Om betydelsen av social interaktion på nätet

Nätvänner

Detta är egentligen ett bloggverktyg (Wordpress) men jag använder det till att publicera det jag skrivit om sociala kontakter på nätet. Läs! /Eva

Läs så här:

Välj ett avsnitt och läs uppifrån och ner. Under "Sidor" finns kompletterande texter och information.

Avsnitt

Sidor

Länklista

Mailinglistor

1997, eller kanske var det 1998, gick jag med på en mailinglista för första gången och har sedan haft fortsatt kontakt med olika personer via nätet, främst via mailinglistor. På så sätt har jag fått vänner, verkliga vänner som betyder lika mycket för mig som mina IRL-vänner.

Den första mailinglistan jag gick med på var en lista för bokintresserade. Ganska snart blev jag också medlem på en skrivarlista, för dem som skriver skönlitterärt. När jag sedan blev sambo hade jag inte så mycket tid över för kreativt skrivande utanför jobbet så där gick jag så småningom ur. Mailinglistan för bokvänner blev aldrig den personliga erfarenhet som många vittnar om när det gäller sådana intresserelaterade listor. På boklistan höll vi oss ganska strikt till ämnet, medlemmarna var många och jag urskiljde sällan någon i mängden, utom en medlem som jag idag har högst sporadisk kontakt med.
Något av de här tidiga åren kom jag också med på en allmän social mailinglista som jag tror kallades Grannarna. Det var bara kvinnor, flera var yngre än jag och var hemma på föräldraledighet. Vi diskuterade barn och matlagning och städning och sådant, kanske inte så spännande men viktigt i vardagslivet. Den ebbade ut så småningom, det lilla jag minns av den.
Men då hade jag upptäckt mailinglistornas sköna värld.

I maj 2000 fick vi adsl-uppkoppling hemma, vilket blev en milstolpe i nätaktiviteterna. Det var stor skillnad på att skicka e-post med uppringt modem, och med en fast uppkoppling. Det hade vi väntat på ett tag, och anmält oss så snart det bara gick.
I november samma år blev jag medlem på 4050-listan, en lista på Kanalen med socialt syfte. Jag hittade den efter att ha läst om Kanalen i någon tidning. Listan är till för oss 40- och 50-talister och har utöver det inget särskilt ämnesområde utan är ett fritt diskussionsforum. På listan kan vem som helst kan gå med som medlem, bara man är i rätt ålder, men man får göra en ansökan hos listmoster först.

På 4050-listan kände jag vara mig bland vänner från första stund. Kanske inte så nära vänner men mer än bara tillfälligt bekanta. Vissa lärde jag känna bättre och har under årens lopp haft mycket utbyte med. Roliga diskussioner men också gräl. En del medlemmar kommer och går men vi är ett kärngäng som varit med länge, några ända från början. Det är en trygg grupp att ventilera sina tankar i, få hjälp och diskutera sådant som känns viktigt. Medlemmarna är som du och jag, det vill säga vanliga människor med vanliga jobb och som lever vanliga liv även om alla har sina egenheter och personligheter. Det känns ungefär som att umgås i grannskapet, vi råkar befinna oss på samma plats, listan, samtidigt och har lärt känna varandra där.

På den listan blev jag medlem en fredagkväll för lördagen var den första dagen som listmedlem, och jag minns fortfarande vilken överraskning jag kände den lördagmorgonen när jag startat datorn och öppnat min e-postbox. Plötsligt hade jag 65 nya mail över en natt. I vanliga fall var det kanske fem eller högst tio. Jag blev ganska förskräckt för jag tänkte ”hur ska jag hinna med att läsa och svara på alla dessa?” och övervägde om jag verkligen kunde vara med på en lista med så stor mailfrekvens. Samtidigt var det ju fantastiskt roligt att komma in i en gemenskap där alla tjattrade med alla och det bara var att kliva in och ta sin plats.
Det blev en mycket trevlig erfarenhet och jag är så glad för att jag stannade kvar.  Jag lärde mig snart att sovra bland mailen och att hantera stora mailmängder genom att skumma igenom, stanna upp vid vissa och svara på dem. Genom åren har jag fått möjlighet att ventilera många frågor och en del bekymmer, fått intressanta svar och stort stöd som betytt mycket för mig. Att få nya impulser och andras syn på sådant som jag själv bara sett en sida av, det är utvecklande.

