Eva – Sida 15 – Tankarnas hotell

Historisk deckare

Den 7 november 1810 föll Metta Fock Ridderbielkes huvud på stupstocken. Åtta år tidigare hade hon anklagats för att ha dödat två av sina fyra barn och sin make med gift. Då dömdes hon till att sitta på Carlstens fästning ”på bekännelse”, det vill säga tills hon bekände. Det tog alltså åtta år. Metta Fock ska vara den enda kvinnan som suttit på Carlstens fästning i Marstrand.

Den här historien är förhållandevis välkänd idag. Trubaduren Stefan Andersson har gjort en ballad om henne och deckarförfattaren Ann Rosman har skrivit om henne i sin deckare Mercurium. Här väver hon in berättelsen i en nutida historia om en närstående släkt till Metta Fock. Två mord begås vid en maskerad på Carlstens fästning.

Historien om Metta Fock är sann, men inte den andra historien. Den behövs förstås för att göra boken till en deckare, men det hade varit lika intressant utan.

Ann Rosman tror på Metta Focks oskuld. Hur det var med det får vi förstås aldrig veta, men hon har läst vittnesprotokoll och dragit sin slutsats utifrån det. Jag är benägen att tro henne. Ann Rosman lägger skulden på Metta Focks makes släktingar. Inte att ha dödat någon, utan skulden till att Metta Fock över huvud taget anklagas och döms till döden.

Intervju med Ann Rosman.

I dödboken i Trävattna församling 1802 finns noteringarna om Metta Focks barn Clas Abraham och Charlotta Lovisa, samt hennes make Johan Henrik Fock. När barnen dör har prästen skrivit in sjukdom som dödsorsak men sedan maken dött och han ansågs förgiftad har dödsorsaken ändrats till förgiftad även för barnen. Källa: Arkiv Digital.

Under sin fångenskap fick inte Metta Fock ha tillgång till papper och penna.Men hon författade ändå en nådeansökan genom att brodera den på små tygbitar som hon sydde ihop. Hennes broderi finns på Nordiska Museet.

Till skafferiet

Det har varit ett bra skördeår i år. I våras satte jag fyra rader gul och röd lök och de har växt sig riktigt stora och fina. Ikväll skördade jag de som var kvar i landet. Vi har ätit en hel del i sommar, det här är nog en tredjedel av hela skörden.

Det är svårt att se hur stora de är, jag borde ha lagt en tändsticksask bredvid. De största är säkert 7-8 cm i diameter.

Rödbetorna har också blivit jättefina. Jag sådde bara en rad på en meter ungefär, jag trodde sniglarna skulle ta dem innan de hann bli stora nog för att klara sig. Men det gick bra. De har ungefär samma storlek som löken.

På vintern tycker jag om att göra rödbetssallad med äpple och lime. Vi får se om det är några rödbetor kvar när vintern kommer.

Nu har tomaterna börjat mogna och jag äter tomater i stort sett varje dag. Det här är bifftomaterna. De får mogna några dagar till innan jag skördar. De som är färdiga först är de små tomaterna, körsbärstomater och liknande sorter. Det syns några sådana i bakgrunden till höger. Vi har också börjat äta av de vanliga tomaterna, en gul sort som mognat de senaste dagarna, plus några plommontomater.

Det är många tomater på gång i år, men buskarna är mycket klenare än vanligt.

Från skogens skafferi har jag skördat lingon och blåbär. 1,6 liter blåbär och 2,5 liter lingon blev det i förrgår. Blåbären blev två burkar sylt igår, med lite lingon i eftersom de börjar bli övermogna. Lingonen blev fyra burkar lingonsylt idag.

På tryckeriet

Det närmar sig nu. Om några veckor kommer boken med Tor Wiklunds bilder och mina texter ut. Nu är tryckningen igång. Nu är det på riktigt.

Omslaget är tryckt.

Här ligger det högar med papper som ska bli böcker. En del av de svartvita sidorna är nu tryckta.

Att trycka boksidor med bilder är ett grannlaga arbete.

Jag har själv inte varit med på tryckeriet utan det är förläggaren Niklas Wrångberg som varit med på intaget där här om dagen.

Den 18 september ska boken presenteras på en bokafton på Hultgrens bokhandel i Västervik.

Om sorg och kärlek, liv och död

Sven-Olov Karlsson har skrivit en annorlunda bok, en bok full av sorg och kärlek, liv och död. Om hur det är att leva på landsbygden på riktigt. Den heter Italienaren men har inget med Italien att göra. Italienaren är vad farsan kallas, farsan till Peter och Sören från gården Svedden i den lilla byn Ålsvärta någonstans i Västmanland.

