Till 50-talet
Till tidningen Hej 68-69
Till Tio i topp
Till 60-talet
Till Nostalgiboken
Till nostalgisidan
Till startsidan
Men musiken var bra. Den håller än.
Nöjeslivet på det tidiga 70-talet kretsade kring hårdrock och pop, och så mellanöl förstås.
1972-73 tillbringade jag i England, bland annat som au-pair och som hotellstäderska.
Hösten 1972 såg och lyssnade jag på Slade på en klubb i England, kanske var det i Sheffield. Det var värsta hårdrocken, och inte snälla Slade som de låter i dag. Mammorna i England varnade sina döttrar för dem.
Då var deras låt Mama weere all crazee now på hitlistorna. Get down and get with it och Sqweeze me, pleeze me kom 1973.
Musiken var en central del av livet. Att lyssna på Tio i topp på radion eller, när jag var i England, på de olika topplistorna som presenterades på lördagarna, var givet. Missade man dem var man ute.
Det var främst radion som gällde för att hålla sig uppdaterad, även om rockmusiken fanns i tv också. I England tittade vi ibland på Top of the pops. Tv fanns fortfarande inte i alla hem i Sverige i början av 70-talet.
Alla hade heller inte skivspelare, eller stereoanläggning. Jag var 20 år innan jag skaffade mig en sådan, och började köpa skivor själv. Min allra första egna skiva var singeln Sylvias Mother med Dr Hook. Min första LP var Goats Head Soap med Rolling Stones som kom 1973. Den försvann senare i någon av mina många flyttningar.
Egentligen var musiken nog ganska snäll i början på 70-talet. Pop och ballader dominerade. 1973 trallade alla på See my baby jive och Tie a yellow ribbon round the old oak tree, 1974 nynnade vi med i Seasons in the sun med Terry Jacks.
Långkörare på Tio i topp var The night they drove old Dixie down med Joan Baez och Looking out my back door med Creedence Clearwater Revival.
70-talet, och framför allt början av decenniet, var en tid av optimism. Kärleks- och fredsbudskapet från det radikala -68 och flower powertiden levde kvar, inte bara i musiken. Efter oljekrisen 1973 ändrades tidsandan och framtidstron började dala.
Proggmusiken kom in i våra liv på 70-talet, parallellt med hårdrocken och popen: Nationalteatern, Träd Gräs och Stenar, Blå Tåget, Fläsket Brinner och andra. Min egen favorit var Contact och Skäggmanslaget med Hon kom över mon, en proggklassiker som jag fortfarande kan lyssna på.
1974 kom jag hem till Sverige och började läsa igen. Som studerande var nöjeslivet väldigt viktigt. På 70-talet var gemensamma fester legio, och det var väldigt ofta knytkalas.
Eller var det några som stod för matlagningen och vi andra betalade. Till exempel alla de gånger vi åt ärtsoppa och drack punsch tillsammans. Att var och en tog med sig sin egen flaska rödtjut var givet. Alla hade vi ont om pengar, studielånet skulle räcka till allt.
Gick man ut på stan var det till diskotek, eller till en pizzeria. Pizza var billigt och man kunde sitta kvar länge och prata och dricka öl efteråt.
På diskoteket spelades hårdrock och vi dansade i psykedeliskt blinkande ljus. Någon riktig dans var det givetvis inte tal om, utan shake.
Vi som var unga då roade oss nog i mångt och mycket ungefär som de unga gör i dag. Vi gick på rockkonserter och festivaler.
Många ordnade musikfester och gårdsfester. Det var alltid några i gänget som spelade gitarr, och alla kunde de flesta låtar. Gemenskap och solidaritet var nyckelord, både i umgänget och i sångerna.
©EVA JOHANSSON
