Gruvstrejken 1972

Ibland kopplar jag av med att läsa en deckare. Som idag, efter en arbetsintensiv vecka. Det blev ”Revolutionens barn” av Peter Robinson. Han slog igenom stort med ”En ovanligt torr sommar” för ett antal år sedan, den tror jag att många har läst.PeterRobinson

Framför allt gillar jag hans deckare för att de utspelar sig i Yorkshire, där jag själv bodde när jag var i England i min ungdom. Jag var först i Stockton i norra Yorkshire och sedan i Doncaster och Scarborugh längre söderut.
Den här deckaren (den senaste av hans som kommit på svenska tror jag) handlar om just den tiden också, 1972-73. Det var då jag var där, i ett och halvt år.

I boken är en viktig del av intrigen de gruvstrejker som skedde just då, 1972, och fler strejker senare. Jag ska inte berätta för mycket om bokens innehåll men en man i min ålder mördas och mordutredningen går tillbaka till hans liv just dessa år.

När jag läste detta idag kom jag ju ihåg gruvstrejken och den stämning som rådde där just då. Jag jobbade bland annat på ett litet hotell i Scarborough och en av mina arbetskamrater, Jane tror jag hon hette, kom från en gruvstad och hennes pappa och bror deltog i strejken. Det var en ibland hätsk stämning minns jag, och det kommer fram en del om det i den här deckaren.

Ja, tänk så lite det behövs för att komma ihåg sådant som hände i ungdomen.

Yorkshire är väl inte den roligaste platsen på jorden men jag gillade att bo där då. 25 år senare var jag tillbaka med mina barn och visade dem var jag bott och arbetat, och då hade mycket förändrats. Kanske vore det dags igen att göra om en sådan nostalgiresa.

Boken är för övrigt mycket läsvärd om man gillar deckare och om man vill läsa om det engelska klassamhället.

Bok om politik

När jag låg sjuk i förrförra veckan läste jag en mycket intressant bok, Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt. I stället för att skriva en vanlig bokanmälan har jag skrivit om boken som ett brev till Håkan Juholt. På 80-talet var vi arbetskamrater en kort tid.

Hej Håkan!
Att det var en smärtsam upplevelse för dig att läsa Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan” har du vittnat om, och det är i allra högsta grad begripligt. Du blir avklädd in på bara skinnet, precis som många andra i ditt parti. Men du har också skrivit att det är härskarteknik att möta boken med tystnad, så som skett från partiets ledning efter att den kom ut. För här berättas inifrån om det som annars sällan avslöjas.
Ja, boken är verkligen en ögonöppnare och en mycket kritisk inlaga om politik, inte bara om socialdemokratisk politik och om dig och de som fanns runt omkring dig under din tid som partiledare. Den visar också hur maktbegär och korruption, under namn av lobbyism, blivit legitima inslag i dagens politiska värld.
Det här är en mycket läsvärd bok för alla med politiskt intresse, oavsett om det intresset lutar åt höger eller vänster. Den som läser bör inte låta sig luras av att författaren Daniel Suhonen är en socialdemokrat i vänsterfalangen, hans avslöjanden ställer sig över det. Här handlar det om hur en dold och rutten politisk agenda fått så starkt fäste att man lätt kan dra slutsatsen att vi är på väg mot en politisk avgrund.
När vi för väldigt länge sedan på 80-talet var arbetskamrater under en mycket kort tid på Oskarshamns-Nyheterna upplevde jag dig som en genuint god människa, något som inte motbevisades under de kommande år vi var kollegor i samma tidningsföretag. Det är så jag sett dig även på senare år, för ett första intryck kan vara outplånligt. Men jag förstår också att politiken på toppnivå ställde för stora krav och, som du själv konstaterat, gjorde du misstag. Och där, på toppen där det blåser som mest snålt, finns inga utrymmen för misstag.
Jag tycker också, som du, att detta är smärtsam läsning. Så naiv jag varit, som trott att politik handlar om ideologi och demokrati och att folket väljer de politiska ledare folket vill ha. Så fel jag haft, och så plågsam denna upptäkt är efter att ha läst boken.
Personligen är jag imponerad av att du orkat gå vidare som socialdemokrat och inte gett upp för det massiva motstånd du utsattes för. För det som framgår i den här boken är att det skulle kunna knäckt vem som helst, det som starka krafter vid sidan om dig hoppades på.
Boken är en stark uppgörelse med det politiska livet i stort och med delar av socialdemokratin i Sverige, och som kastar ljus över skeenden där man förmodligen hoppats på att få fortsätta verka i mörkret.