Det som gör boken annorlunda är tonen och tilltalet, språket som möter oss. Jag kan inte beskriva det, men det tilltalar mig. Det är rakt på och ändå kringelikrokigt. En stilistisk fullträff.

Men mest är det berättelsen som träffar mig i hjärtat.

Bokens huvudperson är Peter, 24 år och äldste sonen i familjen. Lillebror Sören är två år yngre. Pappa Karl-Erik är månskensbonde och bussreparatör. Och så är han svårt sjuk i cancer. Han går mot döden och det förstår vi ganska snart. Peter förstår det också, fast han inte vill det. Han åker hem till föräldrarna varje helg och hjälper till.

Familjen bor på en gammal släktgård och gamla farmor har inte varit död så många år. I närheten finns släktingarna, kusinerna, och alla är de som de är. Lite eljest, som man säger uppåt landet.

Åh, det är så bra berättat. Läs boken!

Fin skörd

I år har jag ovanligt riklig skörd i potatislandet. I alla fall känns det så.

Det här är potatis från ett enda potatisstånd. Det är gott och väl mer än vad som gick åt till middag till oss två idag, och då hade jag även tagit undan lite till sättpotatis.

Vilken sort det är vet jag inte, jag har lite blandpotatis i ena landet.

Nu kommer tomaterna också. Än är det inga mogna på mina plantor men det finns en hel del gröna. Kanske att det går att skörda om ett par veckor.

Jag har både körsbärstomater, bifftomater och vanliga tomater, totalt sju plantor. Det kommer tomater på alla plantor men själva plantorna är inte så frodiga som de brukar vara. Ändå har jag gjort som vanligt, med vattning gödsling, odlingsplats med mera. Det blir nog lite magrare skörd än vanligt, ser det ut som.

Edmund de Waal om en släkthistoria

Engelsmannen Edmund de Waals bok ”Haren med bärnstensögonen” kom ut 2010 och finns nu i billig pocket. Det är en släkthistoria från Europa, främst under 1900-talet.

Jag är barnsligt förtjust i att läsa släkthistorier.

Edmund de Waal är keramiker och författare. Hans farfars farfar var vetehandlare i Odessa vid mitten av 1800-talet och blev omåttligt rik på vetehandeln. På 1860-talet flyttade familjen till Wien där de byggde sig palats och startade bank. Några ättlingar bosatte sig i Paris, andra på andra håll i Europas städer.

Familjen är judisk. I Wien drabbas de förstås av judeförföljelserna före och under andra världskriget och förlorar hela sin Â förmögenhet. Men de flesta överlever med hjälp av andra släktingar.

Historien kretsar kring en samling små japanska föremål, som kallas netsuker, och som går i arv på krokiga vägar för att till slut hamna hos Edmund de Waal i London i vår tid. Han följer netsukerna på vägen genom släkten och historien.

Det är en storslagen berättelse, känslosam och mycket välskriven. Väl värd att läsas.

Snart är boken klar

Nu har jag skrivit klart manuset till den senaste boken, den om Tor Wiklunds bilder från hans 49 år som pressfotograf. Den blir väldigt fin, om jag får säga det själv. Det beror så klart på alla hans fina bilder.

Nu ska både Tor själv, förläggaren Niklas Wrångberg på Position Förlag och jag gå igenom texterna innan det är dags för tryckning. I början av september ska boken finnas till salu.

Det här är ett av bokens uppslag. Det är potatisplockare i Almvik som han fotograferade 1970. De här bilderna blev senare en utställning. Klicka på bilden så ser du den i större format och kan läsa texten.

Det är ett privilegium att få göra en sådan här bok, att få vara med och skriva den. Så intressant och roligt, och så mycket lokal historia som finns i hans bilder.

Tor började fotografera tidningsbilder 1954 och gick i pension från Västerviks-Tidningen 2003. Vi var arbetskamrater i nio år, och gjorde många reportage ihop.

Sabrina Janesch: Kattbergen

Sabrina Janesch

Vilken bra bok hon skrivit, polsktyskan Sabrina Janesch!

Jag vet att jag upprepar mig men bloggar bara om bra böcker. :-) De andra lägger jag inte tid på. Men den här förtjänar att läsas av fler.

Boken heter Kattbergen. Huvudperson är Nele, en ung kvinna som arbetar som journalist i Berlin. Hon har sin mors släkt i västra Polen (i Schlesien) och när hennes morfar dör bestämmer hon sig för att resa till den plats i Ukraina (i Galizien) som han kommer ifrån. Han flydde därifrån under andra världskriget, tillsammans med sin fru och deras första barn, och med flera andra bybor. De var alla av polskt ursprung och utsattes för etnisk rensning i området.

