Jag läser i DN att människor blir gladare ju äldre de blir. Inte bara gladare utan också mer nöjda med livet, och tillfreds, mer benägna att ta vara på här och nu. Det stämmer säkert. I alla fall stämmer det på mig.
Det är förstås banalt, men ju äldre man blir ju mer inser man att tiden på jorden krymper och ju viktigare är det att vara glad för det som är just nu i stället för att bara gå och vänta på att det riktgia livet ska börja. Det gjorde jag länge, men någon gång i 40-årsåldern tror jag att jag började vända den känslan. Nu är det lättare att vara nöjd med och glädjas över att det är fint väder och att jag är ledig, att jag är frisk och att grönsakerna växer. Enkelt och banalt, men inte desto mindre sant.
Visst kan jag fortfaradne stressa runt och bara tänka på allt jag måste hinna med och som ska göras, i stället för det jag gör nu, men i allt mindre grad tror jag. Både på jobbet och hemma.
Dessutom blir man bättre på att undvika det som är negativt, relationer och situationer som suger kraft i stället för att ge. Odlar de vänskaper som känns bra. Det har jag också blivit mycket bättre på, särskilt med alla människor jag lärt känna på nätet. Det är betydelsfulla relationer som ger väldigt mycket.
Så sant, så sant… :-)
Jag har aldrig haft det så bra som nu, pensionär sedan tre år tillbaka. Okay, pensionen kunde vara högre, men det går. Jag flyttade åter till hemtrakterna (rötterna går djupt), jag är frisk (såvitt jag vet), bestämmer över min tid. Jag och katterna, vi har det gott, och jag riktar ofta ett tack till högre makter för att jag har det så bra. Måtte det förbli så. Länge.
Må hon vila i frid och jag beklagar sorgen.