Kalmar på 50-talet

Karin Wahlberg: Livet går vidareNyss läste jag Karin Wahlbergs bok Livet går vidare,  en roman om 50-talet. Den handlar om människor som har någon slags anknytning till sjukhuset i staden Ekstad. Detta är andra delen i en romansvit och utspelar sig från januari till maj 1954.

Karin Wahlberg har annars mest skrivit deckare. Hon arbetar som läkare på Gotland.

Boken är nog egentligen inte i min stil, men helt OK. Lite småtrevlig även om det finns tragiska inslag. Men det jag gillar mest är beskrivningarna av Ekstad, som jag är helt säker på ska vara Kalmar. Karin Wahlberg växte upp i Kalmar på 50- och 60-talet men hade flyttat därifrån när jag kom dit 1974. Allt hon skriver om sjukhuset och stadsdelar och hur och var folk bor, det stämmer precis, för sådant har inte ändrats på 20 år. Men det som får mig att verkligen förstå att det handlar om Kalmar är att hon i boken berättar om Läkarfruföreningen. En av huvudpersonerna, Nancy Brandt som är gift med en kirurg, är medlem i denna förening.

Den här föreningen, Kalmar Läkarfruförening, fanns fortfarande på 70-talet, och kanske ännu senare. Jag minns att jag hörde talas om den och knappt trodde att det var sant att en sådan fanns. Doktorinnorna, som de kallade sig, hade en egen förening. Enligt boken var det för att umgås och idka välgörenhet. Det stämmer nog. Jag tror att det var för att föreningen kom på studiebesök på min arbetsplats som jag stötte på dem i slutet av 70-talet. Sedan blev jag bekant med en kvinna vars syster var med där (om jag minns rätt).

Även karaktärerna i boken kan kanske vara skapade utifrån verkliga förebilder. En läkare som beskrivs påminner om en jag själv besökte på 70-talet.

Utgångspunkten för romansviten ska vara den sista polioepidemin, som härjade i Sverige hösten 1953 och som är en viktig del av framför allt den första delen Än finns det hopp. Kanske glömt idag, men många i Sverige som överlevde den har fortfarande sviter kvar.

Tre läsvärda böcker

De senaste tre böckerna jag läst handlar om hur staten styr över människors liv. Det är ett oavsiktligt tema, jag har inte valt böckerna utifrån detta men insåg att det är en röd tråd i dessa sinsemellan helt olika böcker.

3bok

”Snöljus” av Lars Andersson:
Den här kom ut redan 1979 och jag har haft den länge i bokhyllan men inte läst den. Flera av författarens senare böcker har jag läst och gillat, och ville också läsa denna som är en av hans första, utgiven när han bara var 25 år gammal.
Boken handlar om Per Ivar Marklund som är 47 år gammal och reser från sitt nuvarande hem i mellersta Sverige till födelsebygden Jokkmokk för att begrava sin lillebror. Väl där beger han sig iväg till det numera öde gamla hemmet i byn Repja, som familjen fortfarande äger men som står tomt sedan deras mor kommit in på hemmet. En äldre granne bor kvar i byn, men ingen mer.
Per Ivar Marklund letar sig fram i sin historia och funderar över livet, och stannar kvar i byn mycket längre än han tänkt. Plötsligt möter han en kvinna som han blir förälskad i, hemsamariten som ser till grannen. Borta i Uppsala får vi följa hans dotter Helga som är biokemist och har stött på märkligheter under sin forskning.
Jag ska inte berätta hur denna historia slutar, men den överraskar när den så småningom övergår i att vara en thriller. Och hur temat kommer in i denna på slutet får du själv utröna.
Vilken bra bok detta visade sig vara! Mycket läsvärd, och den känns inte åldersstigen trots att den är drygt 35 år gammal.