Först tar hon sig till den by i östra Polen där hennes morfar och mormor fick en fristad efter flykten, och därifrån åker hon vidare till andra sidan gränsen in i Ukraina och hittar morfars lilla by.

Det här är en typ av historia som jag gillar att läsa, om att söka efter sina rötter. Det är dessutom en mycket bra berättelse med både spänning och humor, lite magi och fina personporträtt. Dessutom en debutbok, en mycket bra sådan. Bör absolut läsas!

Mogna bär

Nu är mina pineberries mogna. Åtminstone några av dem. Â Bären ska vara en korsning mellan ananas och jordgubbar, eller en sorts vita jordgubbar. De smakar nästan som jordgubbar, men kanske lite syrligare och friskare. Bären blir aldrig röda utan är mogna när prickarna är röda.

Det är första gången plantorna bär frukt.Â Fler bär är på väg.

Förra våren köpte jag två plantor, mest på kul och för att se vad det skulle bli. Jag planterade de i en dubbel pallkrage.Â Jag var osäker på om de skulle klara sig över vintern. Plantorna tål inte frost, så jag la över en massa löv i höstas och så ett nät ovanpå så att det skulle ligga kvar. Och det gick ju bra. I vår har de skjutit fart och det är massor av nya små plantor från skotten. De verkar vara väldigt bra på att föröka sig, nu är i stort sett hela pallkragen full med pineberryplantor. Kanske får jag plantera ut dem lite mer till våren.

Det är roligt att prova något nytt ibland.

De flesta somrar brukar jag göra fläderdricka och koka sylt på de bär jag har. I förra veckan gjorde jag en sats med fläderdricka och la till en halv liter jordgubbar, efter tips från min kusin Ann-Kristin. Det blev fantastiskt gott!

Omkring två liter dricka blev det. Jag hade inte tillräckligt med glasflaskor så jag fick improvisera lite. Allt är nu infruset, utom det vi druckit upp. En ny sats, nu med rabarber och lite jordgubbar, är också klar, och en tredje sats med jordgubbar är på gång.

Av resterna, det vill säga citronskivor, fläderblommor och jordgubbar, kokade jag marmelad. Det blev en riktig god marmelad, lite bitter i smaken. Tre burkar blev det. Jag använde det här receptet.

I år har jag skördat mycket jordgubbar. I mitt eget land har jag inte särskilt mycket men en av grannarna är bortrest flera veckor och en annan granne och jag tar hand om hennes jordgubbsland och skördar jordgubbarna. Här om dagen blev det fem liter så jag kokade sylt och gjorde en jordgubbspaj. Himla gott! Man blir bortskämd.

Trädgården grönskar

Någon egen potatis blev det inte i midsommar men kanske om en vecka.

De tidigast satta sorterna har börjat blomma i alla fall. Det är Maria, Minerva och Rocket, som jag satte den 8 maj. De här som har blommor som går åt lila vet jag inte riktigt vilka de är, men troligen Maria eller Minerva.

Jag pillade lite under en av dem men den potatis jag hittade var alldeles för liten, så de får växa på sig lite till.

Alla potatisarna har kommit upp som de ska och även dem jag satte så sent som den 18 maj har växt sig stora och fina. Jag räknar med att vi har potatis en bit in på hösten.

Så här långt har jordgubbarna kommit. de börjar rodna och endera dagen har jag nog de första röda. I år har jag betydligt färre plantor, jag rensade bort en hel del av de gamla i våras.

Detta är en ny sort som heter pineberries, en korsning mellan jordgubbe och ananas. Jag köpte två plantor förra året, mest för att det är roligt att prova. De klarar inte frosten i vårt klimat, så man måste täcka över dem ordentligt på hösten. Nu har det blivit en hel del sticklingar och skott och i år blommar de alltså. Kanske blir det några bär. Jag undrar hur de kommer att smaka.

Löken växer bra, den är ståtlig och fin. Jag har två rader gul lök och två rader rödlök tror jag.

Dillen och en liten rad rödbetor växer under nät i en odlingslåda.

Slätbladig persilja har jag sått i en pallkrage.

Att jag har dillen och persiljan under nät beror på att grannens katt sprätt i lådan när det hade kommit upp lite, så jag fick så om. Jag kan nog ta bort nätet över dillen nu, för den är så stor att han knappast går på den lådan mer, antar jag. Persiljan ska däremot få växa på sig lite till.

Den värsta fienden till allt som växer i trädgården är mördarsniglarna. På kvällarna anfaller de. Det kryllar av dem när daggen fallit. Vi mördar dem. Det är hemskt, men sant. Jag har också lagt ut järnsulfat i landen, det ska vara effektivt. På midsommarafton tog jag nästan 500. Det är äckligt.