4050-listan startades av Marie Sjödin som bor utanför Göteborg, och hon är fortfarande listmoster. Marie berättar om hur det kom sig att 4050-listan blev till och vad nätvänner betyder för henne. Hon uppskattar listan både som en social funktion och som en källa till kunskap. Listan har också breddat hennes egen värld:

”På den tiden, jag tror att det var i maj 1999, var det mycket populärt med webbringar. Många, många hade personliga hemsidor och webbringarna blev ett sätt att få andra att hitta dem. Föregångare var Tjejringen och andra hängde på, det fanns ju gratistjänster där vem som helst kunde sätta upp en webbring. Jag blev bekant med Gunilla Rohlin som drev webbringen 50-talisterna, när jag gick med där med min hemsida. Så småningom blev jag medägare till ringen. Jag hittade också en tjej (som jag inte minns namnet på just nu) som drev en webbring för 60-talister.

1999 var jag arbetslös och mycket aktiv på nätet, jag var nyfiken på den nya tekniken och ville lära mig så mycket som möjligt. Inspirerades av Tjejringen och blev sugen på att dra igång något men visste inte vad. Till slut kom jag på att en mailinglista kanske inte vore så dumt. Jag vidtalade både Gunilla och 60-talisttjejen om att köra en gemensam mailinglista som komplement till ringarna, trodde inte att det skulle kunna bli en lista med bara 50-talister då jag inbillade mig att vi var för få. Gunilla var positiv och sa ja, men 60-talisttjejen sa nej. Då vände jag mig till Greta, som drev en webbring för 40-talister, och hon var med på noterna. Jag ville att listan skulle fungera som ett slags forum för folket i webbringarna men funderade inte så mycket på hur den skulle utvecklas. 

Ungefär samtidigt fick jag nys om Carpe Diem, en nystartad webbportal för 40- och 50-talister. Den drevs av fyra personer, en var Gunnar (minns inte efternamnet) och han blev eld och lågor, tyckte att det var en jättebra idé. Både Gunilla, Greta och Gunnar var från början medlemmar på listan men numera är ingen av dem med.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Listan har levt sitt eget liv i stort sett hela tiden. Vi har tidvis haft konflikter och bråk, jag har blivit anklagad för många olika saker, bland annat för att vara rasist. Från början var jag ganska rigid när det gäller listans regler, men åren och erfarenheten har lärt mig att det inte är så farligt med små snedsprång. Ibland har jag fått sätta stopp, men lyckligtvis har jag bara behövt stänga av en enda person. Numera är det alltid god stämning, jag tror att folk börjar lära sig formerna för hur man umgås på en lista.

Själv tycker jag att jag lärt mig mycket av att driva den här listan. När jag startade hade jag ingen vision om framtiden för listan och det har jag nog inte nu heller. Kanske skulle jag kunna säga att jag delvis startade den av egoistiska skäl – jag ville ju ha något ”eget” precis som ringägarna. Samtidigt var det nytt, spännande och roligt, i början räknade jag medlemmar och jämförde med hur många andra listor hade. Under en period var det ett 80-tal medlemmar vilket fick mig att känna mig stolt. Idag bryr jag mig inte, uppskattar kvalitet på ”mina” medlemmar mer än hur många de är. Det känns som att det är en bra mix idag, i alla fall bland de som skriver. Tyvärr är allt för många passiva och tillför inget. Men det känns samtidigt fel att slänga ut dem, förhoppningsvis får de ut något av att läsa mailen. Annars hade de väl hoppat av…

Listan fyller en social funktion, inte minst har den gett mig själv väldigt mycket – både socialt och kunskapsmässigt. Listan är en oerhörd tillgång när det gäller kunskap av olika slag. Jag har fått svar på många, många frågor genom åren. Det är nog bra att den inte är ämnesbunden och med facit i hand har det fungerat bra att utesluta politik. De etiska reglerna är enkla att följa, det handlar om vett och etikett, på nätet kallat netikett.

Den här listan har gett mig, mer än andra listor jag är med på, nätkompisar i olika delar av landet. Men jag vet inte riktigt när man räknas som nätvänner… Jag har många kontakter, men inte så många som jag räknar som vänner. En handfull kanske. Det roliga är att det finns en och annan som jag inte gillat så mycket i början men efterhand har de visat sig vara riktiga guldklimpar till människor. Min allra första medlem var en kvinna som jag känner IRL sedan 1988-1989, och hon är kvar ännu.