”Falskspel” av Philip Kerr:
Detta är en historisk deckare, som jag läst allt fler på senare år. Denna utspelar sig i Berlin 1936 och handlar om ett dubbelmord i en rik finansfamilj. Detektiven Bernhard Günther anlitas av en anhörig att lösa fallet när polisen misslyckas.
Berättarstilen är hårdkokt, i stil med Dashiel Hammet enligt baksidespresentationen. Men också med viss humor, eller sarkasm, och själv får jag flera gånger i tankarna filmen ”Döda män klär inte i rutigt”.
Men det är också en mycket allvarlig bok, med undertemat nazismens framväxt och hur våldet långsamt normaliseras i det framväxande nazistsamhället. Utan detta skulle boken vara ganska medioker. Den kan ses som ytterligare en varning om hur det kan gå. Författaren gör inga omskrivningar utan lyfter fram det brutala och systematiska våldet mot oliktänkande från dåtidens Tyskland.

”För in de döda” av Hilary Mantel:
Den hyllade andra delen i författarens planerade trilogi om Thomas Cromwell och den engelske kungen Henrik VIII uppfyller alla förväntningar sedan jag läste den första delen. Nu väntar jag på den tredje, som ska komma nästa år.
Allt beröm om boken är välförtjänt. Den är fantastiskt bra, så som hon berättar om ett historiskt skeende vi redan vet utgången av. Hilary Mantel ljuter verkligen liv i historien, ger den must och färg. Vi kommer nära de historiska människorna. Men det är ändå en roman, som inte gör anspråk på att vara historiskt korrekt. Vad människor sagt och tänkt kan vi ju inte veta, även om den bygger på historiska fakta.
Första delen handlar om tiden fram till sommaren 1535 och om Thomas Cromwells uppgång från att vara en fattig smedson till att bli kungens minister. Del två utspelar sig från hösten 1535 till maj 1536, då drottningen Anne Boleyn avrättas så att kungen kan gifta om sig med Jane Seymour. Anne Boleyn är drottning Elisabeth I:s mor.
Ränker och elakt spel är legio och ingen går säker. Kungen är nyckfull och ser till att få som han vill, med alla medel och med hjälp av andra så att hans egna händer inte besudlas.
Här vill jag verkligen ge en eloge till översättaren Jesper Högström som hittat de rätta orden för att ge den här boken det liv den förtjänar. Jag anar att det inte varit en helt lätt uppgift.

Alla tre författarna är mina generationskamrater, 50-talister, upptäckte jag nu. Kanske spelar det in att man har samma referensramar, kanske inte.

Klanen Kennedy

Är du också så gammal att du minns vad du gjorde när du fick veta att president Kennedy skjutits till döds? Jag fick veta det i skolan, på morgonen den 23 november efter morgonsamlingen. Vi hade en tyst minut för den amerikanske presidenten i klassen.

Presidentfamiljen var en del av vår värld då, i början av 60-talet. De var superkändisar. John F,  Jackie, barnen Caroline och John-John. De syntes titt som tätt på bild i media. Så minns jag det. Och familjen Kennedy var fortfarande superkändisar när lillebror Bobby sköts 1968.

Nu har jag läst en bok om klanen Kennedy, Britt-Marie Mattssons bok ”Vi tolererar inga förlorare”. Bra, välskriven, intressant och läsvärd. Framför allt om man är i min generation.

