till startsidan

Ombord - till sjöss som telegrafist 1974-77

Hem · Ombord · Telegrafist

mössmärke

Mössmärke. Det här märket hörde till uniformen för anställda befäl i Transatlantic. Det skulle sys fast framtill på en skärmmössa, om man hade någon. Det hade inte jag. RABT står för Rederi AB Transatlantic.

Till sjöss

Livet ombord på ett handelsfartyg liknar inget annat, att leva ihop med sina arbetskamrater samtidigt som det finns skarpa skiljelinjer mellan vissa grupper.

Befäl och manskap

Telegrafisten tillhörde befälet. Någon uniform har jag aldrig haft men ett par gradbeteckningar som axelklaffar till min vita skjorta fick jag av rederiet, samt ett mössmärke, när jag arbetade i Transatlantic. Axelklaffarna med gnistmärket syns på bilden i webbplatsens huvud.

Ombord på ett fartyg råder en hierarkisk ordning, med befälhavaren i topp och jungman i botten. Befälen består av däcks- och maskinbefäl men också ekonomiföreståndare som basade för kök och bostäder. I manskapet ingår matroser, lättmatroser och jungmän på däck samt motormän i maskin. Arbetsledare på däck kallas för båtsman. Ett specialjobb i maskin var att vara svarvare. På både M/S Vikingland och M/S Kratos fanns också timmerman ombord.

Befäl och manskap umgicks inte särskilt ofta, bara på gemensamma tillställningar ombord. Vi åt i olika mässar: kapten och maskinchef i salongen, vi andra befäl i befälsmässen, manskapet i manskapsmässen och ekonomipersonalen i sin mäss. På en del äldre fartyg fanns också en särskild mäss för arbetsledarna bland manskapet.

Kapten och maskinchef bodde högst upp, Styrmän på styrbordssidan och maskinister på babordssidan därunder och telegrafisten i mitten. Manskapet bodde längst ner eller i aktern, och där var det också uppdelat på babord och styrbord.

Så här var det på 70-talet men troligen har hierarkin luckrats upp betydligt i vår tid.

Kvinnor ombord

Kvinnor har funnits på sjön i många år, först som kockor och mässjäntor, sedan inom alla andra yrkeskategorier. Under de resor jag gjorde var jag aldrig ensam kvinna ombord. Och redan 1948 anställdes den första kvinnan som telegrafist ombord på en svensk båt. När jag läste på Sjöbefälsskolan var vi över hälften kvinnor i klassen och på maskinistutbildningen läste en kvinna som sedan blev maskinchef.

Trots att vi befann oss på 70-talet stötte jag ändå på attityden hos en del äldre sjömän att kvinnor inte skulle vara ombord. Det var bara att bortse ifrån, och jobba på.

Naturligtvis uppstod romanser ombord, och i efterhand har jag fått veta att några av dem jag seglat med senare bildat familj, precis som jag gjorde.

Läs mer om kvinnor till sjöss i boken om kvinnliga sjömän av Ingrid Kaijser.

Livet ombord

Att arbeta ombord på ett fartyg innebär att man lever tätt ihop med en grupp människor man som regel inte känner i förväg. Oftast var vi 25-30 personer ombord och kanske hade jag seglat ihop med 10-15 av dem när jag kom ombord, åtminstone efter min första resa på Arizona och på Kratos. Glada återseenden i de flesta fall, en och annan kunde man vara utan men det var få.

Flera kom jag att betrakta som nära vänner under tiden till sjöss, men det förekom ingen kontakt i land. Då ville man ägna sig åt sin egen familj och sina gamla vänner och så kände nog de flesta. Det var att leva två liv, ett ombord och ett hemma.

Ibland kändes det svårt att kombinera det här och efter tre år till sjöss kände jag att jag ville gå iland, vakna i min egen säng varje morgon, läsa morgontidnignen och gå till ett vanligt jobb och vara ledig på lördag-söndag. Det som avgjorde att jag gick iland för gott var dock en storm på Nordsjön under min sista resa på Kratos, då ett annat fartyg gick under norr om Skottland. Själv var vi på väg till Immingham längre söderut.

Ett avgörande

Söndagen den 13 november 1977 blåste det styv kuling på Nordsjön. Vi var på väg från Rotterdam till Immingham i England. Jag var lite sjösjuk men jobbade ändå. Längre norrut var det storm.

Jag satt i radiohytten för att hålla kolla på om något hände. Plötsligt kom ett SOS och jag lystrade. Det var en fransk båt som befann sig si sjönöd, med förskjutning i lasten och risk för haveri. Med positionen nedtecknad gick jag ut på bryggan och andrestyrman såg att det här hände långt bort från oss, ingen idé att svara på nödanropet.

Flera andra fartyg hade svarat den nödställde och jag följde radiotrafiken. När jag hörde positonsangivelsen igen insåg jag att något inte stämde. Jag hade tagit emot en felaktig siffra tidigare och det visade sig att haveristen låg betydligt närmare oss än vi trodde. Flera andra fartyge hade under tiden kommit det nödställda fartyget till hjälp och alla ombord klarade sig. Tack och lov.

Då bestämde jag mig för att lämna livet till sjöss och gå i land. Att så lätt råka göra fel, och i ett annat läge kanske riskera människoliv blev en alltför stor börda att bära.

tatuering

Jag tatuerade mig på foten under min första resa ombord på M/S Vikingland. Svarvarn gjorde det och det gjorde hemskt ont.

lastrum

Längst nere i lastrummet ombord på M/S Arizona, i en hamn i Västafrika.

på Atlanten

Så har kunde det vara när det var blåsigt och kallt. Här är M/S Arizona på väg över Nordatlanten en januaridag 1977, innan det började storma. Då blev jag sjösjuk.

soligt

Så har kunde det också vara. Ombord på M/S Arizona på väg till Västafrika. Vi solar på däck.

Ombord - Till sjöss som telegrafist 1974-77 © evagun.se. Kontakta mig Uppdaterad 2008-08-08