Idag är jag glad att det blev 40- och 50-talister. Jag känner inte så många 40-talister IRL, men listans ”gamlingar” har genom åren tillfört mycken klokskap. Kontakt med 60-talister har jag ändå, vi ligger ju närmare varandra i ålder och de flesta av min sons kompisar har föräldrar som är födda på 60-talet. På så vis har listan breddat mina referensramar, 40-talisterna har kunskap och erfarenhet som vi som är födda i slutet av 50-talet saknar. Och 60-talet minns jag ju själv… ;-)

Om jag ska nämna någon besvikelse var det kanske när en av mina medlemmar startade en konkurrerande lista. Tyckte att hon var illojal och taskig. Som listägare sägs man ju ha rätt att förvänta sig lojalitet från sina medlemmar, ungefär som en arbetsgivare. En medlem erbjöd sig att gå med på den nya listan och ”spionera” för att kolla om det var en konkurrerande lista. Det gjorde hon och jag fick rapporter, både från henne och från en annan person som öppet var med på båda listorna. Idag har jag svårt att förstå besvikelsen, men då såg jag det både som kritik och konkurrens, trodde att min lista skulle dö. En annan person lobbade på listan för att vi skulle sluta använda den och istället övergå till ICQ. Det kändes också obehagligt för jag vet att vederbörande gjorde det för att vara taskig mot mig. Vi var som hund och katt i början, men blev senare riktigt goda vänner…

Idag har jag en betydligt mera relaxad relation till min lista och mina medlemmar. Jag märker att listan lever vidare även om jag själv är inaktiv i några veckor, precis så ska en lista fungera. Egentligen känns det fel att jag kallar mig listägare, listan tillhör ju oss alla som är med. Men det är ju jag som lägger in nya medlemmar, listan är inte öppen utan nya medlemmar måste ”ansöka” genom att skicka en liten presentation. Först därefter lägger jag in dem manuellt, något som bara jag och min medägare kan göra. Det är ett sätt att hålla undan de värsta stollarna – för sådana finns det på nätet. Märker man att någon bär sig illa åt är det bara att kasta ut vederbörande och han eller hon får anstränga sig för att kunna komma med igen. Men det har som sagt bara behövts en enda gång på de här sju åren.

4050-listan är självgående, den utvecklar sig själv och den fyller ett behov. När jag tänker efter så känns det som att jag gjorde något bra som en gång drog igång den. Idag är det inte antalet medlemmar som får mig att känna stolthet, det är den funktion listan fyller. Även om det bara är 10-15 personer som använder den aktivt…

Något ”listmostrandet” lärt mig mycket om är hur man skriver till andra på en mailinglista. Det går inte att tro att folk kan läsa mellan raderna vad man egentligen menar, det gäller vara mycket tydlig. Och eftersom det är många som läser är risken stor att någon eller några kan misstolka. I början slarvade jag ofta med formuleringarna, jag brydde mig inte så mycket om att sträva efter att uttrycka mig klart och tydligt vilket då och då gjorde att missförstånd uppstod och konflikter föddes. Folk kände sig påhoppade och anklagade för saker jag aldrig menat. Numera är jag betydligt mera försiktig i mina formuleringar, tänker mig noga för innan jag postar ett meddelande till listan och försöker att alltid se alla synvinklar på det jag skriver.”

Så långt Marie Sjödin, listmoster på 4050-listan.

Vännerna på mailinglistorna utgör en mycket stor del av mitt sociala liv idag.  Här har vi roligt åt samma saker ibland, och vi grälar emellanåt. Är någon sjuk ger vi tröst. Har någon bekymmer finns det goda råd och förståelse att få. Precis som i ”verkliga” livet utanför nätet.
För mig är det på mailinglistorna jag lärt känna nätvänner. Det är ett bra sätt att umgås och känns tryggt i en sluten grupp, det är inte öppet för vem som helst att läsa utan bara för de andra medlemmarna. Jag kan själv välja hur aktiv jag vill vara, och det är ett mycket bekvämt sätt att umgås. Och det är mycket annorlunda mot att umgås i IRL-livet där kontakterna är mer sporadiska men naturligtvis mer intensiva när man möts ansikte mot ansikte.

Write a comment





*