Det är en roman som bygger på fakta, en dokumentärroman. Vad de verkligen tänkte och sa vet vi ju inte, utom det som är fångat på film, på band eller nedskrivet när det sas. Det mesta i boken är alltså välkänt, för så mycket har ju skrivits om denna familj. Men för mig var en del nytt, bland annat presidentens pappas starka roll i familj. Hur han hela tiden sköt sina barn framför sig och förväntade stordåd av dem. Men bara av pojkarna, inte flickorna. I takt med att bröderna dödades en efter en var det till slut bara den yngste, Ted Kennedy kvar. Och han blev aldrig president.

Mycket handlar också om hustrun Jackie, kanske världens mest omskrivna kvinna? Hon var så vacker, sval och stilig, en utvald kvinna, avundad av många och förstås ouppnåelig.

Washington Post

John F Kennedys föräldrar framstår som ganska förskräckliga, särskilt hans mor Rose. Hon var oförsonlig. Så fast i sin katolska tro att hon försköt sin äldsta dotter Kathleen när denne gifte sig med en protestant 1944. När Kathleen dog i en olycka 1948 kom Rose inte till begravningen.

Det är som att ta ett kliv tillbaka till 60-talet när jag läser boken. Kubakrisen när det kunde blivit kärnvapenkrig i världen. Kennedys Berlinbesök. John-John under sin pappas skrivbord. Marilyn Monroe. Mordet i Dallas. Allt är välkänt. Här får jag ett samband och en djupdykning i historien.

Kennedy fascinerar oss fortfarande och stjärnglansen har bestått, trots att han inte hann göra så mycket under sina tre år vid makten och som president kanske inte var så lysande som vi gärna tror. Men något som är tydligt, både i boken och i andra nutida dokumentärer, är att han verkade för fred. Generalerna ville gå i krig mot Sovjetunionen men Kennedy ville ha fred, så han höll ut under Kubakrisen och världen överlevde.

Läs en intressant artikel i DN om Kennedy.

 

Juntan i Argentina

Tove Alsterdal har skrivit ännu en läsvärd deckare med ”Låt mig ta din hand”. Den här utspelar sig delvis i militärjuntans Argentina 1977 och 1978, delvis i dagens Sverige. På ett övergripande plan handlar den om svenskars engagemang i Sydamerikas flyktingar vid denna tid, både från Chile och Argentina. På ett annat plan är det två döttrars sökande efter sin bakgrund och sin försvunna mamma. Tovw Alsterdal

Helene och Camilla föddes i Stockholm i ett tidigt äktenskap mellan två unga föräldrar som inte klarade av att hålla ihop sin familj. Efter skilsmässan blev pappan alltmer alkoholiserad och mamman försvann till Argentina tillsammans med en flykting som återvände för att ta upp kampen på hemmaplan. Egentligen går det inte att berätta så mycket mer utan att avslöja för mycket. Boken börjar i alla fall med att storasyster Camilla, som kallas Charlie, tar sitt liv genom att hoppa ut från sin balkong på elfte våningen. Så småningom börjar Helene tvivla på självmordsteorin och hon tar upp sökandet både efter en mördare och efter deras försvunna mamma.

Jag gillar Tove Alsterdal som författare. Hon tar sig an angelägna ämnen och är en bra berättare. Hon låter historien gradvis växa fram så att man som läsare känner att man är med, samtidigt som hon överraskar. Boken är också en historielektion där vi åter påminns om militärjuntans systematiska mord på framför allt unga studenter, med svenskan Dagmar Hagelin som en av dem.

Falkenbergs medeltida historia

Peterbok1Falkenberg är en av Sveriges äldre städer, precis som Västervik. Historien i källdokument börjar på medeltiden, då fanns det en borg ungefär vid Tullbrons fäste på Ätrans östra strand. Rester finns kvar än idag. När jag växte upp och gick i skolan i Falkenberg passerade jag ofta borgruinen men tänkte aldrig på vad det egentligen var som jag såg. Nu vet jag mer.

