är en fröjd att se hans bilder.

På fredag förmiddag, på utgivningsdagen, har vi pressmöte om boken på Smultronboda. Det känns väldigt konstigt att för första gången vara på ”andra” sidan, efter alla år som journalist. Men jag är väldigt tacksam att jag fått möjlighet att skriva boken, för det har varit roligt och väldigt intressant att fördjupa mig i ett ämne så här. Och jag tycker att det är en viktig bok som ska visa att det fortfarande går att leva på ett småskaligt lantbruk idag. Allt kan inte vara stordrift.

fårboken

Ett uppslag i boken.

Andra bloggar om: , , ,

Nöden har ingen lag

Ikväll har jag kokat lingonsylt under mycket improviserade former. Men allt går, om man vill.

På förmiddagen hade jag en extrakurs på folkhögskolan där jag annars undervisar på journalistutbildningen. Kursen var klar vid lunch så i eftermiddag var jag ute i skogen utanför Vetlanda och plockade bär. Drygt en liter lingon och åtta deciliter blåbär blev det.

Min tanke var från början att jag bara skulle rensa dem och låta dem stå i hinken tills jag åker hem på tisdag. Men så började det regna och bären blev blöta och när jag rensade dem ikväll insåg jag att de inte skulle klara sig så bra i två dagar i en hink.

På skolan finns gästhem där vi som är timlärare bor när vi är här. Det är som ett vanligt hotell, men uppdelat på ett antal hus.

I varje hus finns tio hotellrum plus ett litet pentry med kylskåp, två spisplattor och diskho. Som tur är finns det en kastrull också, så att man kan värma sig tevatten eller annat vid behov.

lingonsylt

Här i Holsby finns en liten servicebutik och jag gick dit för att köpa socker. Vanligt socker fanns inte så det blev pärlsocker. Det går det också, det vet jag nu. Jag hade inga decilitermått utan höftade lite.  Kastrullen i pentryt var tillräckligt stor för att precis kunna koka sylten utan att det kokade över. Och av en snäll människa fick jag två överblivna kakburkar i plast.

När man kokar sylt ska man hälla upp den direkt på varma steriliserade glasburkar, för att få bra hållbarhet. Men sådana burkar hade jag ju inte med mig. I stället diskade jag ur kakburkarna med så hett vatten som fanns i kranen, kylde ner sylten och hällde sedan upp den i kakburkarna. De får stå i kylen tills jag ska hem på tisdag. Man kan koka om sylt så det kanske jag gör när jag kommit hem, och då häller den på glasburkar i stället. Men nu håller den sig i alla fall, och blir bra att äta i vinter.

Vildsvinen har kommit tillbaka

Så här ser vår gräsmatta ut nu. Natten till i tisdags kom vildsvinen tillbaka. Vi hade ett mindre besök i våras men det var bara ett par kvadratmeter som bökades upp då. Nu är det många.

När vildsvinen bökat är det som en illa plöjd åker.

Fastighetsägaren har nu satt upp ett lågt elstängsel runt gräsmattan, och sedan dess har de inte återkommit. Hoppas vi slipper dem nu.

Det är många vildsvin i rörelse här. De flesta grannar som inte har elstängsel har haft dem i trädgården nu.

För två år sedan hade vi dem här varenda natt i ett par månader.

Skogens röda guld

Skogens gula guld är kantarellerna. De lyser här och där i mossan fortfarande. Idag hittade jag så många att det blir en laddning till frysen också.

Men skogens röda guld, det är lingonen. I år finns det en hel del och jag har plockat både här hemmavid och utanför Holsby när jag varit där. Inte så mycket åt gången, oftast två-tre liter.

I måndags plockade jag drygt tre liter och kokade lingonsylt igår.

Det blev fyra burkar i varierande storlek.

I eftermiddag var jag i skogen igen och hittade både kantareller och lite kvarblivna blåbär. 1,2 liter. Blåbären är på gränsen till övermogna så jag blandade dem med lite lingon och äppelbitar för att få bättre smak och konsistens. Och gott blev det!

Det blev tre mindre burkar.

Jag vet inte hur många burkar sylt av olika slag jag har i frysen just nu, för det är så mycket annat där också. Men varje vinter brukar jag frosta av, och sortera innehållet. Men vi ska nog klara oss ett år. Och kanske blir det lite mer lingon i höst.