Peter Skoglund och Mats Dahlbom berättar om Falkenbergs tidiga historia i boken ”Falkenberg i dansk medeltid”, som jag köpte på bokrean i år. Peter Skoglund är fil dr i historia och arkeolog vid Göteborgs universitet, Mats Dahlbom är pensionerad civilingenjör.

Boken är uppdelad i två delar. Del 1 handlar om Falkenbergs, Hallands och Danmarks allmänna och politiska historia. Del 2 handlar om de lokala förhållandena i Falkenberg. Ett ganska smart sätt att dela upp en historiebok, tycker jag. Är man redan ganska bevandrad i den allmänna historien kan man gå direkt till del 2.

Hur som helst är det här en jätteintressant bok, och här och där ganska spännande. Jag har lärt mig massor jag inte visste om min hembygd.

Peterbok2
Det finns en hel del kartor i boken, vilket glädjer en kartnörd som jag.

Halland tillhörde ju Danmark på medeltiden och fram till 1645. Peter Skoglund är min kusin och våra äldsta gemensamma förfäder föddes i Danmark på tidigt 1600-tal, så långt tillbaka som släktforskningen visar.

Den danska tillhörigheten är därför en avgörande faktor i Falkenbergs medeltidshistoria.
I boken konstateras att ”Ätran har skapat Falkenberg”. Man färdades på den tiden på vattnet och vägarna på land följde ofta vattenflöden. Den specifikt lokala delen av boken inleds med vägarna till Falkenberg och broarna över Ätran. En bro har troligen funnits strax söder om Tullbron under medeltiden och på 1700-talet fanns en bro vid Garvareforsen, enligt en karta från 1751. Det är alltså strax innan Tullbron började byggas. Författarna resonerar om vilka broar som kan ha funnits och var. Sådant är intressant. Jag kommer att se på Falkenberg med nya ögon nästa gång jag är hemma.

Ett längre avsnitt handlar om borgen, om dess tillkomst och användning. Men också om utgrävningarna 1885 och 1937-38, vad man hittat och vad fynden berättar. Borgen är en central del av Falkenbergs historia.


Resterna av den medeltida borgen finns kvar. Bild länkad från Wikimedia Commons, foto: Gunnar Larsson.

Den första byn , som senare blev Falkenberg, kallades Ätraby. En gång i tiden fanns det faktiskt två städer här. Gamla Falkenberg och Nyfalkenberg. Gamla Falkenberg, som var den ursprungliga bebyggelsen, låg runt St Laurentii kyrka och var avstyckat från Stafsinge socken. Nyfalkenberg låg ovanför Garvareforsen och hörde förmodligen först till Vinbergs socken. I Nyfalkenberg fanns en kyrka med namnet Sta Gertruds kyrka (precis som här i Västervik). I boken redogörs i detalj för de båda städernas utbredning och utveckling. Så småningom växte de ihop. Att det var två städer från början kände jag inte till tidigare.

Det finns mycket mer att läsa i den här boken. Jag är så glad att jag har den.

Mord på Yttre Hebriderna

Peter MayPeter May är en författare och journalist från Glasgow som har skrivit en lång rad romaner och deckare men också manus till tv-serier. Hans senaste verk är en trilogi deckare från Yttre Hebriderna. Den första i serien heter ”Svarthuset” och för denna har han fått flera priser och nått stor uppskattning.

Han är en mycket erfaren och driven författare, boken är spännande och har intressanta karaktärer. Ändå fångas jag inte riktigt av den och irriterar mig på vissa delar.

Det handlar om Fin Macleod, kriminalpolis i Edinburgh. Han är född och uppväxt på norra spetsen av ön Lewis and Harris i Yttre Hebriderna men flyttade därifrån när han började läsa på universitetet i ungdomen. Det är 18 år sedan, och han närmar sig 40. Nu skickas han tillbaka till ön för att bistå i utredningen av ett mord på en gammal skolkamrat.

Författaren gör många återblickar till Fins barndom och uppväxt, och den tragik han upplevt rullas upp. Han blev föräldralös som åttaåring och växte upp hos en moster som inte heller lever längre.

Det jag gillar mest med den här boken är beskrivningen av miljöerna och kulturen på Yttre Hebriderna, det vävs hela tiden in i historien. Själva deckargåtan blir av sekundär betydelse, och spelar inte särskilt stor roll egentligen i boken. Så upplever jag det.

Det jag inte gillar är det ganska förutsägbara och klichéartade slutet.

I texten påpekas många gånger att det gått 18 år sedan Fin senast var på ön. Och efter hand förstår jag varför det är så viktigt med just 18 år, och inte 15 eller 25. Ändå beskrivs det som om det vore ett mycket större tidsspann. Flera av de människor som 18 år tidigare var i yngre medelåldern beskrivs nu som gamla och orkeslösa. Även om det görs för att betona att det gått många år blir det inte trovärdigt. För jag tror inte att dagens människor på Yttre Hebriderna åldras så mycket snabbare än vi andra. Skulle det vara bara i ett fall så skulle det inte spela någon roll, men det sker genomgående.

Det finns också flera obesvarade frågor kvar efter läsningen, sådant som borde ha förklarats.

Kanske kommer jag att läsa även nästa bok i serien, för jag gillar hans beskrivning av Yttre Hebriderna, men det är tveksamt.

Spåren efter en farmor

Karin Edvall har skrivit en bok om sin farmor, ”Spåren efter Tora”. Det är en fin berättelse. Jag är ganska säker på att det handlar om hennes egen farmor även om det ska vara en roman. En del är kanske ändrat men jag känner igen en hel del från boken ”Gustafs resa” som handlar om hennes farfars far.

Den yttre ramen är Umeå på 60-talet. Flickan Katrin är liten, har ännu inte börjat skolan, och hennes farmor Tora är dagmamma åt henne. Sedan blir farmor sjuk och orkar till slut inte med uppdraget längre. Men bandet mellan Katrin och farmor är starkt.

Sedan är vi femton-tjugo år längre fram i Katrins liv. Hon läser på universitetet och hittar en ask med den döda farmor Toras efterlämnade brev och en del annat. Och fram stiger farmor i sin ungdom och som nygift med farfar Gunnar, han som dog så ung.

Karin Edvall har skrivit en fin berättelse, i den första delen ur ett barns perspektiv, och det känns äkta och rätt. Allt blir inte förklarat, precis som ett barn kan uppfatta omvärlden. Den senare delen är också gripande och rörande, och det är lätt att sätta sig in i de känslor som väller fram ur berättelsen. Mycket läsvärd.

Efter kalla kriget

Jo, den är ganska bra, den här deckaren. Spännande, med ett drivet språk och en, med lite god vilja, trovärdig handling. Den heter ”Väster om friheten” och är skriven av Thomas Engström. Prisbelönt som årets deckardebutant 2013.

Handlingen utspelar sig i Berlin en vecka i juli 2011. CIA:s platschef i Berlin, Clive Berner, drivet sitt eget lilla krig mot en tysk som han uppfattar som den amerikanska nationens fiende. Tysken är Lucien Gell som driver sajten Hydraleaks, någon slags variant av Wikileaks. Clive Berner anlitar den tidigare Stasiagenten Ludwig Licht, som också varit dubbelagent innan muren revs.

Berättelsen har ett högt drivet tempo som bidrar till spänningen. Thomas Engström är en cyniker, åtminstone i sitt sätt att berätta, vilket bidrar till att boken blir intressant, men till slut kanske på gränsen till för mycket cynism.